Min pojkvän är narcissist och jag lyckas inte lämna.

Åh! Hur ska jag ens börja berätta?

Jag har levt med en narcissist i 1,5 år nu.

I början var det bara himmel och senare blev det ett helvete i stället.

Han har bland annat misshandlat mig, hotat mig och min familj till livet, nästan våldtagit mig, tvingat mig att hjälpa honom med bedrägeri, försvunnit många gånger för att köpa droger, dessutom är han jätte kontrollerande.

Jag får inte umgås med någon annan förutom honom. Ser han att jag skriver med andra killar så går han galen och tror att jag har knullat alla. Jag kan inte besöka min mosters barn utan att han ska tro att jag knullar med min kusin som är 13 år, ja listan bara fortsätter.

Nu kommer alla här skrika åt mig och be mig att lämna honom.

Jag har försökt att lämna, jag har försökt och försökt, men jag lyckas INTE !

Jag har flera diagnoser inom psykiatrin, en av dem är borderline, jag har en väldigt stark känsla för att bli övergiven, och denna känsla har gjort att jag ALLTID har tagit tillbaka denna man, ja som jag älskar väldigt mycket.

En normal människa hade lämnat, hade detta varit i början på förhållandet så hade jag dragit för längesen, men nu har jag blivit förälskad, av någon konstig anledning älskar jag denna man djupt, trots att han tex har strypt mig och slagit mig blodig.

Han har lyckats bryta ner mig totalt, INGEN självkänsla har jag kvar, värdet som jag hade är borta, idag ser jag mig som hopplös och inte värdefull. Han har mig runt sitt lilla finger som han också brukar säga. Han vet att han kan göra vad som helst mot mig och att jag alltid kommer springandes tillbaka till honom.

Ni kanske tror att han inte älskar mig? Men jag vet att han gör det, jag kan känna det. Han brukar jämt säga att han älskar mig och att jag är hans allt.

Trots att han kan vara jätte elak ibland så finns det stunder då han också är jätte snäll, han brukar köpa presenter, är vi i en affär och jag pekar på vad jag vill ha så snor han det åt mig, och det jag älskar mest är när jag somnar i soffan så kommer han och bär mig till sängen och ger mig en puss på kinden, jag hör hur han säger till mig att han älskar mig och att han ber om förlåtelse för alla gånger han har gjort mig illa.

Men igår blev det kaos igen, allting dåligt som händer är mitt fel, han får parkeringsböter och det är mitt fel, han tappar sina pengar och det är mitt fel, han blir stoppad av polisen och det är mitt fel, han har slutat ta hand om sin sjuka pappa, och ja, det är mitt fel. Allting är mitt fel, bara mitt, jag är så trött på att bli anklagad för alla bråk och tjafs trots att jag är 100% oskyldig.

Det slutade igår med att han drog mig i håret ut ur bilen eftersom jag vägrade gå ut, jag stannade kvar där på plats och var jätte ledsen, han kommer 15 minuter senare och ber om förlåtelse, samt att han ger mig en puss, och trots detta älskar jag honom ändå.

Det har varit stunder då jag har lyckats bryta med honom, men då lämnar han mig inte ifred, han ringer och sms:ar konstant, svarar jag inte honom så kan han dyka upp där jag arbetar och vara jätte ledsen, han bönar och ber mig att inte lämna honom, och vad händer då? Jo, jag trillar dit igen och ger honom en andra chans. Det har alltid varit så, han har hört av sig och jag trillar dit, IGEN.

Jag har alltid varit en ensamvarg, jag har inga vänner, och har aldrig haft, den ensamma känslan som jag får när jag gör slut med honom har också gjort att jag till slut tagit tillbaka honom. Jag känner mig alldeles för ensam, och den känslan gör så att jag får panikångest, men så fort jag tar tillbaka honom så släpper panikångesten. Jag har ingen annan förutom honom, det är dödstråkigt utan honom.

När jag väl har lyckats bryta med honom så får jag hjälp, jag får massor av stöd av olika människor som tex min psykolog, men dessa människor verkar ha tröttnat på mig eftersom jag gång på gång hela tiden tar tillbaka honom, nu ska jag inte överdriva men jag har nog gjort slut och tagit tillbaka honom 100 gånger.

Jag älskar honom, det gör jag verkligen, och jag vet att han också älskar mig för jag kan känna det, det blir bara svikande och elände om jag stannar kvar, det vet jag, men som sagt, jag lyckas inte bryta med honom eftersom det finns så starka känslor inblandade, han är verkligen mitt allt och utan honom känner jag mig tom. Jag lever ett liv som jag längre inte känner till, jag vet bara att jag är fast i detta destruktiva förhållande, jag kommer nog aldrig nånsin ta mig ut.