Hjälp med min 2-åring, är alltid så orolig
Hej.
Jag har en liten grabb på 2 år som var fruktansvärt krävande som bebis men började runt 1 1/2 års ålder vända och blev världens goaste och mysigaste unge.
Hans pappa och jag delade på oss för snart ett år sedan och detta har funkat kanon, vi har daglig kontakt och ses flera dagar i veckan och hittar på saker tillsammans. Vi har inte delat upp det med varannan vecka utan har istället några dagar i rad där sonen är antingen hos mig eller sin pappa.
Sonen har varit sjuk mycket i höst och vinter och får vid varje förkylning kruppliknande hosta och ansträngd andning. För några veckor sedan började förskolan påpeka att han inte var sig själv, inte orkade lika mycket och lät ansträngd i sin andning.
Jag var därefter med sonen och kollade upp detta på en privat barnmottagning där det konstaterades att han är ett "kruppbarn". Han är även lite större än andra barn i sin ålder och folk tror ofta att han är mycket äldre än han är, läkaren förklarade då att större barn ofta har mer problem med sin andning vid förkylningar.
Skulle besvären komma tillbaka i höst skulle han få komma tillbaka för kortisoninhalationer.
Nu de senaste två veckorna tillbaka har sonen inte varit sig själv alls. Han blir konstant ledsen för ingenting, nu ikväll tex blev han helt hysteriskt ledsen för att en badanka flöt runt i badkaret!
Jag tassar på tårna dagligen för att inte göra honom ledsen eller arg då han exploderar för ingenting. Han är inte fysiskt trött men ändå tröttare på något sätt än han tidigare varit.
Något som jag blir så ledsen över är när han stretar emot och jag säger åt honom på skarpen.Då svarar han "mamma inte skrika", "mamma inte putta", "mamma inte slå" och "mamma inte vara arg".
Jag går sönder varenda gång han säger såhär för det känns som att han är rädd för mig :( Visst har jag brusat upp emellanåt och tagit tag ordentligt i honom när han inte lyssnat på mig eller betett sig illa, men jag skulle ALDRIG någonsin göra honom illa varesig fysiskt eller psykiskt.
När han säger såhär så sätter jag mig alltid ner och säger att mamma inte är arg och kramar honom och går samtidigt sönder inombords för att jag inte vill att han ska vara rädd för mig.
Jag vet inte vad jag vill egentligen med denna tråd men jag är så rädd att han inte mår bra på något sätt :(
Jag är världens mest nojiga mamma och är såå rädd dagligen för att något ska hända min älskade son.
Jag förlorade min mamma i en brutal kamp mot cancer för några år sen nu och detta har satt djupa spår i mig och gör att jag är så rädd att han framför allt ska bli sjuk :(
Jag kan behöva lite peppande ord eller bara någon som känner igen sig i det jag berättat.
