Anonym (Linn) skrev 2016-05-23 23:44:32 följande:
Tack alla här i tråden. Jag skulle vilja svara var och en av er, men gör så här istället. Ett kollektivt tack för all er input.
Självklart finns det olika grader av allt. Min man är ingen fullblodsnarcissist, men har helt klart narcissistiska drag. Vi har pratat och pratat och pratat MASSOR och han om en del av det själv. Men den där sista biten sitter långt inne liksom. Han har jättesvårt för kritik men tycker att det är alla andra som har det, inte han.
Jag har varit i ordentligt dysfunktionella och destruktiva förhållanden tidigare och har kommit underfund med mycket om mig själv, vad som har format mig och varför. Till en viss del såklart. Jag trodde inte att det här förhållandet skulle komma att bli "ett av de där andra" liksom. Och jag vet inte om det ens är så. Min psykolog har helt klart förvillat mig lite.
Jag älskar min man och våra barn. Vi har en jättefin sammanhållning i familjen och har det mestadels både fint och "normalt". (Vad nu det är.)
Men: Jag har oerhört svårt för att tassa på tå för att inte "kränka" honom. Säger jag att jag blir ledsen för nåt han har sagt så är det obefogat och jag som missuppfattat. Blir han ledsen/arg på mig så är det alltid befogat tycker han.
Det allra svåraste är svårt att beskriva med ord för det blir så snurrigt och komplext men det handlar om att han alltid förekommer mig eller hur man ska säga. Han vänder alltid på alla resonemang som jag har så att de pekar MOT mig. Svårt att förklara, men det är oerhört frustrerande.
Häromdagen blev jag jätteledsen för hur han gick på mig (med ord) men han blev så irriterad över att jag blev ledsen. Han sa att om han skulle visa varje gång han blev ledsen för allt som jag gör mot honom så skulle han gå och gråta hela tiden. (?!)
När HAN blir ledsen däremot, då läxar han upp mig i att jag måste be om ursäkt. (Även om det inte är mitt fel, för "ser man att mottagaren blir ledsen så ber man om ursäkt.". Det gäller alltså bara åt ena hållet.)
Jag våndas helt klart. Våndas för att jag inte förstår riktigt. Våndas för att jag förstår, men inte vill förstå. Våndas för att jag älskar honom så mycket. Våndas för att jag hatar hans beteende när han sätter igång och blir "så där". Jag våndas över att inte kunna se klart. Jag vill vara med honom, men jag önskar att det går att få honom att se. Jag misstänker starkt att det inte kommer att gå. Och det våndas jag över också.
Vånda, vånda, vånda.
Fast snälla TS, du säger att du förstår och "misstänker" att du måste lämna... vadå misstänker.. det är väl solklart att du måste lämna? Vånda vånda vånda... ja tacka fan för det, han är ju ett psykfall, du kanske borde fundera mer på vem som är källan till våndan är och varför du väljer att självmant utsätta dig för det istället för att du älskar honom... det finns bra kärlek och det finns dålig kärlek, det finns kärlek som lyfter dig och gör dig stark och det finns kärlek som sänker dig och bryter ner dig... dessutom finns det barn med i bilden och du borde fundera lite över vad det innebär för ert barn att växa upp med en psykisk störd pappa och en nedbruten mamma.
