nu lämnar jag snart gubbhelvetet

Han säger att vi bråkar för mycket och att småbarnsåren tagit död på vårt förhållande... Ska försöka prata med honom men det är typ omöjligt för han pratar bara bort allt eller så blir vi osams. Tack för att du påminde mig om hur stark jag är. Jag är så sjukt stark, starkare än man ens ska behöva vara. Fy fan man ska inte hålla kvar vid sånt som får en att må skit. Man lever bara en gång och det finns ingen som ska kunna göra en olycklig gång på gång. Vill såklart att förhållandet ska kunna vara bra men det får ju inte gå till överdrift. Tänker inte hålla på och gråta och må dåligt varje dag.

Jo han ser inte hur mycket jag egentligen gör. Nu när vi har haft det risigt hela denna vecka så har jag inte städat och plockat så mycket. Det la han märke till. Då sa jag att då förstår han hur mkt jag grejar i vanliga fall. Även om det bara är småsaker. Nej jag vet, att han prioriterar bort barnen för nöjen/fest är en av de största bråken jag har med honom. Jag som ser våra fina ungar varje dag och vet hur mycket han redan går miste om, inte konstigt att jag blir sur varje gång han säger att han ska bort. Känns som att han nöjer sig med att bara leka lite då o då. Jo jag känner lite så med, jag är ung och vill vara lycklig och det tror jag att jag kan bli på egen hand. Eller ja, jag är helt övertygad om det.

Det är min dröm. Att få vara helt genomlycklig och kunna njuta av föräldraledigheten och mammalivet och av tiden med barnen när de fortfarande är små. Jag älskar mina barn mer än allt i världen. Däremot så har han mer eller mindre gjort slut i eftermiddag.. Han pratar om uppdelning av möbler och allt möjligt.. Han säger att det är nog bäst att vi går isär, och det är det ju kanske men jag vill ju ändå kämpa in i det sista men han är så rädd att om man gör det så kan man bli så osams att man inte kan ha någon bra relation alls. Och vi måste ju kunna vara vänner eftersom vi har barn. Eller ja, någorlunda sams för deras skull såklart. Men ikväll när jag grät så torkade han mina tårar och kysste mig två gånger och så har han gullat med mig och hållt på. Det har han inte gjort på säkert en vecka. Och vi är med varandra nu för han har semester så han är inte borta på jobb. Torkat mina tårar har han nog aldrig gjort. Han brukar bara säga åt mig att sluta fjanta mig eller att det är mitt eget fel att jag gråter. Jag vill må bra igen. Jag vill kunna gå och lägga mig på kvällen och släcka lampan och känna att allt är bra. Jag har ansträngt mig och tänkt på hur jag ska kunna vara honom till lags i typ 1,5 år. Egentligen sedan vi träffades. Nu vill jag bara ordna ett boende till mig och barnen och sen bara gå vidare och slappna av.. OCH OM NÅGON människa kan förklara varför han mer eller mindre gör slut och sen några timmar senare kysser mig och gullar med mig så är jag extremt tacksam för förklaringar. Vet han ens själv vad han håller på med? Jag skulle aldrig typ göra slut med någon och sen hålla på och kyssas och gulla om jag inte hade några känslor för denne. Och har han känslor för mig - varför gör han slut? Jag blir galen snart.

Nä jag vet inte varför jag accepterar det. Jag har alltid stått upp för mig själv och så men jag antar att det har blivit sämre med det efter åren med honom. Det får vara stopp nu. Men lika mycket som jag tänker att det får vara nog, så önskar jag att han vill fortsätta vara ihop. Helt vansinnigt.

Är så tacksam för dina svar :) jag behöver pepp för uppenbarligen är jag för hjärntvättad för att förstå mitt eget bästa. Eller jag förstår ju men jag sätter aldrig ner foten. Jag tror också det kommer bli bättre att separera. Jag vill bo ensam med barnen och ha det fint och på mitt vis och börja leva mitt egna lyckliga liv. Har hållt på i flera år för att få bekräftelse från honom men icke. Har aldrig känt mig riktigt älskad. Nu längtar jag bara ut. Men ändå om han vill fortsätta vara ihop så känns det som att jag inte skulle säga nej.

Jo jag håller med dig lite, han är lite manipulativ. Han har ju fått mig att tänka dåliga tankar om mig själv, att det är mitt eget fel om jag gråter m.m. Sen har man ju alltid ett eget ansvar för sig själv men ändå. När man älskar någon oavsett vad så tillåter man ju sig bli behandlad hur som helst verkar det som. Märker att han blir irriterad när jag blir ledsen. Typ "suck inte nu igen" , tror inte att det är att han tycker att jag är larvig, även om han säger det, utan jag tror att han tycker att det är jobbigt att han gjort mig ledsen. Men han fortsätter ju ändå med det. Han verkar tro att jag kan ta hur mycket som helst, och det är ju inte så konstigt eftersom jag gjort det hittils. Vill verkligen börja leva utan honom men samtidigt inte. Tror att det mest handlar om att jag vill känna mig lycklig. Att JAG vill det. Sen vill jag det helst med honom, men går inte det så får det bli utan honom.

Tack :) ja han kommer bara hem på fredagkvällen och ställer sin packning på hallgolvet så tar jag reda på tvätt m.m och packar ner rena kläder till nästa arbetsvecka. Han byter någta blöjor och lattjar lite med barnen. Inga hushållssysslor alls. Kanske lagar mat 1-2 ggr/månaden. Ska bli spännande att se hur han kommer sköta allt sen med tvätt och allt. Han har inte behövt bry sig om nåt sånt på fem år. Utan varit som att bo hemma hos mamma bortsett från att han har betalat hyran. Men det kommer säkert gå bra, han kan ju om han måste men han ber ju hellre mig. Eller ja.. Han säger "jag betalar räkningarna så sköter du allt med hem och barn". Tack igen det hoppas jag med :)

Jag vet! Jag tänker att jag blir glad om han vill fortsätta va ihop men samtidigt skulle jag bli lite ställd om han sa att han ville det. Vet nog inte riktigt vad jag skulle säga då. Jag vet ju djupt inom mig att jag skulle ha det mycket bättre utan honom. Så egentligen är det nog bara själva separationen jag är rädd för. Det nya och främmande, oron över hur allt ska bli, ensamstående tvåbarns mamma varav den ena ungen bara är 7 månader gammal och den andra är 2år3månader. Känner mig som en usel förälder som separerar med så små barn! Känns som att man borde ta ansvar och inte skaffa barn om man inte planerar att leva ihop som föräldrar. Men man vet ju aldrig vad som ska hända, samt att det är han som lämnar mig. så jag skuldlägger inte mig själv. Får väl helt enkelt bara ta det som det är. Ju mer jag accepterar allt det här desto bättre känns det. För ju mer jag accepterar att flytta ifrån honom desto mer känner jag att jag respekterar mig själv. Känns bara så märkligt att jag ändå känner att jag vill fortsätta vara med honom trots att jag känner att det är bättre utan honom. Tack för ditt svar. Kram!

Ja jag kan tänka mig att det är skönt. Känns jättetungt att lämna bort dem till honom varannan helg men jag antar att det kommer vara rätt skönt efter ett tag med lite barnledigt. Jag kommer ju ändå vara hemma med dem i minst ett halvår-år till.

Klart att jag inte låter "er" påverka mitt beslut.

Men det är skönt att ventilera sig lite. Och såklart är det skönt med lite stöd som säger att jag ska stå på mig och att jag förtjänar bättre. Även om jag i slutänden bestämmer själv såklart! Nej jag tror att jag kommer kunna gå vidare ganska snart. Trots att en del av mig fortfarande vill vara ihop.