En fyraårings vilja?
När jag och exet gick isär hade vi vv. Under tiden vi levde tillsammans var han mycket frånvarande och relationen till vår son var mer eller mindre obefintlig. Jag blev utbränd och såg separation som det enda alternativet för att han skulle tvingas dela föräldraansvaret.
Några månader efter separationen blev jag uppsagd på tid i en omorganisation och fick ett nytt erbjudande. Tyvärr tvingades jag acceptera den nya tjänsten för att få ihop ekonomin men det innebar att jag bara kunde ha VH pga arbetstiderna. Vi hade inte plats på förskola med obekväma arbetstider/nattis och även om vi haft det hade det då inneburit att han fått sova på nattis och sedan gått hela dagen på vanlig förskola medan jag sov.
Jag sökte andra jobb och fick napp efter 6 månader.
Nu finns möjlighet att ha VV, om vi byter till en förskola som tillåter obekväm arbetstid. Börjar jag kl 07 på morgonen behöver jag lämna kl 06 för att hinna till jobbet. Han skulle då gå 06-16.
När jag jobbar eftermiddag behöver jag lämna 13.30, slutar kl 21.30 men är inte framme för att hämta först ca 22.15-22.30.
Han vill inte byta förskola och skiljas från alla kompisarna. Han är lycklig hos pappa nu när de har en relation och de börjar komma ifatt på något vis.
Dvs pappa betyder lika mycket som mamma.
Så vad väger tyngst? Sonens rätt till umgänge med båda föräldrarna med VV eller att han är lycklig hos pappa och träffar mamma lite mer sällan men får gå med alla kompisarna?
Sonen har funktionshinder som gör att det inte är helt lätt att bara byta förskola.
Tycker att många kollar snett på mig för att jag bara har sonen lite mer än VH. Det förväntas mer av en mamma.
Men jag vill ju göra det som är bäst för honom, inte för att andra ska tycka att jag duger eller är bra nog.
Svårt att veta vad som är bäst i det långa loppet nu dock.
Han har ju uttryckt sin vilja och önskan, men han är fyra år och har inte koll på vad som är bäst för honom. Knappt att vi föräldrar som är 30+ vet när det handlar om en sådan svår fråga.
Att sonen är lycklig och mår bra är det viktigaste. Min relation med honom står inte och faller på antalet dagar vi får varje månad.
Jag är lite rädd att det kanske inte funkar med maten i en annan förskola. Att han ska ha svårt att hitta nya vänner eftersom han sticker ut lite, att han inte ska trivas, att det blir för långa dagar på förskolan om vi byter och bestämmer VV. Då känns det mer som att vi gör det för min skull än för hans. Tänker att han ska ju orka med också. Det måste finnas utrymme för livet. Inte bara rutiner och måsten tills vi stupar. Som det är nu får vi kvalitetstid tillsammans. Vi är nöjda och lyckliga.