Vågar inte berätta för min mamma

Hon kommer säkert att förfasa sig och tjafsa om alla risker som är förknippade med övervikt och graviditet.

Men varför bryr du dig? Du har ju en bra sambo och ett eget liv. Dra ner på samvaron med henne istället, hon bara pikar dig och ger dig skuldkänslor. Föräldrar och släkt i all ära men partner och barn är viktigast.
Dags att släppa mammas kjol och växa upp.

Hej!:)

Låter verkligen jobbigt alltså! Min familj är lite diet fanatiker också eller snarare släkten haha men jag sa ifrån och sa att när jag vill ha råd och tips så ber jag om det och frågar vad som funkar för dom. De insåg inte hur mkt dom tjatade om det, kanske är det så med din mamma också. Hon kanske behöver någon som ryter ifrån, förklara hur du känner och att just nu är du nöjd såhär. Om och när du vill gå ner i vikt då gör du det på dina villkor. Tänk om hon tjatar så på dina barn sen, det kommer ge stackarna utseende komplex. Jag har ett behov av att ha en god relation med min mamma men hon får också veta när hon går över gränsen. Viktigaste är att man inte undviker och bråkar med dom sen utan visar kärlek men ändå kan säga ifrån. Jag vet inte om det jag säger låter vettigt men det funkar för min tokiga släkt :,,)

Känner igen mig i delar av det du skriver om din mamma då jag själv vuxit upp med en mamma som pikat mig för min vikt under hela min uppväxt.
Blev gravid när jag var 19 och fick höra flera glåpord om min vikt under graviditeten men jag fick nog, satte ner foten. Förklarade hur illa hon fått mig att må och om hon ens någonsin skulle nämna vikt eller utseende till mitt barn så var vår relation över. Bad henne även att se det från mitt perspektiv och sa sådant som hon sagt till mig samtidigt för att hon skulle försöka känna hur det känns.
Uppenbarligen funkade det då hon inte sagt något nedlåtande mot vare sig mig eller mitt barn under de 7 år som gått.

Mitt råd är att släppa bomben och sen ta det därifrån. att tydligt förklara hur du känner och mår när hon beter sig illa. Jag vet även att innerst inne söker man alltid bekräftelse av de som står en närmast vilket ofta är ens föräldrar och när det inte går så får det oftast motsatt effekt. Så för din egen skull så försök distansera dig från både dig själv och din mor för att se er relation så som den verkligen är. Men glöm inte bort era positiva stunder och minnen så inte allt känns lika negativt.

Fy fan vilken elak jävla ragata din mamma är. Hon mobbar dig och har gjort sen du var barn. Fy fan! Tycker du ska be ragatan dra åt helvete faktiskt.

Håller med!!! Vidrig morsa!

Blä för såna mammor. De säger ut all energi och förväntar sig sen vara ovillkorligt älskade. Äckligt.

Jag har nyss dumpat min odrägliga mamma som bara gjorde mitt liv till ett gnälligt hel**te. Nu är jag och min familj (med tre barn som inte ens saknar sin mormor utan tycker det är skönt att slippa gnäll och negativa känslor varje gång vi sågs) mycket lyckligare och gladare!

Godmorgon :) det du kan göra är bara berätta å säg sedan mamma jag är gravid och är lycklig jag är vuxen nog att ta ansvar och jag har flyttat hemifrån vill du vara med i vårt liv får du ändra på dig du ska vara glad för mig och stötta mig så kan du typ säga :) lycka till och ett stort grattis

Det är bara att berätta. Det lär ju märkas. Och har hon åsikter säger du: nej vet du vad, jag är vuxen, och går därifrån. Din mamma menar säkert väl, men markera att det inte är ok att behandla dig som ett barn.

Jag är i v 25 och fortfarande vet inte min pappa. Inte heller NÅGON i sambons familj. Det är av olika anledningar som vi inte berättat för dom. Och vi kommer hålla det hemligt så länge det går.

Hej TS!

Jag har alltid varit familjens spinkis, min tvillingsyster har alltid varit lite kraftigare än mig. Men även om det alltid bara handlat om Max 4-5kg mer och alltid inom spannet för "normalviktig" så har min syster alltid lidit av "tjockhetsen". Min mamma betedde sig som din mamma gör... Fast bara mot min syster. Det förstörde deras relation så jag tycker att du ska ta snacket med din mamma: berätta att du uppskattar att hon försöker bry sig om din hälsa - men att sättet hon gör det på är respektlöst och ger helt fel effekt. Du är vuxen nu och din vikt är din ensak, och i framtiden får hon endast komma med "råd" om du faktiskt ber henne om dem.

Tycker du ska berätta om graviditeten också. Kan hon inte glädjas över den så kanske ni ska hålla kontakten till ett minimum ett tag tills hon skärper sig...

Hur lång och hur mkt väger du?
Är bara nyfiken :)

I övrigt så tycker jag bara du ska säga ät henne att vara tyst om vikt och mat.

Jag är 1.65 och pendlar mellan 78 och 83 kg. Så tjock är jag men tycker inte hon behöver behandla mig som att jag kommer ramla ihop och dö vilken dag som helt pga min övervikt..

Nej det är inte att vara tjock. Överviktig men absolut inte tjock.

Om du säger till henne "men du morsan, ghur kände du/hur hade du känt om någon sa allt detta till dig när du var större?"

Å älskade, älskade du!
Jag förstår precis hur du har det. Min mamma har varit likadan i hela mitt liv. Och jag är 44 år idag. Jag har precis gått ned 20 kg, har 10 kg kvar, men jag duger ändå inte åt min mamma.
Jag har, ända sedan jag var barn, fått höra "tänk om du var smal som xx, vad söt du skulle vara".
Min relation med min mamma är urusel och helst skulle jag vilja bryta kontakten för alltid. Tyvärr lovade jag min pappa, som gick bort för ett år sedan, att ta hand om henne.
Jag vet att det är så svårt, men fokusera på dig själv! Grattis till graviditeten! Låt INGEN trycka undan din lycka!