Gravid i ett konfliktfyllt förhållande..blir nog inte bättre efter att barnet kommit?

Var det en fråga så är svaret nej tyvärr.
Det sker inte såna mirakel att ett barn gör saker bra, snarare tvärtom. Det är bara du som kan avgöra om du ska behålla lr ej men tro inte att det kommer bli bättre med fadern. Ställ in dig på ett olyckligt liv med honom lr varannan vecka lr gör abort och skaffa en vettig framtida partner. Livet kan vara underbart med rätt livskamrat!
Lycka till med vad du än bestämmer dig för men tänk på barnen/barnet i dina val, kram

tänkte mest att vissa människor behöver en "Wake-up call"...kanske mognar han och skiftar fokus på barnet istället ..män behöver lite tid på sig att verkligen ta i och förstå faktumet...

..han vill ju själv bli av med sitt problem..och försöker att gå till psykolog och så..
han kunde bli av med några av hans hemska ovanor...därför vill man hoppas att det kan funka :(

Oftast fungerar man ännu sämre än vad man gör vanligen under 24/7 ansvar, sömnbrist och gnäll och gråt.

Jag hade tänkt mycket och länge innan jag satte ett barn in i en dysfunktionell relation.

Ha det som krav i så fall om ni ska ha en chans, att han aktivt går på samtal lr vad det nu är. Han måste söka hjälp och låt han inte komma undan med att han försöker, han ska!
Sätt gränser för vad du tolererar och låt dig inte tryckas ner av hans beteende. Sitt inte olycklig om ett år lr fler, du är värd att vara lycklig, dina barn oxå och den enda som kan se till att det blir så är du! Stå på dig, kram

Bara du kan avgöra vad som är rätt. Men när man får barn sätts förhållandet verkligen på sin spets, framförallt pga sömnbristen och att det är en tredje person som går före era behov 24/7. T o m ett stabilt förhållande skakas om och prövas då.

Jag levde i ett förhållande där svartsjuka och kontroll var dagliga inslag. Dessutom förekom psykiskt, fysiskt och sexuellt våld, det framgår inte om det finns inslag av våld i er relation. Jag blev oplanerat gravid 2 ggr, tänkte först att det skulle göra allt bättre mellan oss bara vi fick barn men valde att ta mitt förnuft tillfånga och göra abort efter några veckor trots att jag egentligen inte ville, jag visste att han aldrig skulle kunna ändra sig.. Det var vidrigt men jag vet att jag inte kunde utsätta några barn för det jag blev utsatt för :(

Den mannen hamnade i fängelse efter att nästan ha dödat mig och idag har jag barn med en annan man som är lugn, trygg och stabil.

Hur du än gör kan du bara utgå från dig själv och din situation, jag vill ge styrkekramar till dig <3

Jag har ingen personlig erfarenhet av ett dåligt förhållande. Tvärtom skaffade jag barn med mannen jag haft ett stabilt förhållande med under mer än 10 år. Vi fick gå omvägen via IVF, så innan det ens blev plus på stickan fick vi hantera vårt livs största kris - risken att aldrig kunna bli föräldrar. Vi tog oss igenom den prövningen starkare än någonsin. Vi kan verkligen prata med varandra om allt och vi är varandras bästa vänner. 

Trots vår fantastiska relation och trots att vi planerat barn under mycket lång tid var det ändå något helt nytt när hon väl kom. Det är jättetufft med ett litet barn. Missförstå mig rätt, vi båda är lyckliga föräldrar och vi har en underbar liten familj, men det är ordentligt turbulent att hitta rytmen och rutinerna, framförallt när sömnen blivit lidande under lång tid. Jag vågar inte tänka på hur det är att gå igenom den här perioden med en person som man inte litar 100% på. 

Min nära vän gjorde den missen. Hon skaffade barn med en man som inte var helt 100. Han gjorde henne inte fysiskt illa och var inte direkt hotfull heller, men han var svartsjuk. Hon trodde också att han skulle mogna och ändra fokus. Det gjorde han inte. Det blev mycket, mycket värre när sonen kommit till världen. Hårda ord, hor och även våld tillslut. Han fick, precis som vanjastinas pojkvän, avtjäna fängelsestraff för vad han i slutet gjorde mot henne, han avtjänade 1,5 år. Det värsta är att det inte slutar där. Hon och sonen lever under skyddad identitet. Hon är så fruktansvärt rädd varje dag för att pappan ska leta rätt på dem och antingen kidnappa sonen eller döda henne, kanske både och. Hon vågar inte skaffa fler barn trots att hon levt i en stabil och fin relation i flera år eftersom hon inte vill utsätta ett barn för riskerna som finns och inte tycker att det är ett värdigt liv att leva i sådan rädsla som de gör. 

Innan hon fick ensam vårdnad var hon dessutom tvungen att låta pappan träffa sonen. Det skedde övervakat av socialen och hon var aldrig närvarande. Trots att sonen var så liten när pappan åkte in i fängelse och trots att han inte direkt gjorde något obehagligt under träffarna började pojken att drömma mardrömmar före och efter att han träffade pappan, så illa att han plötsligt började kissa på sig och vaknade med gallskrik. Det gjorde ont i mamman kan jag lova. Hon kunde inte bara avbryta umgänget, det var inte hennes beslut att fatta, utan hon kunde bara stå och se på hur dåligt hennes son mådde.

Vad jag menar är att du genom att skaffa barn med honom förbinder både dig själv och barnet till den här mannen i resten av era liv. Det går inte att bara ångra sig mitt i allt och ta vårdnaden från pappan, för det kanske inte finns skäl att utesluta honom ur barnets liv. Han kanske inte vill vara aktiv förälder en period och kommer sedan tillbaka och får vårdnad upp till hälften av tiden. Ingen här på forumet känner din kille så vi kan självklart inte råda dig till varken det ena eller det andra, men du som faktiskt känner honom: tänk efter. Är det här en människa du vill ha i ditt liv tills den dag du dör? Och är detta en människa du skulle tänka dig att lämna bort ditt barn till?

det låter så sorgligt..mitt hjärta blöder

situationen försvåras med det att jag är 36 och detta är nog min sista chans att få ett barn till..
vi har ju känslor för varandra och båda vill ha det barnet, men samtidigt vet nånstans att det inte kommer att funka..eller det kanske skulle funkat 50/50 men det är inte det man vill utsätta barnet för så klart...

Åh, vad tufft :( Avundas dig inte. Det måste vara ett val mellan pest eller kolera. 

Det måste ju inte vara sista chansen. Du måste inte vänta på en ny man i ditt liv. Vill du gärna ha ett till barn finns ju alltid möjligheten till insemination. Tufft att vara ensam förälder och kanske inte det man föreställer sig, men kanske är det ett bättre alternativ än att skaffa barn med en man som inte bör vara pappa. 

Hoppas så innerligt att det löser sig på ett vettigt sätt, vad du än bestämmer dig för. 

Nä, men det är inte mitt mål att ha ett barn till, men när jag redan har ett, dessutom med någon jag har känslor för..jag är säker på att han skulle bli en bra pappa, det är inte alls något bekymmer, men en bra partner skulle han nog aldrig bli...