Saknaden av en mor

Det smärtar att läsa din text. Jag har tyvärr inga ord som hjälper. Vilken insikt du har. Du verkar vara en stark person och jag beundrar din vilja att ge dina egna barn den kärlek som du inte fick. Jag är en känslosam person och tar verkligen till mig din berättelse. Önskar du haft det på ett annat sätt

Tack för fint svar. Är nog dels stark som person men har dels också fått med mig av min uppväxt att stänga inne det jag känner. Men efter ett litet samtal igår med en fin människa fick jag till mig den här insikten som jag tänkt lite på förut men inte så "djupt" som nu. Med stigande ålder har saker i barndomen kommit till mig och jag har fått en större förståelse för det.

Ja det var en insiktsfull och stark text. Och det verkar ju heller inte finnas någon quickfix på ditt problem. Det första och säkraste som jag tänker är att du verkar vara stark och klok nog att klara dig ändå, inte för att det blir bra på alla sätt men för att det faktiskt kan gå att leva ett gott liv även utan en kärleksfull mamma. Du vet ju dessutom att hon egentligen håller av dig mycket men att hon tyvärr saknar förmågan att visa det.

Sen tänker jag på tre ytterligare saker:

Har du sagt detta på ett så tydligt sätt som här till henne? Finns det en chans att hon tar emot din kärlek och öppnar upp sig så att hon även kan visa kärlek? Det skulle ju kunna hjälpa er båda.

Och/eller:

Finns det någon annan som du kan adoptera som plastmorsa? Det blir såklart inte samma sak men finns där någon som kan ge lite av vad en mamma "borde ge" så kan ju det vara en tröst. Båda mina föräldrar är döda och det gör att jag har väldigt öppenhjärtiga och ärliga relationer med ett gäng andra som får ersätta lite av mina bortgångna föräldrar.

Och till sist:

Kanske kan du och din mamma komma närmare varandra när du får barn. Då kommer nog en del "oro/goda råd" som man inte alltid uppskattar som förälder men som du kanske kan vända till något positivt och att ni då kan komma närmre varandra?

Ta väl hand om dig och din mor!

Tänk vidare på detta även då du får barn för det är lätt att halka in i gamla roller/härma sina föräldrar när man väl är där. Du verkar dock vara stark nog att bryta trenden om du bara ger dig tusan på det!

Nej, det finns nog ingen snabb lösning på det här, och jag antar att jag blivit stark av att jag ändå har fått klara mig själv tidigt, känslomässigt. Vilket kanske lite tyvärr straffar sig nu när jag varit stark för länge. Sedan innebär det också att jag fått bära väldigt mycket själv, något som ett barn kanske inte ska behöva bära på sina små axlar, när man inte haft vuxna att vända sig till. Man har lite varit en vuxen i ett barns kropp, vilket är ett alldeles för stort ansvar när man är just ett barn. Hela min uppväxt har varit komplext, mycket bråk och skrik om allt och ingenting och där jag i 9 fall av 10 fick medla mellan mina föräldrar, oftast från hennes sida då hon aldrig annars skulle ha gått fram till min pappa och pratat ut, för att hon hamnade lite med offerkoftan på. En oförmåga att ta hand om det som är jobbigt. Kommer så väl ihåg känslan av lättnad när de försonades, till nästa dag det var bråk.

Jo, jag vet att hon älskar mig men hon visar det på sitt sätt, genom att ringa och en vilja av att umgås. Men den riktiga kärleken och värmen saknas, det är en ganska ytlig relation där hon inte känner mig. Vi har ingenting egentligen att prata om. Men som jag skrev tidigare så förstår jag ju varför hon blivit såhär. Hon har varit för svag och det är så mycket hon bara skulle behöva prata ut om men hon tar alltid snabbaste vägen ut så det har inte blivit av.

Jag har vid ett flertalet tillfällen tagit upp det här på ett väldigt vuxet och rationellt sätt, känns många gånger som jag är mer vuxen än vad hon är, kan verkligen använda mig av rätt ord och sätta in henne i hur jag tänker, tyvärr är hon inte riktigt mottagen för det. Hon har sakta insett att hon har svårt för att ge kramar och att visa kärlek men när det är sagt så släpper det. Jag kan inte få henne att förstå mer hur detta har påverkat mig. Speciellt då vi är en väldigt ytlig familj där det som räknas är det du presterar, vilket jag inte kan göra fullt ut men som mina föräldrar inte får veta då det skulle ses som ett misslyckande att jag blir svag. Vilket jag redan är mer och mer i takt med att jag inte orkar bära detta längre, men det skulle jag som sagt aldrig kunna säga till någon av dem. Mina föräldrar är uppvuxna i en tid då det enda som spelade någon roll var att du arbetade och tjänade pengar, man har således lagt allting annat åt sidan och bara gått all in för sitt jobb, medan jag känner väldigt mycket mer och viger inte mitt liv åt mitt arbete. Så uppfostrad med deras generations värderingar i samröre med den tiden jag föddes i.

Jag har en kvinna som jag ser upp till och som vet ganska mycket och som ibland kommer med de råden som jag saknat, eller bara de samtalen som inte varit där. Hon kommer ibland också med påståenden som" lyssna på mamma nu" vilket lite också har gjort ont när man så innerligt önskar att det var så man skulle velat ha haft det, och vill ha fortfarande. Det är i all välmening och jag tar absolut inte illa upp, men har inte velat tänka på henne som en ställföreträdande mamma, även om det kanske lite har varit just vad jag behövt. Ser henne däremot som den mamman jag skulle vilja att min mamma var.

Min bror har fått barn och där kan jag ju uppfatta hur hon är som farmor och skulle vara som mormor till mina barn. Det är samma sak där, jag vet hur mycket hon älskar pojken men det ska fortfarande vara på hennes sätt att älska. Hon pratar alltid så gott om honom och är så stolt men inte heller finns det där det där allra sista med att visa verklig kärlek. Så hon vill så väl men är inte införstådd med att det krävs lite till. Så med det sagt tror jag inte vi kommer komma närmre varandra när jag får egna barn.

Det ska jag absolut ta med mig, jag vill inte fortsätta trenden med att ytterligare en generation ska sakna kärlek. Tänkte såhär igår, att en händelse som skedde för snart 60 år sedan då min mormor avled, har påverkat mig så mycket trots att det skedde så många år innan jag föddes.

Vet den "andra kvinnan" hur du känner och att du kanske skulle uppskatta henne som "mor"? Tror du att hon kan känna sig hedrad och ge dig den kärlek du behöver?

Vad händer om du säger till din mamma att du behöver kramas och ger henne en kram? (Och lite tid att besvara den)?

Jag hade nog ett liknande förhållande till min pappa. Jag fick höra att jag var ett hopplöst fall hela min uppväxt och det var först på äldre dar och när min frus "familjekultur" att kramas smittade av sig på mig och jag började krama mina föräldrar som vi kom närmare varandra. Kan säga att det var skönt att det skedde innan han dog. Med mamma var det inte så, jag fick iof kärlek hela barndomen men från tonåren och frammåt kom vi ifrån varandra och det kändes inte som Vi älskade varandra när hon gick bort vilket blev lite jobbigare i efterhand. Menar alltså att det är värt att försöka även på ålderns höst för även om man inte kommer hela vägen kan det ju kännas bättre om man gör ngt framsteg.

Pratade med min chef i veckan om en oro som jag bär omkring på och sedan även med min kollega. Man inser att varje tanke och varje handling som jag gör följer en röd tråd och att en stor del av mitt mående är på grund av min uppväxt. Vi kom in på att vuxna skulle ha tagit mig ifrån den miljön som jag befann mig i. Varför är det så svårt för vuxna att se när ett barn far illa? Är det så många barn som faller genom stolarna?

I allt det här så känner man sig i den bemärkelsen så liten, ja, jag är 25, men så många år av mitt liv har gått till spillo att jag inte hunnit med att jag blivit så gammal när man känner sig som något annat - även om jag inte är min ålder.

Jag har inte läst alla svar här men din första text och jag tänker att det du saknar kanske inte bara är en mamma utan att du känner en avsaknad av en fungerande kärleksfull familj?

Jag har också växt upp under liknande omständigheter, men jag hade en pappa som jag träffade ibland och som gav mig kärlek. Men min mamma kunde inte. Jag fick skulden för allting, fick en känsla av att allting var fel på mig, lärde mig alltså inte att älska mig själv på ett vettigt sätt vilket har gjort att jag stannar i destruktiva förhållanden så mycket längre än andra trygga människor skulle göra. Det har tagit lång tid att inse detta, och förlåta mamma för att hon inte gav mig en bättre start.  

Det går att komma ur känslan av saknad och övergivenhet om du arbetar på insikten, varför det blivit så, och också förlåter/accepterar. Jag känner inte att det finns något att vinna på en konfrontation med min mamma, hon är som hon är och jag har accepterat det. Jag har ingen bra äldre kvinnlig förebild och det får vara så. Det viktiga för mig är att inte skapa mer av samma med mina barn. Jag känner att för din del så är det svårt att restaurera en relation med din mamma som inte funnits, det handlar mer om att du ska acceptera nuläget och finna en egen trygghet. 

Jag har gått i terapi, vet inte om du har det, men om inte - testa. Först då insåg jag att jag inte är så fundamentalt fel som jag känt i hela mitt liv. Att det är mina tidiga år som gjort att jag tar fel beslut nu, att jag inte vet vad som är bäst för mig för jag vet inte hur jag ska maximera kärlek och närhet i mitt liv. Det är något jag måste lära mig på nytt. 

Kan rekommendera dig att läsa om anknytningsteori om du inte gjort det, finns mycket på nätet. Antar att du som jag har en otrygg anknytning till dina föräldrar, det är väldigt träffande när man läser om det, man förstår en del om sig själv. Dina känslor idag och beteenden hör ihop med hur det var för dig under din uppväxt, det är ju inga nyheter direkt men läs teorin om det, kan bli väldigt insiktsfullt!

Ja, delvis är det så. Det har varit så mycket konflikter och jag har fått se och uppleva saker som ett barn inte ska uppleva. Min vardag var kantad av bråk och skrik, emellanåt ordentliga bråk.

Trots pappas kärlek så förstår de inte hur illa jag farit av det som varit - hur mycket jag än vet att han älskar mig så ser jag det som ett av de största svek du kan få gå igenom som människa. Att tillåta att ens barn får växa upp i en familj där det grälas öppet, där jag såklart med åldern också reagerade med ilska - vad annars? Det var det jag var van vid. Saker "löser" sig med bråk. Där jag faktiskt en gång fick höra att hon inte längre ville att jag skulle bo kvar hemma. Det och att jag emellanåt har blivit slagen är saker jag aldrig någonsin kommer att glömma eller förlåta. Det är som en tagg i hjärtat som aldrig går ur.

Jag har till skillnad från henne backat i relationer till en eventuell pojkvän, jag hade också, precis som hon gjort, kunnat gå in i destruktiva förhållanden. Men jag har valt medvetet att backa efter dejter.

Jag har idag insett, efter så många år, att jag verkligen behöver prata ut om min bakgrund. Och på nått sätt hitta vägar till förlåtelse. Även om äldre människor runt omkring mig förklarat att jag måste kunna acceptera att det hänt och inte låta de personerna som gjort mig illa "vinna" och jag VET att det är så, så har jag (och kan jag) inte göra det än. Jag hoppas att en förändrad tankebana kommer i takt med att jag blir äldre och mer vuxen.

Läste på om den teorin, träffande på många sätt.