Går allas sexliv på rutin efter några års relation?

Jag och min fru är nära 50 år och har ett vuxet barn som snart flyger ur boet. Så vi har tid för varandra, men det känns som en tid då vi lever som vänner som har det roligt och mysigt. Jag är inte beredd att ge upp vår relation pga sexbrisy och i värsta fall leva ensam resten av livet. I vilken ålder är du och din man?

Efter sommaren så tänker jag ställa frågan om att besöka en familjeterapeut. Har frågat tidigare, men då fått svaret nej. Jag tror att hon mer och mer inser att vi behöver prata med en tredje part. Vi har lätt för att prata med varandra, men kan inte sätta fingret på vad som är fel i sexlivet.

Jag besöker en vanlig massör då och då för att få beröring och försöker träna bort min frustration ( går si så där)

Det gäller att kämpa om man har ett i övrigt bra förhållande.

Vi har nästan aldrig sex, några gånger om året typ. har också varit ihop i 13 år, men det har varit så här länge. 

Vi kramas och kelas flera gånger om dagen, kysser varann lite nu och då. Och inte bara pussar utan även kyssar. Men sex blir det inte ändå. Vi har liksom vant oss av med det. Jag har inte heller så stor lust längre, skulle vilja ha mer lust så att det blir mer sex, men det krävs ju ett jobb för det och så länge det bara är jag som vill jobba går det trögt. 

Har tagit upp detta flera gånger under åren, men det har nästan haft avskräckande effekt, då känner maken sig pressad och då funkar det absolut inte! 

innan barnen hade vi oftast morgonsex, men det funkar inte med vakna barn i huset... Senast vi hade sex var på en barnfri helg i början av mars. Innan dess var det på semester i september...

Trodde aldrig det skulle bli så för mig men nu, efter dryga 10 år är det minst sagt på utdöende. Älskar min sambo men saknar intimitet. Är det bara att gilla läget? Kanske blir det så för de flesta par efter några år? Bortsett från detta "lilla" dilemma har vi en fin relation.

Min man är nog inte särskilt sexuell av sig, har inte det behovet får jag känslan av. Han "ställer dock gärna upp" för min skull. Han uttrycker det inte så men det är så det känns. Lider inte brist på beröring, däremot spänning och passion... Vi är några år yngre än er.

Ja, jag känner igen det där. Sexlusten avtar, i vart fall i relation till honom. Man nöjer sig liksom.

Förändringen är nog att det ofta varit jag som tagit initiativ, nu har jag ingen lust längre. Så hur sexuell han varit tidigare har nog oftast hängt på mig. Vi rör varandra, kysser varandra, håller varandra i handen osv. Jag är inte utan beröring. Det jag vill ha är sex i större omfattning än idag och ja, jag tror inte han vill det. Han är nöjd. Och då får jag acceptera eller gå vidare.

Jag har i stort sett gett upp min sexualitet. Jag älskar min fru och attraheras av henne, och det har vart jobbigt, men när jag väl gav upp hoppet om ett bra sexliv så släppte det jobbiga. I början hade vi ett fantastiskt sexliv, men sedan har jag känt att jag var tvungen att jobba väldigt hårt för det, för att sedan behöva tjata och tigga.

När man har tiggt till sig husfridssex känner man sig genomrutten efteråt. Sex skall vara något båda vill ha, inget man får som en slags belöning för en fin julklapp eller för att hon blir svartsjuk och tror att jag ligger med någon annan istället om inte hon ställer upp.

Självkänslan blir låg av att konstant bli ratad av sin egen fru, man känner sig som ett svin som hela tiden grämer sig över det. Så jag gav helt enkelt upp. Slutat försöka, slutat att hoppas, slutat att ta något som helst initiativ till någon form av intimitet. De gångerna hon själv tog initiativ berodde oftast på att hon var orolig för att jag skulle vara otrogen annars, inte för att hon ville.

Nu blir det kanske en gång i halvåret, efter att hon tar initiativ, vilket är trevligt när det väl händer, men jag har ändå gett upp. Jag har förklarat att jag inte tänker ha sex med någon annan, så hon skall inte ha sex med mig av den anledningen utan bara när hon själv vill. Jag har även berättat att jag gett upp, och att vill hon ha sex med mig är det upp till henne, jag tänker inte tjata, kladda eller försöka. Hon verkar nöjd så, och jag är väl på sätt och vis nöjd jag med. 

Nu vet du vad det beror på.! Ja, risken är att man blir bitter när hela kroppen skriker efter något den inte får, men skulle kunna få...av någon annan. Det finns så mycket annat i en relation som är viktigt men vissa dagar är det svårt att fokusera på det, tyvärr.

Inte helt nöjd i övrigt heller, men jag älskar henne. Jag tänkte förr att jag inte var beredd att offra min sexualitet, men när jag väl gav upp så blev det mindre illa.

Jag vill inte leka martyr, men hon hade inte klarat sig utan mig heller. Jag har ofta tänkt "När hon mår bättre och skaffar ett jobb och klarar sig själv, så skall jag lämna", men den dagen kommer inte, och jag vill inte lämna. Vi har barn, och är jag ärlig så vet jag inte om jag skulle klara mig själv heller. Då skulle det bli delad vårdnad, då skulle jag inte kunna jobba som jag gör, bli tvingad att säga upp mig och stå utan inkomst. mm. Vi är ett team, ett dysfunktionellt sådant, men vi får vardagen att fungera väldigt bra tillsammans.

Det jag hoppas på i mina mörkaste stunder är att hon skall lämna mig, och då är jag fri. Eller att jag förolyckas, så att hon och vårt barn får ut en saftig försäkring, men de pengarna skulle inte räcka tillräckligt för att de skall klara sig länge tyvärr. Hon träffar en ny karl som tar hand om henne och vårt barn, och då kan jag med gott samvete hoppa från Älvsborgsbron är nog min önskedröm.Bitter blir man, men det är inte så jäkla farligt egentligen. Det smälter in och blir en del av ens personlighet.

Nu känner jag att jag spårade ur en aning, men jag är anonym, då kan jag ändå vara ärlig.

Jag kan nog inte svara varken ja eller nej. Jag har varit tydlig med honom och får väl ge det ytterligare tid. Också tid för mig att tänka utan att göra något förhastat.

i vårt fall har vi pratat MKT om det, MKT oftare än vi har själva sexet.

Att prata om det i 10 års tid ger inte mer sex. Den andre blir inte mindre frustrerad o den ene blir verkligen inte mer kåt.

Vad vill ni att man ska göra om man inte vill, låta sig tvingas till våldtäkt eller? 

O jag antar att du kommer svara "men det är viktigt att veta VARFÖR man inte vill"

Jag har tröttnat på sex med honom, han tänder inte mig ALLS o jag har under hela mitt liv haft obefintlig sexlust.