Vet varken ut eller in (långt)

Behöver skriva av mig lite främst men tar väldigt gärna emot input om någon har några tankar eller råd att ge om det jag nu kommer skriva...

Jag har varit deprimerad två gånger hittills i mitt 30+åriga liv, de gångerna har till största del präglats av en känsla av sorg, till synes utan anledning. Nu tror jag att jag är inne i en depression igen, men jag upplever det som helt annorlunda den här gången. Jag känner mig inte ledsen eller som att jag bär på en själslig smärta som färgar världen svart, jag känner faktiskt ingenting. Alls.

Jag har väl känt att det legat och vägt där på gränsen det senaste året. Förra året pluggade jag men var då inte berättigad till studiemedel så jag försökte jobba samtidigt så mycket jag hann men levde ändå under existensminimum. Jag var väldigt stressad av att hänga med i kurserna och försöka få ihop tillräckligt med pengar för att klara oss varje månad (är ensamstående mamma), men jag höll modet uppe ganska bra ändå. Blev sen gravid med min dåvarande kk som inte tog det så bra och behandlade mig som om jag vore spetälsk, trots att vi var överens om abort. Jag gjorde aborten hur som helst och det var inget jag upplevde som vidare jobbigt.

Ett par månader senare träffade jag en kille som var helt underbar, som jag verkligen kände att han kunde vara 'the one.' Jag är dock inte den mest sociala av människor och blir snarare dränerad på energi än pumpad av att umgås med folk och han var mycket intensiv i sin kontakt. Smsade och ringde flera gånger om dagen, förutom att vi träffades och umgicks så ofta båda hade tid, samtidigt som jag försökte hinna med att plugga på heltid med ett barn med specialbehov hemma (har dock flera barn). Så efter ett par månader började jag känna mig rejält kvävd. Det kom som över en natt, en dag vaknade jag och bara kände att jag inte vill, nånting.

Världen är inte svart, den är snarare bara färglös. Har ingen motivation eller lust till något, vill bara vara ifred och inte behöva göra något. Tanken på att umgås med folk gör mig utmattad och jag känner nog något som i alla fall liknar ångest, vid tanken på att någon ska komma och ta av den lilla energi jag har. Sexlust har jag ingen alls, om något så kryper det snarare under skinnet av tanken på att bli berörd sexuellt eller sensuellt. Känns som att min förmåga att känna empati försvunnit, jag är bara helt ointresserad, oengagerad och obrydd i andra människor - förutom mina barn.

Killen mår - förståeligt nog - inget vidare av att jag tar mer och mer avstånd från honom. Jag känner bara att jag har inget att erbjuda honom, orkar knappt bry mig om min egen intimhygien, kan inte uppfylla hans behov och förväntningar just nu. Han känns nu mest som ännu en grej/person som kräver av min energi och uppmärksamhet. Känner mig liksom så utdragen och uttänjd på nåt vis, så det finns inget kvar. Jag är tom, har ingenting mer att ge. Han vill träffas och prata, förstå mig. Jag har försökt att förklara flera gånger hur jag mår och känner. Jag orkar och vill inte träffa honom nu, jag orkar inte lägga energi på den här konflikten för det är energi jag inte har och det hela gör mig bara ännu mer stressad och jag får ångest. Ja, jag är medveten om att jag är egoistisk just nu.