Sörjer far som aldrig fanns för mig,sambo oförstående

Tillägg: Känns nsätan som om min trötthet är psykisk, inte fysisk. Som om enda möjligheten att jag ska orka ta tag i lådan är att sambon accepterar att detta är jättetungt för mig och stöttar mgi och låter mig ta det i min takt - kanske om han erbjöd sig att vi i långsam takt skulle gå igenom lådorna tillsammans. Det skulle vara guld värt för mig om han visade den förståelsen. 

"Skulle vilja försegla lådorna med pappas gamla papper och saker och återkomma till dem när jag har mer ork och kanske även lite distans."

Varför inte göra just detta. Sätta allt i flyttkartonger och låta stå på vinden?

Enklaste lösningarna finns oftast mitt framför näsan.

Sedan vet jag ju inte vilken relation du hade till din far. Men jag har levt länge nog att veta att till och med pappor som är frånvarande älskar sina barn mycket mer än vad barnen tror eller vet om.

Jag har en sådan pappa i min omedelbara närhet som faktiskt älskar sin son men har aldrig berättat det för sonen. Mannen börjar även bli till åren och inse hur chockad jag blev när han började snacka om hur bra hans son kommer ha det när han avlider (sonen kommer ärva en hel del).

Jag försökte få honom att inse att det bästa skulle vara att kontakta sonen nu istället och berätta för honom att han älskar honom. Men denna man är inte den modigaste av män.

Tack för svar. Jo, så har jag ju tänkt hela livet. Men sen har jag funderat fram och tillbaka och kommit fram till att min förhoppning att det ska vara just så som du beskriver inte stämmer in på min pappa. Han tyckte inte om mig, han var uttryckligen besviken på hur jag valde att leva mitt liv, och han såg mig bara som en förlängning av sig själv ( en värdelös sådan eftersom jag inte följde i hans fotspår utan tog en helt annan yrkesbana). 

Jag vill just det du skriver, försegla och invänta en annan tidpunkt. Sambon tycker att jag är fånig och säger att inget blir bättre av att vänta. Jag blir nästan lika ledsen av min sambos oförstående som av min pappas nonchalans inför mig. 

Din sambo har fel, det är bättre att vänta tills du fått mer distans och då kan du också bedöma innehållet lådorna bättre och utan smärta. Så gör som du känner för och strunta i sambons åsikt i just detta fall. Det är faktiskt din far!

Tack för ditt stöd! Min sambo tycker att jag är fånig och släpper inte detta. Vi har tjafsat och jag har varit ledsen i omgångar i flera månader, och han förstår inte utan tcker bara att jag fjantar mig. 

Jag tycker att du skall ta den tid du behöver. Det är bara du som kan bestämma när du skall gå vidare och så med din fars tillhörigheter och har man precis fått barn så. Kan förstå till viss del hur du känner då jag har en far som låter som din

Mitt råd stressa inte igenom det men låt det heller inte ligga för länge för det blir tyvärr inte bättre 

Det var din pappa, och det är du som bestämmer vad ni ska göra med lådorna, och när. Verkligen tråkigt att din sambo är så oförstående inför dina känslor. Är det ett återkommande problem? Eller är det bara i just detta fall han har så dålig empati? 
Jag hoppas i vilket fall att du orkar stå på dig, så du får ta det i din takt. 

Kramar!

Hej ts. Jag har själv gjort precis så som du vill göra efter min pappa. Det är inget som man kan och måste forcera fram. Det är en slags process i ett sorgearbete som man behöver ta bit för bit. Även om man inte direkt sörjer sin frånvarande pappa så sörjer man ändå på något konstigt vis möjligheten till en närvarande pappa. Det som aldrig kommer vara möjligt längre. Hoppas du förstår hur jag menar.

Du ska absolut ta det i den takten du orkar och det tycker jag att din sambo måste förstå. Stå på dig.