• Anonym (Karin)

    Naiva föräldrar?

    Jag är inte ute efter att provocera, eller starta en otrevlig debatt. Är inte heller ute efter "du visste/borde ha förstått vad du gav dig in på när du blev tillsammans med en person som har barn" osv. Jag ser heller inte att detta skulle ändras om jag fick egna barn.

    Det jag undrar är hur föräldrar kan vara så naiva att tro att en så kallad styvförälder ska vilja vara med deras barn mer än nödvändigt? Jag förstår mig inte på det. Personen jag lever med lever jag med för att jag vill vara med just den personen. Alla har sitt bagage och allt vad det innebär, oavsett om det handlar om barn, skulder, beroendeproblematik, depression, familjekonflikter eller dylikt. Vi ser varandras fina sidor och mindre fina sidor i relationen, visst?

    Om min partner väljer att göra andra saker istället för att följa med mig på typ ridning (jag rider inte, men låt säga att jag gör det) så är väl det helt okej. Jag gör gärna saker på egen hand och förväntar mig inte att min partner ska älska allt med mig/allt jag gör. Om jag sedan väljer att göra andra saker istället för att umgås med min partner och dennes barn, bör väl även det vara helt okej? Varför tror man att man ska umgås på samma premisser som kärnfamiljen?

    Jag har inga problem med att göra mitt på mitt håll, medan min partner gör saker med sitt barn. Jag väljer i 9 av 10 fall bort umgänge med min partners barn, då jag vet saker som jag hellre vill göra. Barnet är inte min största prioritet. Jag umgås dock gärna med min partner på tu man hand. 

    Vad tänker ni andra? Måste man gå all in i styvfamiljen bara för att? Hur gör ni? Jag tittar på kärnfamiljerna i min närhet och ser att inte ens de umgås i tid och otid tillsammans allihopa. Är styvfamiljen någon slags arena för överkompensation?

  • Svar på tråden Naiva föräldrar?
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-29 14:36:05 följande:
    Och så skriver du att barnet inte märker att du inte gillar det?

    Jösses...

    Tror du barnet ska vara litet och oförstående resten av livet?
    Voffel skrev 2016-05-29 14:45:01 följande:
    En bra vuxen, tycker jag, intresserar sig för vad barnet gör och känner, tar hänsyn till dess känslor och tankar, tillrättavisar om behov uppstår samt är en god förebild.
    Jag förstår inte varför jag måste umgås med barnet. Vad ger det någon?

  • Voffel
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 14:49:55 följande:

    Jag förstår inte varför jag måste umgås med barnet. Vad ger det någon?


    Med tanke på att du inte gillar barnet ger det förmodligen inte någon något, tyvärr. Hade du gillat barnet hade det jag definierade som "bra vuxen" fallit sig naturligt. Nu gör det tydligen inte det och det är därför jag är tveksam till om ni bör bo tillsammans.
  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 14:49:55 följande:
    Voffel skrev 2016-05-29 14:45:01 följande:
    En bra vuxen, tycker jag, intresserar sig för vad barnet gör och känner, tar hänsyn till dess känslor och tankar, tillrättavisar om behov uppstår samt är en god förebild.
    Jag förstår inte varför jag måste umgås med barnet. Vad ger det någon?

    Du måste inte umgås med barnet. Men att flytta ihop med dom och sedan säga att du inte vill umgås med dom som du så gärna vill bo med är knäppt.

    Hade du själv velat bo med någon som inte gillade dig? Jag tror inte det, eftersom du tvunget ska bo med någon du gillar (din sambo). För dig är det väldigt viktigt att bo med någon som du gillar, det är inget alternativ för dig att vara särbo. Men barnet ska inte få samma möjlighet.
  • Anonym (Karin)
    Voffel skrev 2016-05-29 14:54:05 följande:
    Med tanke på att du inte gillar barnet ger det förmodligen inte någon något, tyvärr. Hade du gillat barnet hade det jag definierade som "bra vuxen" fallit sig naturligt. Nu gör det tydligen inte det och det är därför jag är tveksam till om ni bör bo tillsammans.
    Som sagt, jag trivs som det är just nu. Har sambon problem med det så får han lösa det, men han gör ingen ansats till att separera, snarare tvärt om då vi planerar större boende tillsammans.
  • Anonym (Karin)
    Anonym (Kajsa) skrev 2016-05-29 14:55:31 följande:
    Du måste inte umgås med barnet. Men att flytta ihop med dom och sedan säga att du inte vill umgås med dom som du så gärna vill bo med är knäppt.

    Hade du själv velat bo med någon som inte gillade dig? Jag tror inte det, eftersom du tvunget ska bo med någon du gillar (din sambo). För dig är det väldigt viktigt att bo med någon som du gillar, det är inget alternativ för dig att vara särbo. Men barnet ska inte få samma möjlighet.
    Jag vill bo med sambon, och har flyttat ihop med honom och vill umgås med honom. Barnet är ett barn och kan inte välja nej, men bor växelvis hos föräldrar som har valt att separera.
  • Voffel
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 14:56:21 följande:

    Som sagt, jag trivs som det är just nu. Har sambon problem med det så får han lösa det, men han gör ingen ansats till att separera, snarare tvärt om då vi planerar större boende tillsammans.


    Men det är ju vad barnet tycker som ni måste ta hänsyn till.
  • Anonym (Karin)
    Voffel skrev 2016-05-29 15:02:28 följande:

    Men det är ju vad barnet tycker som ni måste ta hänsyn till.


    Vad barnet tycker om vad?
  • Anonym (Kajsa)
    Anonym (Karin) skrev 2016-05-29 15:13:24 följande:
    Vad barnet tycker om vad?
    Är du på riktigt?
  • smulpaj01
    Anonym (Heergud) skrev 2016-05-29 13:57:02 följande:

    Om man flyttar ihop med någon så tar man väl inte automatiskt hand om den personens skulder eller?

    Samma sak gäller barn, när jag flyttade ihop med min sambo så var denne inte så förtjust i att det fanns barn sedan innan. Vi löste det så att barnet fick flytta till sin andra förälder. Vi fick senare ett gemensamt barn som fick ta över barnrummet men det anda barnet är välkommen på besök varannan helg och på lov.


    Så du övergav ditt eget barn för en ny sambo? Vidrigt!
  • Anonym (Lisa)
    WinterDawn skrev 2016-05-29 12:06:42 följande:
    Har jag sagt att jag förväntar mig samma känslor? Jag förväntar mig att personen tycker om mina barn och vill vara med dem och engagera sig i dem, om personen väljer att leva och bo med dem.

     Är vi en familj så är vi en familj. Kan en person inte ge mig och mina barn det så blir det helt enkelt inget förhållande, då avstår jag. Svårare än så är det inte. Man måste inte vara tillsammans om det inte fungerar.
    Fast engagera sig i dem? På vilket sätt menar du då? Att man frågar hur det varit i skolan osv, eller att man skall skjutsa runt på dem i tid och otid? 

    Att tro att man skall känna att man är en familj med partnerns barn efter ett år, eller två är nog väldigt naivt. Flyttar man ihop med småbarn kan jag tänka mig att efter ett antal år så känner man nog att det kanske kan snudda till ens familj, men att flytta ihop med en man som har relativt stora barn så nej jag tror det är svårt att de stora barnen skall kännas som ens familj. 

    Och jag tror inte heller att det är nödvändigt för att det skall fungera. Jag ser dom som min mans familj, precis som hans föräldrar. Jag ser inte hans föräldrar som min familj heller. Men det funkar fin fint ändå!
Svar på tråden Naiva föräldrar?