Han vill göra en abort - inte jag

Hur har han tagit ansvar för att du inte ska bli gravid?

Suck en till mansgris som tror han kan knulla utan ansvar. Hur ska han göra abort? Ska han abortera pungen eller? För det är DU som gör en abort på din kropp. NI gör ingen jävla abort då han inte påverkas ett skit av det. Vad ska du med en sån Looser till undrar jag? Han kommer säga abort även om 2 år för han vill inte ha barn alls. Och att vänta till ni är 35 låter helt sjukt det med om jag ska vaga ärlig. Väx upp lite.

Inte alls.

Om det varit så att ni hade varit i en situation där det inte skulle fungera, om ni båda hade varit väldigt unga, så hade jag förstått hans tänk.
Men när man är 33, lever i en stabil relation, har ett tryggt liv, så känns argumentet "vi hade bestämt att vi skulle vänta tills 35" inte så genomtänkt.

Jag blev också oplanerat gravid, varken min sambo eller jag hade tänkt att skaffa gemensamma barn (jag hade inga barn, han hade två). Men han resonerade helt annorlunda. Jag blev gravid, ja, då är det meningen att vi skulle ha barn.

Sedan är detta med gravid väldigt nyckfullt, man kan inte beställa barn, ibland blir man gravid på första försöket, nästa gång kan det dröja länge.

Så ta ett rejält snack med honom, säg till honom att det finns inga garantier att det kan blir en graviditet när det passar livet bäst.
Rent krasst, är inte ert förhållande redo att fixa detta nu, så är det inte alls säkert att ert förhållande fixar barn öht.

Vad har han att säga om den saken? Hur motiverar han att du ska ta bort ett barn du vill ha och utsätta din kropp för ett ingrepp du inte vill göra, för att uppfylla hans vilja som han själv inte ens tagit ansvar för från början? Varför vill han att du ska ansvara för honom?

Oavsett vad ni gör är risken stor att det påverkar ert förhållande. Abort är såklart helt ditt beslut i slutändan. Det är så det fungerar. Han kan inte tvinga dig, men om du väljer att behålla barnet finns risken att han känner sig så pass sviken och påtvingad ett barn han inte vill ha att ert förhållande tar stryk, kanske t.o.m. blir det så pass dåligt att det tar slut. Eller så går han runt och är bitter. Samma sak om du gör abort mot din vilja. Det kan vara svårt att släppa och risken är att du blir bitter mot honom.

Det finns ingen enkel lösning. Ingen av er har mer rätt till sina känslor än den andre. Det är inte så pass svart och vitt som vissa vill få det i dessa situationer, t.ex. när de säger att mannen får skylla sig själv som inte använde kondom. Så det enda jag tror är att göra är att prata, prata, prata och vara öppna mot varandra. Acceptera varandras känslor och försök förstå varandra. Förhoppningsvis kommer ni fram till ett gemensamt beslut. Kanske behöver han bara lite tid att smälta tanken. Och som sagt, i slutänden kan han inte tvinga dig. Du kan välja att behålla barnet mot hans vilja, men riskerar då istället att förlora det ni två har.

Abort är ingen grej man bara gör, det måste han ju förstå!!! Det skulle vara moraliskt förkastligt i er situation. Stå på dig, han kommer säkert ändra sig när barnet väl har kommit. Gör han inte det, så kan han dra och resa jorden runt själv!

Suck!
Ge honom lite tid att smälta det och be honom sedan igen berätta exakt vad som är annorlunda om ni väntar två år.
Fråga honom hur han kommer att reagera om det visar sig om två år att ni inte längre kan få barn?
Berätta att du tycker det känns som att han ber dig döda ert barn bara för att det inte är planerat och att du inte tycker det känns rätt.

Spontant så känns det som att han antingen är chockad, eller inte vill ha barn alls.

Ge honom lite tid att smälta det. Be honom diskutera igenom det med en vän eller med sin mamma eller nån annan som inte är du, för att få lite andra perspektiv på saken.

Han menar på att om jag tagit min ap-piller som jag ska (vilket jag gjort) så borde de inte kunna bli bra. Han "tycker inte om" kondomer och vill ej använda dom utan har räknat med piller skydd.

Han motiverar väl det med att han inte känner sig redo och att få ett barn mot sin vilja är hans största skräck. . .