Alla ni som struntar i att träffa era barn, har ni dåligt samvete, mår ni dåligt över det, har ni någon gång ångrat er? Frågan är i första hand ställd till män då det är oftast män som överger sina barn men både män och kvinnor får svara förstås.
Jag hoppas att dom har det. Men allt som oftast får barnen dras med det dåliga samvetet och att det är deras fel.
De män eller kvinnor som struntar i sina barn är på ett eller annat sätt sjuka. Antingen fysiskt eller psykiskt!
Har ett ex som struntat i sina barn i 10 år nu. Han ringer ibland och har ångest över att han inte funnits där för dem. Å andra sidan har han stor missbruksproblematik så jag föredrar att han håller sig borta från barnen.
Hur menar du att det kan va ett barns fel?