Jag är på väg att säga upp mig som mamma. Det dränerar mig så till den milda grad att jag vill ta livet av mig.
Men så får man inte säga. Inte efter att ha kämpat i flera år för att kunna få barn. Efter att ha gått igenom ivf.
Men det är så det känns. Skulle någon komma och säga att de är här för att hämta mitt barn skulle jag säga varsågod och räcka över hen.
Jag orkar inte mer. Ska det verkligen vara så här?
Vad är det du tycker är så jobbigt då?
Beskriv kanske vad som är problemet just nu?
I perioder, ja. Ibland är det skitjobbigt sen helt plötsligt går det över och allt känns bra. Sen skiter sig allt igen osv. Man får bita ihop när det är jobbigt och ta igen sig och njuta så gott det går när tiderna är bra. Vad är det som är jobbigt just nu?
Jag tror de flesta har såna dagar/perioder. Småbarnslivet är tufft, omställningen enorm och man glömmer vem man var innan man blev mamma. Ibland vill man bara fly, och man måste få tänka och säga det. Det betyder ju inte att man inte älskar sina barn, eller att man tänker dra, men man behöver få utlopp för sin frustration.
Kan du få avlastning och lite tid för dig själv?
Kram
Är du ensamstående?
För många år sedan ringde min ex-svägerska och ville titta förbi. Hon sa inte heller att hon skulle ha hunden med sig, hon släppte bara in den före sig i huset. Vad hon inte visste var att jag hade min fågel ute, hunden bet ihjäl den omedelbart. Jag hade haft min fågel i tretton år. 
Råkade posta i fel tråd, ber om ursäkt.
Jag är på väg att säga upp mig som mamma. Det dränerar mig så till den milda grad att jag vill ta livet av mig.
Men så får man inte säga. Inte efter att ha kämpat i flera år för att kunna få barn. Efter att ha gått igenom ivf.
Men det är så det känns. Skulle någon komma och säga att de är här för att hämta mitt barn skulle jag säga varsågod och räcka över hen.
Jag orkar inte mer. Ska det verkligen vara så här?
Är gift, vårt barn är 3 månader.
Det är allt, mer eller mindre. Är så jävla trött på att inte få sova, att hetsäta, inte få duscha och på ren nåder gå på toa. Att hen skriker så mycket så det enda folk har att säga om hen är hur mycket hen skriker och att det är ett argt barn.
Att anhöriga får mig att känna mig som världens sämsta mamma.
Min man jobbar långa dagar så är ensam mycket.
Be din man gå ner i tid en period, säg åt honom att du behöver hjälp. Det är jättejobbigt den första tiden, och det blir faktiskt tuffare om man har kämpat länge.
Dels så har man kämpat så länge och tror att man kan sluta kämpa nu när man äntligen fått sitt barn.
Dels känner man sig extremt otacksam när man tycker att det är jobbigt.
Du kan även vända dig till BVC och be om en samtalskontakt så att du inte behöver lägga över allt på mannen 
men du MÅSTE be honom hjälpa dig genom den här tiden. Om bara några månader blir det lättare!