Alla män är potentiella våldtäktsmän

Visst har jag det. Men jag trodde att målet var att få ner våldtäkterna och vill göra det som krävs för att nå det. Visst kan man ha ett begrepp som en ren befrielse för offret. Men det blir ju inget annat än det om våldtäkterna fortsätter. Blir bara ett plåster på såren.

För att fixa till grundproblemet så måste man få med sig de som är förövare eller folk i förövares närhet. Om dem blir stötta av begreppet så kommer det inte att fungera. Vi måste hitta ett sätt att nå de människorna och det gör man inte genom att reta upp dem. 

 

Om jag ska tala klarspråk här. 

Om ingen av er efter alla de inlägg jag skrivit förstår min välkomnande hand, har viljan att se det positiva istället för att leta efter småsaker att attackera, istället väljer att se mervärde i att försöka få rätt över Cfly, motbevisa Cfly, fortsätta rundgången eller vad man nu är ute efter så vet jag inte vad jag ska göra.

För så känner jag. Jag upplever det som att man gärna vill sätta dit mig här än ett intresse av att komma vidare på riktigt. 

Inte någon har uttryckt något positivt i att jag vill diskutera problemen istället för att tjata runt om ett begrepp. Jag har bara fått stå till svars hela tiden. 

Är det då konstigt att man betvivlar folks bakomliggande agendor? 

Jag tänker inte diskutera begreppet längre för jag ser inte att det kommer något gott ur det, inte hur det används eller hur det mottas. Det känns för mig bara som att man är oförmögen att sätta sig emot den som en gång har skapat begreppet, man vågar inte ta ställning själv, eller att allt andra feminister säger är alltid sanning och ska försvaras till varje pris. 

Jag överväger att sluta diskutera genusfrågor här. Då har man ytterligare förlorat en person till. Är det värt det? Är inte målet att vi ska nå ut till människor inte prompt få göra exakt som man själv vill och stå fast vid det. Målet måste ju ändå vara att göra det som krävs för att nå människorna inte tillfredsställa oss själva. 

Känner en stor ledsamhet och jag tror jag delar den med många män. Det finns många män därute som gärna vill diskutera kvinnornas situation. Men blir nedslagna av den hårda attityd feminismen har, de hårda orden, bristen på förståelse, bristen på medmänsklighet. Det är en ram som gäller och inget annat. Flexibilitet verkar inte finnas. 

Det är antingen med mig eller emot mig. Detta gör att dessa män blir skrämda, de vill inte ha med det att göra. Vilket slöseri med människor säger jag, folk som skulle kunnat bli allierade om man nått ut till dem på rätt sätt. Om man bara hade kommunicerat med dem på ett språk de förstår, visat att feminism inte är farligt, att feminism inte vill något ont. Men varför gör man inte det? Varför står man så envist fast vid sin egen rätt att få peka och slå ner på de som gör fel. 

När någon blir så fast i att försvara något så oviktigt som ett begrepp trots att det gör andra människor illa. Då funderar jag på vad man egentligen vill. Var finns förmågan att arbeta där det gör nytta. 

Funderar över om jag ska säga tack och adjö eller inte. Om jag gör det så har inte feminismen vunnit något, den har förlorat. Den förlorar en person som försökte öppna dörren till en vettig diskussion. 

Problemet just här är oförmågan att släppa något och gå vidare till att diskutera grundproblemet våldtäkterna. Men varje gång så drar man tillbaka diskussionen om hur rätt begreppet är, om hur jag inte fattar begreppet osv. 

Jag ser inte syftet med det. 

Du fortsätter att tjata om begreppet.

Man måste inte acceptera ett begrepp för att vilja väl och diskutera ett problem. 

Det måste ju finnas tusen olika sätt att formulera sig på. Vad är det som säger att just detta begrepp är det som ska vara det rätta och det ska stå fast för evigt för det är det bästa.

Vart är förmågan att ta åt sig av feedback? 
Om nu män far illa av något. Varför ska man fortsätta då? Kan man inte beskriva problemet med andra ord? 

Det föder bara mer bränsle till bilden av feministen som prompt ska hävda sin rätt och egentligen vill män illa. 

Nej det verkar inte alls konstigt. Jag delar åsikten om att samhällets syn är konstig och ansvarsfrågan sätts felaktigt på kvinnorna. Det har jag ingenstans skrivit något om. 

Det jag inte delar är att man har formulerat det problemet i ett begrepp som inte låter så snällt och som bevisligen folk tar illa upp över. Varför kan man inte formulera om det problemet med ansvarsfrågan på ett snällare sätt och så fler förstår? 

Det är inte vad begreppet ska betyda som jag motsätter mig, utan hur begreppet i sig är formulerat. Ändå försöker man tuta i mig hur rätt det begreppet är.

I min värld ser jag folk blir ledsna och man bara fortsätter, kontra formulera sig så man förstår och få mer folk med på tåget. Att ansvarsfrågan läggs felaktigt på kvinnor är inget jag någonstans i tråden har sagt emot. Bara hur man väljer att formulera det problemet i text.

Glömde svara på dina frågor längst ner. Det har jag redan börjat skriva om i Jakobs tråd. Kika där

Ok, är det feminismens riktiga ansikte som kommer fram här eller vad.

Jag blir bara förvirrad. 

Ursäkta alla men nu talar jag från mina känslor hör o häpna män har det också:

Är feminister helt oförmögna att ha en diskussion om genusfrågor och vara snälla mot män samtidigt? 

Ska tala lite mer klarspråk med dig Palestrina och de som läser. 

Jag förstår att det är lika för många andra. Men nu talar jag om mig om det är ok. 

Jag känner mig väldigt nedtryckt. Det finns ingen vad jag minns eller få på FL under ämnet genus som någon gång uttryckt medkänsla för mig som man. Så lite som uttryckt, jag förstår dig. Alltid har man upplevt att om jag öppnar munnen så är jag automatiskt ett motstånd som måste förgöras. Vid minsta förundran över något så är man en antifeminist. Märka ord, man tas inte seriöst.

Tro mig, tycker att jag är en så bra människokännare så jag märker när man på ett välkomnande sätt vill prata med mig eller när man letar sätt att bara sätta dit mig. 

Jag är trött, ledsen och slut på detta. Därför som jag försökte vända det något i denna tråd. Tänkte att diskutera problemet och inte tjata om en textföljd i en mening skulle ge mig lite mer gehör. Problemet inser jag och är detsamma men att tjata om hur texten är formulerad om det problemet har fått mig att verkligen ledsna.

Jag är trött på att automatiskt bli sedd som ett motstånd, att direkt tolkas som att jag vill attackera i det jag skriver osv. 

Kan redan nu lista ut svar jag får på denna post. Jamän ja då, vi kvinnor får precis lika samma. Ja det får ni säkert det skrev jag ju längst upp. Men måste vi alltid tjata om det varje gång. Är det tävling om vem som har det värst. Kan vi inte för stunden ge medkänsla till den som skriver sitt inlägg. 

Jag är villig att försöka i alla fall. 

Vad är ditt mål?

Få mig att säga att allt det du skrivit är rätt, eller få mig att inse hur fel jag har i allting, eller trycka ner mig så mycket som möjligt, eller vad är målet? 

Hur menar du rättshaveri?

Jag tror inte vi fortfarande förstår varandra. Jag har aldrig satt mig emot att man ska ha ett begrepp för ett problem där kvinnor sätts som felaktigt ansvariga för våldtäkter. Det jag menar är att det måste finnas ett bättre sätt att formulera det begreppet så att fler förstår vad som menas och där färre tar illa upp. 

Jag misstänker att man ville ha en gnutta provokation i begreppet och därför valt att formulera sig som man gör. I mitt tycke så kommer det att stjälpa mer än att hjälpa även om vissa får upp ögonen som inte annars får det. Man håller på och skapar sig fler fiender än allierade. 

Skulle mer än gärna vilja diskutera alternativ till begreppet. Men steg 1 är ju alltid att få all runt bordet att förstå vad man menar innan man kan gå vidare. 

Jag misstänker rätta mig om jag har fel att många här tror att jag har motsagt mig själva fenomenet om att skuldsätta tjejer. Det har jag inte. Jag förstår mycket väl vad begreppet betyder, det är inte det heller. Jag tycker bara att man borde formulera om det för jag tycker det gör mer skada än nytta som det är formulerat idag. Det finns ju mer än ett sätt att säga samma sak på. 

Förstår inte vad mycket skit man måste ta för en sån enkel grej. Det är ju feedback i all välmening om hur vi kan förbättra något. 

Men du, jag har förstått från ruta 1 vad det betyder och jag har aldrig motsatt mig att det sker skuldbeläggande av tjejer. 

Det jag sagt hela tiden är att formuleringen av det man vill ha sagt tycker jag kan göras på ett annat sätt för undvika att skapa fler fiender och fler på banan mot att förbättra läget. 

Jag tänker väl inte helt strunta i jämställdhetsfrågor utanför forumet. Har alltid tyckt såna här frågor varit sunt förnuft innan jag ens visste vad feminism var. Jag var mer lycklig innan och behandlade folk mer rättvist. Tyvärr så när jag fick kontakt med feminism så blev saken värre och jag blivit mer anti vissa saker som egentligen borde vara tvärtom. Jag kan förklara mer åt dig om du är intresserad nån gång varför det blivit så, blir långt brev i så fall.

Sen håller jag inte riktigt med dig om att kvinnorna inte har något ansvar för att locka män. Om jag vill få till en förändring som inbegriper andra människor så måste jag på något sätt locka till mig fler anhängare, påverka de jag behöver påverka för att nå dit jag vill. 

Om jag t.ex. tycker det är något fel på min arbetsplats så kan jag inte bara sitta med armarna i kors utan jag måste lobba för att först få med mig folk på min sida, sen framföra problemet till ansvariga. Ju fler jag kan få med mig desto bättre. 
Så jag tycker i alla fall det borde ligga i intresset att även få med sig fler människor och nå ut till folk.

Någon som kan ge en anledningen till varför jag ska vara kvar och diskutera på FL? 

Varför ska jag vara kvar och diskutera med folk som använder FL som sin egen ventil till att få en chans att spy galla över mig. 

Hur folk bemöter mig här på FL skiljer sig rejält mot hur jag har sett folk bete sig i verkligheten när de på allvar vill lyssna på vad jag har att säga. Tyvärr så skapar det en misstro mot många att man i alla fall går hem efter detta och skrattar inombords om hur dum i huvudet Cfly är, eller hur mycket man kunde sätta dit mig. 

Jag kan inte släppa det att man mellan raderna i alla fall vill göra allt för att slå ner mig så mycket man kan trots ibland fina ord. 

Inte så mycket mot dig Palestrina. 
Det som fick bägaren att rinna över var nog mest pyssels attityd. 

Bara det att efter otaliga inlägg där jag visar att jag redan ligger ner och hur jag känner så fortsätter man bara genom att fortsätta sparka. Trots att jag redan känner mig som skit så har man inte känslan för när det räcker utan man vill fortsätta leta fel på mig. 

Men vad är jag att få känna något jag är ju bara en man.

Nej man kan inte tvinga folk att förstå.

Det jag försökt mena i många inlägg är det att jag tycker man gör det lite för enkelt för sig å andra sidan om man bara lägger ansvaret på andra att förstå och man står helt oförmögen att formulera om sig i vad man menar. 

Det är ju trots allt den som skickar ut ett budskap som vill bli förstådd. Når man inte hem så ter det väl sig naturligt att ändra sitt budskap så att man blir förstådd. Det är just det jag inte förstår varför man är så ovillig till. 

(Nu talar jag inte om folk som inte vill förstå, men jag tycker mig se många saker inom specifikt feminism som t.ex. män inte förstår men man verkar ganska ovillig att ändra på något så att man blir förstådd. Man har bestämt sig nitiskt för att blir jag inte förstådd så är felet helt och hållet på mottagaren. Det är just det jag inte kan förstå mervärdet i.)

Jag hör vad du säger. I min sits kände jag mig som om du tänker ett barn som gjort fel. Barnet blir tillsagd, barnet gråter. Så kommer en annan familjemedlem in och hur rätt hen än har i att barnet gjort fel så hjälper det ju inte att fortsätta skuldbelägga barnet för vad den har gjort fel. 

Man anpassar sig väl lite till situationen och det är inte alltid rätt att säga det som är rätt eller att hävda sin ståndpunkt. 

Lite så kände jag mig. Som det gråtande barnet. 

Ber om ursäkt om du tagit illa upp, förlåt. Jag tror inte att min närvaro här bidrar till något gott.

En sak jag funderar över innan jag ger upp. 
En del blir säkert arga men det är inte menat att göra folk arga bara beskriva hur jag upplever det. 

Tänk er man sitter och diskuterar något med en person, till exempel en feminist. Man diskuterar ett slumpmässigt ämne som inte har med genus att göra alls. Väder, vind, pengar, shopping. You name it. 

Diskussionen brukar bli rätt vanlig som man är uppvuxen med. Båda pratar om ämnet, båda säger ja men så kan det ju vara. Hur känner du för det här.. eller det där.. tonen är positiv och man liksom ger och tar som i vilken annan mänsklig diskussion som helst. Man släpper in den andre osv. Ja ni förstår bilden.

Om med samma person man kommer in på något som har med genus, feminism eller jämställdhet att göra. Nu händer något konstigt. Jag tänker mig att man kunde fortsätta diskutera på samma sätt. Men det som händer är att helt plötsligt försöker man sätta några slags oskrivna spelregler till diskussionen och nåde mig om jag inte följer dem. 

Reglerna brukar vara.
Man säger inte emot en feminist överhuvudtaget. Då är man stämplad anti jämställdhet direkt. Det givande och tagande som fanns i första diskussionen finns helt plötsligt inte längre. 

Meningsuppbyggnaderna blir mer så här är det punkt. Inte någon öppning med att hur känner du för det här, eller ja så kan det ju också vara om man ser det från din synvinkel. Nä, det blir mer så är det och håll tyst känsla i det. 

Det finns bara en sanning och ett sätt på allt. Flexibiliteten har försvunnit. 

Ja ni fattar bilden. Det sätts en ram för vad som får sägas, hur saker får sägas och den vanliga vettiga diskussionsklimatet bara försvann. Man är livrädd för att ge någon som helst erkännande åt mannen i något överhuvudtaget. Det bara liksom är så. 

Sen byts ämnet till att diskutera husdjur eller något annat. 

Vips som att trycka på en brytare så är man tillbaka till det vanliga givande och tagande. Ja men vad intressant du tycker så, hur känns det för dig. osv. Vad tycker du om det, ja så kan det ju också vara osv. 

Detta är vad som förbryllar mig något otroligt. Varför kan man inte hålla samma vettiga diskussionsklimat som för övrigt. Detta är vad som skrämmer mig i diskussionen med feminister. Jag känner mig utdömd inom deras spelregler direkt. Spelar ingen roll hur mycket man vet om ett ämne. T.ex. diskuterar jag med en professor i fysik och jag diskuterar fysik, så visst kan hen en massa, men klimatet är ändå ett mer givande och tagande. Kanske ett ännu mer ödmjukt sätt från professorn sida då hen har övertaget. 

Men inte när det kommer till genus. Det blir som heligt. 

Detta upplever jag som lite omänskligt och okänsligt. Skrämmer mig från att överhuvudtaget vilja diskutera genus. 

Varför är det så här??

(Standardsvaret på denna fråga är nä men det upplever inte jag att det är. Men jag kan inte vara ensam i att känna eller uppleva detta.) 

Tack o hej.

Okej, tack för din information.

I mitt fall så vill jag gärna inte upplevas som hård eller fyrkantig och gör ganska ofta det som krävs för att få till en vettig diskussion mer än rätt i sak. Försöker med det i alla fall. Anledningen till det är för att jag har upptäckt att jag har ingenting att vinna av att den jag diskuterar med blir sur, känner sig överkörd eller upplever mig som besvärlig. Tvärtom vinner jag mer av att den jag pratar med blir glad av diskussionen eller närvaron, i slutänden har jag nått fram med mitt budskap bättre.

Men det är sån jag är. 

Du har rätt i att jag blivit överkörd, tyvärr av folk som inte ens vet vad jag skulle kunna bidragit med för positivt eller hur go person jag är. Men tror att bara för att jag är man är ett motstånd.

När man är världens goaste som aldrig gjort något av de saker som tas upp och alltid stått rakryggad och försökt göra allt rättvist oavsett kön. Samtidigt har sett tjejer gå före mig, få mer lön än mig, ta för sig mer än mig och jag har inte fått mycket gratis. När man då utan att personen vet vem jag egentligen är ber mig att stå undan och inte ha ett ord med i spelet för att jag är man. Då känns det inte så himla varken rättvist eller kul. Det har till och med fått mig att bli deprimerad och undra om kvinnor hatar mig.

Men hursom lycka till med ditt arbete.