Hur ska jag förhålla mig till sambons alkoholkonsumtion?

Du vill alltså inte att han drar ner på drickandet, utan slutar helt?

Det enda du kan göra är att prata med honom. Men han måste vilja själv, annars fungerar det inte. Och han verkar inte vara där just nu.

Förlåt, jag var nog otydlig. Jag vill att han ska få en sundare inställning till alkohol, så som jag. Detta i sin tur hade i min bästa värld inneburit att han kanske inte sitter och häller i sig öl våra vanliga hemmakvällar. Att han inte ser ölen som en belöning, att han inte har det som en rutin/vana osv.. Och att han inte längre beklagar sig över/längtar efter ölen en fredagskväll då vi kanske varit iväg på annat håll..

Ölen är en självklarhet för honom. Dock vet jag inte hur JAG ska bära mig åt för att ändra på hans inställning.. :/

I mina ögon dricker han friskt och jag tycker inte att du överreagerar. Det intressanta är om du ställer honom inför en situation där han måste avstå från så mycket alkohol. Om han reagerar negativt då så tycker jag det är tecken på att han har en osund vana som håller på att bli ett beroende.

Mitt råd är att inte skaffa familj med honom när du känner så här. Jag tror att det enda vettiga är att markera var din gräns går och sedan hålla fast vid den( svårt men viktigt) Allt för många partners hamnar i medberoende.

Lycka till!

Du kan göra som mitt ex och angripa honom ur hälsoperspektivet. Tvinga på honom olika artiklar om alkoholens faror, fråga om han förstått dem och sen när han säger ja (för att bli av med dig), tolka det som ett löfte att sluta dricka, så att du kan ta upp det nästa gång han dricker :)

Fast så mycket dricker han ju faktiskt inte. Men om det är ett problem för dig så är det ju en jobbig sits. Det enda du kan göra är att vara tydlig med hur du ser på saken och sedan får du förhålla dig till hans reaktion, vad den än må vara.

Tack det var ett användbart tips. Verkligen :)

Enligt akoholprofilens uträkning ligger han i fältet hör överkonsumtion. Men ja, för vissa är detta helt normalt, för andra inte. Jag ska förhålla mig till hans reaktion (som förmodligen inte är av det positiva), men frågan är hur jag får honom att förhålla sig till mina tankar och reaktioner?

Ingen annan?

Jag tror att en viktig aspekt är att få honom själv att reflektera över varför han dricker som han gör. Förändring kan bara ske villigt och en förutsättning är att man själv förstår situation och det egna agerande.

Prata med honom och se om båda inte kan komma till roten med överkonsumtionen. Det är inte helt ovanligt att en hög konsumtion av alkohol funkar som en slags självmedicinering för underliggande problem. Stress, ångest och dylikt kan göra att man får svårt att slappna av och då funkar alkohol alldels utmärkt för och varva ner.

Sen kan ålder även vara en faktor. När jag befann mig närmare 20 strecket än 30 strecket som idag så var min alkoholkonsumtion betydligt högre än vad den är nu. Jag tröttnade helt enkelt och tog tag i de faktiska anledningarna till att ungdoms supande hängde kvar.

Prata om det på ett sätt så han förstår att ja, det finns dem som dricker mer men det finns även dem som dricker mindre.

Självmedicinering är i min erfarenhet den vanligaste anledningen till en förhöjd konsumtion av substanser. Så hitta roten till problemet och sedan viljan att jobba på det. Försök ta reda på vad han får ut av alkoholen och om man kan ersätta det med något sundare. Nån paraktivitet eller liknade.

Lycka till! Hoppas din partner lyssnar på dig och god jul!

Tack för dina kloka ord!

Sådär har jag inte reflekterat tidgare så det var till god hjälp det du skrivit. Jag ska försöka möta honom i detta på ett bra sätt med dessa tankar i bakhuvudet. Skönt att höra egna erfarenheter kring det hela.

Tack och God jul till dig med!

Men så fånigt! Nej han dricker inte några extrema mängder. Är han aggressiv, elak, hotfull osv efter några öl? Inte? Bra.
Han gillar väl öl, och ibland något annat också, det är inget mer med det. Jag gillar vin och konsumerar väl i runda slängar 1-2 boxar per månad. Men då åker en skvätt ner i maten ibland och så, och nej jag har defintivt inga problem. Det blir 1-3 glas på en kväll när jag är sugen, ibland blir jag lite salongsberusad, ibland inte alls men jag gillar inte direkt känslan av att vara full heller så det är inget jag strävar efter. Ofta slutar jag dricka när jag når den gränsen för att jag helt enkelt inte vill bli direkt påverkad.

Min poäng är att det finns människor som gillar alkoholhaltiga drycker på grund av smaken och inget annat och nej, det är inte samma sak med exempelvis folköl eller alkoholfritt för smaken påverkas något otroligt då alkohol i sig är en smakbärare.

Och på tal om iq-testet är det galet luddigt och något jag definitivt skulle ta med en skopa salt. Jag har testat för skoj skull och jag är ju alkoholist enligt det testet i princip. Jo tjena.

Fånig var det ja.. Han har vid något tillfälle blivit aggressiv och överreagerat på något just där och då pga alkohol i kroppen, dock inget jag inte har kunnat hantera tack och lov, så svaret på den frågan är såklart att detta inte är bra, för att konta dig i detta..

Vad skönt att du inte upplever dig ha några problem med dina alkoholvanor! Och vad skönt för mig att jag bara har en person i mitt liv som är som dig som jag ska behöva oroa mig för. Jag förstår precis hur du resonerar kring alkohol som smakbärare och att det kan vara väldigt gott osv, jag är själv inte helnykterist. Men principen gäller densamma som för en rökare, som tycker varje bloss säkert smakar gudomligt och är ren njutning, samtidigt som denne vet att det är direkt livsfarligt och beroendeframkallande.. You get the point? Men ja, exakt så som du resonerar kring alkoholkonsumtion resonerar min sambo också. Känner att jag inte har lust att "försvara mig" i detta till någon random på internet. Det räcker gott o väl med en.

Förnekelse är en del av problemet. Min man anser sig heller inte ha problem fastän han gör bort sig, är otrevlig, bråkar, är elak och där barnen är rädda för honom. Problemet ligger hos mig, inte hos honom. Han dricker lite för mycket ibland enligt sig själv och han behöver bara lära sig dricka lagom. 
Det spelar ingen roll hur många gånger man överbevisar en med alkoholproblem, de väljer själva sin sanning och sin egen syn på sitt drickande. De har inga problem, det är vi som har det. Men inte på det sätt som de tror tyvärr, de är ofelbara och vet själva vad som är sunt drickande och inte och om de har problem eller inte.

Jag tycker inte han har en stor konsumtion. Sorry.

Det låter som en vanlig svenssonkonsumtion. Dricker själv ungefär den mängden och blir inte mer än salongsberusad på det (tjej på 55 kg) så han borde inte bli särskilt full på det. Så länge det inte förstör något i erat liv så vad är problemet? Det är väl som hans lördagsgodis; inte så hälsosamt men inget att söka hjälp för precis.

Jag och mitt ex hade inte alls en kompatibel syn på alkohol eller framförallt andra droger. I vår relation var kommunikation kring detta således mycket viktigt. Dels för att jag skulle slippa känna skam och ansvar för hennes känsloliv - men även för att hon skulle känna sig trygg med mig och mina val. För henne handlade det om kontroll, rädsla för att jag skulle förlora kontroll. Rädsla över att hon inte hade kontroll över mig.

Jag förstår att vår situation var något annorlunda er. Men kanske finns det liknande känslomässiga anspel?

Misstag som är lätta att göra är att ta era synsätt och "krocka" dem mot varandra. "Men det är ju si!", "- Nä, för det är så!". Det resulterar aldrig i någonting bra.

Bäst ifall du vill inleda en konversation om detta, vore att gå på neutral mark. Förklara ditt perspektiv, få hans förståelse. Be honom förklara sitt, förstå honom. Försök inte att liksom peta in ditt sätt att tänka i hans, och försöker han göra så mot dig - gör honom medveten om det.

Slutaktigen. Ovanstående råd är i syfte inte att förändra hans beteende utan att komma till större förståelse för varandra. Kanske är det inte detta du är intresserad av, vilket är ok! Jag utgår ifrån att hans drickande inte påverkar dig negativt såtillvida att han blir otrevlig eller aggressiv. Men det betyder ju inte att du inte har rätt att välja vad för liv du vill ha, vilka människor och därmed vilka beteenden du vill ha runt dig.

Jag är dock av uppfattningen att det är svårt att genom aktiva försök förändra någon annans synsätt, och slutar ofta inte så bra. Det är också besvärligt, eftersom att i slutändan kan man nog räkna med att man inte är helt 100% kompatibel med särskilt många människor. Till den grad då det inte försämrar ens egen livskvalitet att vara med någon med en annan uppfattning, är det nog bra att kunna acceptera detta också.