Sambon arg över arv som är min enskilda egendom

Många frågor och funderingar, jag kan inte citera alla så jag försöker svara så gott jag lan.

Vi delar gemensamma utgifter 50/50, dvs vi sätter in en lika stor summa var på ett gemensamt konto, därav har jag haft dåligt med pengar i slutet av månaden vid föräldraledighet och tex inte kunnat göra "roliga saker" som att gå på restaurang och liknande, vi betalar för oss själva när vi går ut. Detta då han inte vill bli lidande av min "dåliga ekonomi".

Han har valt att inte utnyttja sin föräldraledighet och min är över sen något år nu och jag jobbar heltid.

Vi har ett bolån med väldigt bra ränta och min bank rådde mig att placera pengarna då avkastningen är högre, dvs det lönar sig mer än att betala bort lånet (som vi betalar 50/50 för). Jag har inte exakt koll på var eller hur de är placerade, men jag ser summan (och hur den växer) som ett eget konto.

Han har hittills vägrat svara på hur han fått tag på mitt saldo, jag har kontaktat banken och bett dem utreda detta. Det känns väldigt obehagligt och osäkert, om han kan komma åt det så kan säkert någon slipad hacker med göra det.

Ang arv från mina föräldrar så lever min mamma ännu, och därmed så har min sambo trott att hon ärvt mina morföräldrar, förutom särskilda minnessaker. Min mammas syskon har vi ingen kontakt med, och det finns ingen möjlighet att han fått veta om arvet via dem. Dessutom visste han väldigt exakt summa, och dem är inte densamma som antecknades i bouppteckningen längre. Han var totalt ointresserad när detta gjordes upp, antagligen för att han trodde att jag bara ärvt lite minnessaker, och följde inte med på bouppteckningen fast jag bad honom. Jag hade tänkt överraska honom då, väntade sen på rätt tillfälle när han uppförde sig väldigt illa och sålde en tavla jag ärvt (utan lov och till rejält underpris enligt värderingen ..) när jag var bortrest med jobbet en helg. Orsaken? Vi "behövde" byta vår 40" TV till något större och bättre. Då bestämde jag att han inte skulle få veta något om vad jag egentligen hade ärvt.

Han är väldigt noga med att på allt vi gör bara betala för sina samt hälften av barnens kostnader. Detta gäller resor, utflykter, allt. Är han inte med betalar han inte alls. Till vardags har vi samma upplägg med barnen som med gemensamma kostnader, en summa i månaden in på "barnkontot" och så betalas deras kostnader därifrån. Dit går även barnbidragen.

Innan han visste om mitt arv var min sambo mycket nöjd med vårt liv och boende, men ville att vi skulle renovera för att få det mer modernt hemma.

Det var aldrig tal om att flytta innan, förutom drömmar om mina morföräldrars hus då. Som jag uppfattat som just drömmar. Vi hade inte haft råd att bo där oavsett, mitt arv är stort pga flera intressenter på huset som bjöd över varandra långt mer än någon vågat drömma om. Hade jag valt att ta ut mitt arv som huset hade det inte blivit så mycket över, speciellt med tanke på att det behövdes omfattande renovering med stammbyte och elsanering.

Hur stora summor vi har sparat respektive anser jag oviktigt. Jag har inte tillgång till hans pengar mer än han har till mina, skillnaden är att han skryter med dem. Han kan tänka sig att betala en renovering själv, men krävde att då skulle jag betala av "min del" till honom utslaget på flera år. Då jag anser att vi inte behöver en renovering sa jag nej.

Han har tyvärr aldrig bjudit mig på något, och jag har aldrig bett honom göra det då jag är uppfostrad art stå på egna ben.

Jag har inte sagt att jag har dålig ekonomi, jag har sagt att mina pengar är slut i slutet på månaden. För det är de. Arvet är inte bara att pytsa ur om det saknas 500kr veckan innan lön, det är ganska omständligt att lyfta från det och görs i samråd med rådgivare, det gjorde jag när vi åkte på semester söderut för några år sedan.

Och jag har haft det mycket knapert vissa månader under föräldraledigheten innan arvet då han ansåg sig inte behöva betala för den mat jag och barnen åt när han inte var hemma.

Han har många fina egenskaper, men just nu har jag svårt att komma på dem. Han är i detta nu hemma hos min mamma och skäller på henne. Jag visste inte om vart han åkte men fick ett sms från henne för en stund sen.

Nej, jag tycker att vi kan äta hemma tills jag kunnat lägga undan tillräckligt av min lön för att bekosta en utekväll med barnvakt (givetvis betalar vi barnvakten 50/50). Han skulle gladeligen äta ute flera kvällar i veckan. Han har sagt själv (innan detta) att han nog varit i lyxfällan utan mig som bromskloss. Och att ta av ett investerat sparande för att äta på restaurang. .. det om något känns sjukt för mig. Vill man ha något sparar man till det.

Min bakgrund, då någon frågade vad jag menade med "att stå på egna ben":

Min mamma fick mig ung, väldigt ung. Jag är uppväxt i morföräldrarnas hus de första åren av mitt liv, mamma jobbade och betalade hyra. När hon fick egen lägenhet flyttade vi, hon fortsatte jobba tills jag gick i 3:an, då började hon plugga och tog sedan examen samtidigt som hon jobbade kvällar och nätter för att försörja oss. Min pappa är död, han dog innan jag föddes och faderskapet kunde inte fastställas i lag. Då mina morföräldrar hade gott om pengar fick mamma inte bidrag.

Min mamma fick ofta höra hånfullt "stackars rika flicka" och vägrade ta hjälp av morfar när han erbjöd. Hon accepterade dock att jag var hos dem när hon jobbade helgnätter.

Vi hade ett bra liv, tyckte jag. Däremot tyckte jag väldigt synd om flera av mammas väninnor som levde från karl till Karl och satt otröstlig i vårt kök när karln gått vidare, och undrat hur hon skulle försörja sig och sina barn.

Där någonstans föddes ett beslut inom mig att alltid vara mig själv nog, att inte leva med någon för att jag behöver dem utan för att jag vill det. Och rent ekonomiskt skulle jag klara mig ensam, även utan arv. Jag har en bra medelinkomst och känner par med gemensam inkomst i samma storlek som klarar sig bra. De bor billigare och har inte varsin bil, men de verkar inte stå med skägget i brevlådan i slutet på månaden. Och ja, vi har insikt i varandras ekonomi av orsaker jag inte vill avslöja.

Vad jag ser hos min partner... just nu inte speciellt mycket. Pengar och ekonomi är hans "svarta sidor" enligt mig. Därför har jag aldrig klagat på hans rigorösa uppdelning, för så länge han ansett att jag är skyldig att betala hälften så drar inte iväg och vansinnesköper saker. Förutom TVn då, där han sålde tavlan för priset av halva TVn.

Han är en bra pappa, även om han inte ansåg att hans ekonomi och karriär tillät föräldraledighet. Han leker, busar, lägger, läser osv.

Våra gemensamma intressen är "sport", ett av barnens fritidsaktivitet (vi träffades inom denna aktivitet i ungdomen) samt gemensamma politiska åsikter. Finns säkert mycket mer, någon dag när han inte går omkring och blänger fult och muttrar bakom ryggen på.mig.

Hm. Vet inte ens var jag ska börja...

Vad skulle jag fråga om lov för?

På vilket sätt agerade jag ovanför huvudet på honom?

Och om en i förhållandet helt saknar ekonomiskt vett så är det väll självklart att man bromsar innan man är skuldsatt upp över öronen? Hade jag sagt ja till varenda sak han ville göra hade inte ens lyxfällan kunnat rädda oss, oavsett arv och sparkonton.

Han vårdar sitt sparkonto ömt, men älskar även att kunna köpa saker och skryta om att det är kontant betalt, inget kredit här inte. Och därmed vill han inte att jag lånar pengar (om det inte är av honom) för det är inte fint. Jag har varit tacksam för det "snobberiet" då det tjänat mina syften att minska konsumtionen.

Våra barn brukar skratta och säga att han är köpgalen och att jag är köpmotståndare och det stämmer. Jag föredrar att använda det vi har tills det behöver bytas ut eller går sönder.

Jag citerar från min trådstart:

"Jag har ansett att vi inte behövt mer pengar än vi har, och tänkt att det är bättre att ha dem i ett långsiktigt sparande tills de behövs, tex när barnen är äldre och ska bil och körkort, studiebostad osv."

Dessutom hoppas jag på ett liv efter pensionen, och som läget ser ut nu är det bäst att ha egna pengar när den dagen kommer. Finns ekonomin kan man dessutom gå ner i deltid mycket tidigare och på så vis hinna njuta av livets efterrätt. Jag ser allt för många jobba långt efter 65 pga att de inte har råd att gå i pension.

Jag tycker inte att jag inte har råd att göra rimliga saker, det är min sambo som tycker det. Jag kan roa mig kungligt utan att det ska innebära tusentals kronor.

Jag missunnar inte heller mina barn roliga aktiviteter, med måtta, men kan irritera mig på hans inställning att bara betala hälften av deras kostnad om han är med. För tex på semestern behöver barnen aktiveras även om han jobbar, och jag har inte möjligheten att som han ta ut dem med båten (jag kan inte hantera den själv) en hel dag medan jag jobbar.

Han hade inte mycket för att skälla på min mamma, han var ännu argare när han kom därifrån för hon hade skrattat åt honom och sagt att han var löjlig.

Jag känner ett jättestort obehag av hur han fått informationen, och ska ringa banken imorgon och höra om de kommit någon vart.

De undrade om det fanns någon risk att jag lämnat internetbanken öppen eller kontoutdrag framme, men vi har ingen dator och jag får inte kontoutdrag på något av mina konton då jag kollar dem på nätet.

Jag har pensionsparat sedan jag var 22, visst, jag vet inte om jag lever efter 65 men då får mina barn åtminstonde ut ett drägligt arv. För nya tapeter må vara fint, men det är inte värt något i slut ändan.

Baren har en dator, sant, men den använder jag inte. Jag använder plattan och telefonen, och där kan inte skärmen lämnas öppen av misstag då banken loggar ut.

Vårt system kändes aldrig konstigt innan, det känns väldigt annorlunda för mig att "se det med ett ögon".

Vi har ett bra liv, ett barn till hänger inte på ekonomin utan i vårt fall har vi alla de barn vi vill ha, eg ett mer än vad han ville från början men nog älskar han vår lillfia lika mycket som de andra.

Gamla skulder hade ju kommit fram vid teckningen av bolånet. Och min morfar var verkligen inte nazist.