Irritation över bonus existens

Nu för tiden känner jag mest irritation över bonus existens.

Nu för tiden känner jag mest irritation över bonus existens. Han klampar hårt i golvet när han går, smaskar högt när han äter, är motoriskt klumpig, högljudd, krävande då han vill bli underhållen hela tiden. Jag tittar ofta på honom och tänker bara SUCK vilken unge, orka!

Jag har tappat intresset för att engagera mig i hans utveckling och gör bara saker med honom när det kommer naturligt.

Ibland har vi det dock riktigt bra och han vill kramas, hålla handen och umgås med mig och jag med honom. Men till mestadels tänker jag bara i smyg att han är irriterande och jobbig.

Vad gör man när man känner såhär för bonus?

Lyssnade på en dokumentär om stackars lille Bobby igår. Hans äckliga mamma och hennes lika äckliga kille sa samma sak i polisförhören.

Antar att du känner till hur de valde att lösa det?

Hur gammal är bonus?

Bli särbo då och träffa pappan när han är barnledig utan barnet om han nu är så hemsk, äter för högljutt och klampar i golvet. Det är nog till fördel för både dig och honom

Nej du är störd om du önskar att din partners son inte existerade.