• Anonym (Ledsen och besviken)

    En mamma som gör sådan stor skillnad mellan syskon.

    Min mamma har sedan jag var barn favoriserat min yngre bror och inte lite utan väldigt tydligt inte bara som barn utan även som vuxna.
    Mamma har aldrig sagt att hon älskar mig eller kramat om mig som jag minns.

    När min bror fick barn så favoriserar hon dom så det märks tydligt och även mina barn märker av det utan att jag sagt något om det.

    Mina föräldrar har ett landställe där min brors barn alltid fått komma ut en varsin vecka på sommaren och få egen tid med farmor och farfar, mina har aldrig blivit tillfrågade om det.

    Hans barn är på landet ungefär varannan helg, när min dotter frågat då hon är jämngammal med min brors barn så säger min mamma att det blir för mycket så hon får komma när bara en av tjejerna är där. Nu har hon varit där ca varannan helg i år men min dotter blir aldrig tillfrågad. Jag pratade med mamma idag om det om dom inte kunde fråga min dotter också men hon sa att det får vänta efter midsommar (och jag vet att det kommer inte bli av då heller)

    När min brors barn fyller år så är det viktigt att åka dit och fira när mina barn fyller år och jag bjuder hem mina föräldrar så orkar dom inte, det passar inte, huvudvärk m.m...Så dom har inte varit här på flera år.

    En midsommar frågade jag om vi kunde fira hos dom ha lite knytis men då sa hon att hon och pappa orkade inte ha ngåot dom vill bara vara själva. När midsommar kom så ringde jag min bror önskade glad midsommar och frågade vad dom ska göra då var dom på väg till våra föräldrar för att fira och vi var inte bjudna: Så har det varit även påsk jul m.m.

    Jag har tagit upp detta med mina föräldrar men får till svar att jag är orättvis och så är det inte utan jag har fel.

    Fattar inte att jag är så dum så jag går på detta varje gång bättre och släppa allt och inte ödsla massa energi på mina föräldrar.

  • Svar på tråden En mamma som gör sådan stor skillnad mellan syskon.
  • metervara

    Dina föräldrar är verkligen inte schyssta, riktigt uselt gjort både mot dig och dina barn. Vad säger din bror? Har inte ni bra kontakt? Tar han aldrig ditt parti? Jag tycker du ska säga precis som du känner och att om det inte blir ändring på det här så behöver ni inte umgås överhuvudtaget.

  • Anonym (e))

    Jag tycker du är stark som hållit ut så länge.

    Jag hade faktiskt bara legat lågt. Inte sagt upp kontakten, men inte varit den som bjudit eller ringt. Sett vad som hänt.

    Sedan tagit ställning till hur jag skulle göra.

  • Anonym (Jag)

    Jag hade försökt prata med dem, utan att skuldbelägga eller anklaga, men berättat hur jag och barnen upplever det och känner. Hade de inte lyssnat och tagit det till sif och åtminstone försökt att ändra sig, efter en tid har gått, då hade jag sagt upp kontakten, för som de beter sig nu är oacceptabelt!

  • BeautifulMoments

    Min mamma har också favoriserat min bror sen vi var barn. På alla sätt och vis! Omgivningen har märkt det tom men inte velat lägga sig i. Hon har heller aldrig kramat mig eller sagt hon älskar mig. Min bror har inga barn men hon favoriserar mellan mina barn istället vilket inte känns okej men Det går inte att säga till henne. Vet inte vad man ska göra. Vill inte hindra barnen att träffa sin mormor men vill inte ena ska känna sig bortvald som jag gjort hela mitt liv....


    My life, My choice!
  • Anonym (1)

    min pappas föräldrar var så där. Det ledde till att vi barnbarn inte allt fick någon bra kontakt med dem. Jag tror inte jag träffade min farfar alls efter att jag var sådär 6-8 år. Min farmor träffade jag ett par gånger efter att farfar hade dött men då var hon så gammal och senil så vi fick ingen större kontakt. Jag kände ingen saknad egentligen. Det var ju som det var, men visst undrade man varför kusiner fick julklappar men inte vi och såna saker.

    Jag vet inte vad jag skulle råda dig till.Mina föräldrar sa väl mer eller mindre upp kontakten, men de hjälpte sen till väldigt mkt när farmor blev ensam. 

    Om du absolut vill göra "rent hus" skulle du ev kunna göra en lista på alla saker där du anser din bror eller hans barn gynnats och visa den för föräldrarna och be dem förklara hur du annars ska tolka saken. Om de nu påstår du inbillar dig eller har fel, borde de kunna klargöra varför dina barn inte får komma när hans får, varför de blir inbjudna och inte du osv. 

    Jag har förståelse för om de inte orkar alla barnbarn samtidigt, men att aldrig dina ska få komma verkar absolut märkligt. 

  • Anonym (fel på dem)

    Hej ts!

    Jag blir riktigt beklämd när jag läser hur dina föräldrar beter sig. Det verkar vara något fel på dem, rent känslomässigt. ÄVEN om man nu skulle ha starkare känslor för sitt ena barn, än för det andra, skulle man väl göra allt för att det inte skulle märkas, varken inför barnet eller inför andra. För man vill ju inte göra sitt barn ledset på det viset. 


    Men som sagt, det verkar som om dina föräldrar är oförmögna till att sätta sig in i din (och dina barns) situation och förstå hur deras beteende påverkar dig/er. Jag förstår att det är väldigt, väldigt ledsamt, och att du har försökt gång på gång är bara mänskligt. Jag hade säkert gjort likadant.

    Men OM du orkar och klarar det, så skulle jag nu göra som en del andra i tråden också föreslår. Det vill säga ligga väldigt lågt med kontakt och initiativ, och se om det påverkar deras beteende. Om de fortsätter välja bort er på det sätt de redan gör, ja, då kan jag inte se varför du ska fortsätta ha dem i ditt liv. De blir bara en destruktiv kraft som får dig/er att känna er bortvalda och oälskade. 

    Det är bara så himla konstigt hur de kan bete sig som de gör. För mig, själv mamma, faktiskt helt obegripligt. Väljer man att tydligt favorisera ett eller flera av sina barn framför sitt/sina andra -. ja, då har man enligt mig totalt misslyckats i sin föräldraroll. Inte bara gentemot de/det barn man behandlar illa, utan även gentemot den/de man favoriserar.

    Som förälder är man den starkaste rollmodell ett barn har när det gäller hur man ska vara mot andra människor, och att vara någorlunda rättvis och att få sina barn att känna sig lika älskade - det är faktiskt ett minimum av vad som föräldrar kan förväntas klara av. 

  • Anonym (Klipp)

    Det är förfärligt.
    Jag skulle sluta ha kontakt med dem om jag var du.
    Min och sambons föräldrar påminner om dina, vi flyttade långt bort.
    Vårt barn har fått nya bonus mor/farföräldrar i grannarna som älskar honom som sitt eget barnbarn.
    De träffas nästan dagligen och de frågar efter honom om de inte har setts på några dagar.
    Han vet vilka sina biologiska släktingar är men älskar grannarna.

  • Anonym (e))
    PinkSugar skrev 2016-05-29 11:36:01 följande:

    Alla föräldrar ett barn mer än de andra. De flesta klarar dock inte av att erkänna det


    Men de har inga problem med att visa det. Fy fan, säger jag bara.
Svar på tråden En mamma som gör sådan stor skillnad mellan syskon.