(Långt) Hjälp mig, står inför mitt svåraste beslut någonsin.

Jag vet att det är läskigt och svårt men jag tycker du ska göra slut.  Du har investerat så mycket i honom men det verkar inte som du får det tillbaka nu. Jag vet att det är skitsvårt när man aldrig gjort slut förut, men det är trots allt bara en mening som ska sägas och sedan går resten av sig självt.

Jag tror inte att han skulle säga upp sig från sitt jobb bara för att din pappa är hans chef. Men det är hur som helst inte ditt bekymmer egentligen.

Alternativt kan du ta ett seriöst snack med honom där du förklarar att dina känslor håller på att försvinna. Fråga honom om han är villig att förbättra sig på vissa punkter. Helt absurt t ex att han skyller på dig när han inte kan vakna i tid för att ta sig till jobbet. Hade jag aldrig stått ut med.

Det känns lite som att du redan har bestämt dig och vet vad som måste göras.

Om du är beredd att kämpa ännu en gång så berätta för honom att dina känslor har svalnat, att du inte trivs i nuvarande situation och att du vill ha parterapi om ni ska fortsätta försöka tillsammans. Det kan vara svårt att tro men parterapi KAN göra under för en relation samtidigt som det är skitsvårt att bryta mönster och finna nya sätt att nå varandra utan utomstående inblandning. Om du inte vill detta eller om han inte går med på det så är hans hälsa och välmående rent krasst inte ditt ansvar och även här rekommenderar jag terapi eller samtalskontakt så du kan se detta med klara ögon.

För det första så har du INTE svikit honom innan! Du satte ner foten och gjorde slut. Det fick honom att vakna och skärpa sig.

Jag förstår att samvetet knager när du vill göra slut. Men du bör inte ansvaret för honom och hans handlingar. Vill han inte bo hos sina föräldrar får han hitta något annat. Klarar han inte av att jobba hos din pappa får han hitta annat. Han verkar ändå inte göra nåt vidare jobb om han alltid är sen.

Han förtjänar inte dig så som han behandlar dig. Han verkar vara en omogen bortskämd 15 åring!

Ta mod till dig att göra slut och kom ihåg du bär inte ansvaret för något han gör. Att ha en relation med en psykisk sjuk person är inte lätt och ofta håller det inte.

På din beskrivning låter det som om du är hans bästa vän och hans mamma, inte hans kärlekspartner. Och han verkar behandla dig som om du vore hans mamma. Men du är bara 21 år och ska inte behöva vara någons mamma och ta så mycket ansvar för en annan vuxen människa.

Om du tittar framåt så borde det kunna finnas hus och barn inom några år, är det över huvud taget möjligt med den här killen? Kan du se honom som ansvarstagande pappa?

Jag tror att du redan vet att du behöver göra slut, för att du själv inte ska gå under på kuppen. Försök hålla tanken på framtiden, att du vill kunna skaffa familj med en vuxen man som tar halva ansvaret för familj och hem, inte vara mamma åt din partner resten av livet.

Om man är 21 år och känslorna har svalnat så inser man att man har vuxit ifrån varandra och går skilda vägar. Om man är 31 eller 41 och har barn tillsammans så går man i parterapi innan man separerar för då är man vuxen och har inte bara ansvar för sig själv längre.

Nej fy, lämna honom nu. Du har gett honom dina allra bästa år och blivit uttjänt själv på kuppen. Han får ta ansvar för sitt liv nu, det är inte ditt ansvar. Du har gjort mer än nog och förtjänar så mycket bättre. Din pappa har gett honom ett jobb och det passar inte heller. Nu får det räcka!

Tack för era fina svar. Usch jag mår så dåligt. Han fattar liksom inte, tror att allt är bra. Det är svårt att krossa någon, fast jag är rätt krossad jag med. Det har varit så fint så många stunder och jag vill att det ska få ett fint avslut också. Men hur jag än gör så kommer det bli ruttet. Han kommer bli så arg och så sårad. Usch. Vet inte ens vad jag ska säga.

Om du bildar familj med honom kommer era barn växa upp med en pappa som skiter i dem och ligger på soffan. Och en mamma som är bitter och utsliten. Stackars barn!

Jag brukar säga till min stora dotter att hon ska ha ett antal korta förhållanden med killar hon är ung. Så hon lär sig vad hon vill ha, innan det är för sent.

Ja, han får bli arg och allt det där. Det får bli så. Men det går över, helt säkert.

Om du har en liten gnutta av förhoppning om att ni ska hitta tillbaka till varandra..

Om det handlar om praktiska saker, som att du önskar mer vuxenansvar i hemmet av honom, så tycker jag att du ska berätta det för honom. Berätta att du är trött och önskar hjälp med disk och annat.

Hjälper inte det, då måste du berätta att dina känslor svalnat och anledningen till det. Då förstår han förhoppningsvis allvaret i det.

Gör något kul, bara ni två, åk på en liten resa, gå ut och ät middag, ta en hotellövernattning. Bryt vardagen och gör något kul!

Nu är det slut men det slutade verkligen inte bra. Slutade ned svek och förstörd tillit, från oss båda. Så jäkla vidrigt. Vet inte vad jag tänker, ibland saknar jag honom något så fruktansvärt och vill tillbaka men ibland känns det som "lika bra". Fan också!

Känns som han har utnyttjat sig och har dig förgivet.

Får han ingen hjälp av psykratrin?

Sitter i en ganska lik sits... Har också en sambo som gör noll hemma och är deprimerad osv. Har tagit mitt beslut nu att flytta ut, och tillbaka till min mamma för att jag har insett att vi kan inte "laga" dom som inte själva försöker. Styrkekramar, hur du än gör! <3

Bra gjort, det var hög tid att du gick vidare.

Grattis TS, till ditt nya fria liv!

Tack för allt stöd.

Ja nu såhär efter en vecka så känns det som helt rätt beslut och jag förstår inte varför jag väntade så länge. Nu ska jag läka och börja leva. Tack!

Härligt, håll fast i den känslan och lycka till! Kram!