Psykiskt misshandlad av sambo?
Alltså. Jag vet varken ut eller in längre, kanske håller jag på att bli galen och inbillar mig allt sammans...
Min sambo är inte snäll mot mig. Han pratar knappt normalt, han bara fräser och är förbannad, påpekar ständigt hur jävla stökigt jag gör det i hemmet (är mammaledig med en liten bebis) fast jag går och plockar och städar upp efter honom konstant, fixar med sånt som inte "syns" ( typ tvätt, diskmaskin i/ur, dammtorka, dammsuga, städa toaletter etc etc etc)
han behandlar mig som en bankomat eftersom jag har pengar, sina extra pengar lägger han på dyra skor, tv-spel, elektronik etc. Sedan får han i snitt ca 3000 kr extra av mig i månaden, exempelvis om han "glömt" att han måste köpa ett månadskort.
Han är bra på så många sätt också såklart, och jag är nog inte helt lätt att leva med jag heller men hans ständiga fräsande och snäsande och svärande åt mig gör mig mer och mer nere, känner mig helt världelös. Han brukar kalla mig sinnessjuk etc, när jag föreslog parterapi för att vi grälar fnös han bara och sa att det bara är jag som behöver hjälp isåfall.
Känns ibland som att han inte fattar hur elak han är, han prickar in 90% av punkterna på "så vet du om du blir psykiskt misshandlad", men han skulle aldrig erkänna det, skulle jag ta upp det skulle jag bara få höra hur sjuk i huvudet jag är. I början av förhållandet pratade vi om allt, nu vågar jag inte längre öppna munnen och fråga/prata om saker för han blir så arg. Alternativt sitter han och glor ner i sin telefon och lyssnar inte alls när jag försöker prata (alltså vi kan sitta och prata och så när jag ska säga något tar han fram mobilen och börjar helt sonika ignorera mig)
Han har aldrig slagit mig, men ibland önskar jag att han bara skulle göra det, skulle vara enklare att hantera än det här som jag inte ens vet om det är något.
Har försökt prata med min mamma men hon vill liksom inte riktigt lyssna, hon älskar min charmiga sambo (liksom resten av min familj). Vill inte prata med någon på BVC eller vårdcentral eller vart man nu ska vända sig, vill inte ha någon inblandning....
Han är en ok pappa till vår bebis, det är jag som gör det mesta visserligen men det märks att han tycker om bebisen. Eller tillochmed älskar, babyn är ju bara en baby som inte kan göra något fel.
Och så kommer det dagar som bara är så underbara och perfekta som gör att jag känner mig som världens sämsta person för att jag tvivlar på oss.
Så vad vill jag ha ut av det här. Kanske råd, kanske bara ventilera mig, jag vet ej. Skulle nog ta mitt liv om det inte vore för barnet, hen behöver mig. Vill inte prata med psykolog för de kommer bara trycka i mig mediciner och tvinga mig till värdelösa psykologsamtal.
Kan tilläggas att vi äger en lägenhet (eller jag äger det mesta) och 97% av inredningen och lösöre har jag betalt för och har inte alls lust att dela det med honom vid separation (jävla sambolagen).