Problem med barn

Det låter som att du har svårt för det oförutsägbara som blir när man får ett barn. Livet blir både mer förutsägbart men även inte när man får barn. Det blir inte längre på dina villkor och det verkar vara svårt för dig. Att något annat styr din tillvaro, något annat måste komma före än dina egna behov.

När du beskriver dig själv och när du skriver ner ovanstående ts så får jag känslan av att ditt liv och det kring dig går lite mekaniskt. Det känns så iaf när man läser det som du skrivit. Du skriver ju själv att du tycker dig vara mer rationell än känslomässig.

Svårt att förklara vad du missar... Men helt klart är det så att du gör det! Du talar om barnet som ett objekt. En sak. Något som stör. Något som förstör. Och du verkar inte känna någon som helst samhörighet till ditt barn! DITT BARN. Ditt kött och blod. Din avkomma. Någon som en dag kommer ropa "pappa" efter dig. Som en dag kanske kommer be dig att läsa för honom/henne, be dig förklara det där svåra ordet som han/hon inte förstår, bli lycklig över att gå på en promenad i parken med dig sin pappa, eller en konsert,museum etc.

Har du någonsin velat ha barn? När du var yngre eller så? Såg du fram emot att få barn när din sambo var gravid? Eller ångrade du det direkt?

Du låter väldigt fyrkantig (sagt utan att låta nedlåtande så jag hoppas inte du tar det på det viset) eller så har du fått en förlossningsdepression (kan absolut hända män också)! Personligen tycker jag att du ska söka hjälp för detta. Du har ett barn som du inte knyter an till eller låter barnet knyta an till dig. Det låter inte sunt för någon av er. Framförallt inte för barnet.

Att få barn är en förälskelse och man lär sig mycket av den. Det mesta man får tillbaka är kärlek.

Ska fundera på det du skrivit och eventuellt söka någon form av samtalskontakt.

Har nog inga större problem med oförutsägbarhet. Tvärtom. Tycker om att göra spontana saker som att resa till en annan stad och se mig omkring. Köpa ett teleskop och titta på stjärnorna. Spela brädspel, bygga saker, geeka ner mig i olika ämnen.

Det är snarare förutsägbarheten som var en av orsakerna till att tillvaron blev outhärdlig. Allt var precis likadant dag ut och dag in. Bebisen styrde allt. När man låter en ettåring sätta agendan och bestämma vad som ska hända så blir tillvaron självklart ointressant.

Tycker inte argumentet riktigt håller angående "mitt kött och blod". Största skillnaden på mitt barn och övriga barn i värden är att mitt barn har en högre andel av mitt DNA. Jag tycker inte att ett barn är mera värt på grund av dess DNA.

Jag har erfarenhet av brorsbarn som är några år äldre än min son. Har spenderat tid med dessa och jag blev väldigt populär. Tyckte att det var ganska otrevligt med någon som tjatade hela tiden och skulle visa en massa saker som i 99% var banala för mig.

Nej, jag ville aldrig ha barn, det var ett stort misstag att skaffa. Jag hade svårt att säga emot henne. Var rädd att förlora henne. Men i efterhand inser jag ju att skaffa barn är i många fall likvärdigt med att förlora sin partner.

Vet inte om barnet tar någon skada av att mamman har det heltid. Det beror mest på vad man vill ha för slutresultat på den vuxna individen. Jag föredrar rationella människor med kapaciteten att bygga en bättre värld för alla, inte bara för sin egen lilla familj. De flesta tänker ändå i huvudsak mest på sin egen familj, det torde därför inte behövas fler såna individer. Hur barn svarar på olika behandlingar vet jag inte, vet inte heller vilken behandling som är mest effektiv. Mamman är i princip enbart kärleksfull och de verkar ha en relation baserad på mycket känslor. De få gånger jag tog hand om honom på egen hand så försökte jag lära honom att rita och spela memory. Vilket resulterade i vissa framsteg när inget annat distraherade.Men han prioriterade mammans emotionella feedback högre.

Man lär sig om sig själv och man lär sig om hur andra fungerar.

Sen behöver man inte låta barn bestämma allt och förlora sig själv för att man får barn. Under bebistiden så umgicks vi mycket med vänner, spelade brädspel osv. Planerar man bara bättre kan man nästan göra samma saker som förr.

Jag ska försöka svara dig utan att låta moraliserande och döma dig. Det du skriver om är ju tabu men förbiflygning inre så ovanligt som man kan tro. Jag kan förstå det mesta du skriver. Var du kommer ifrån så att säga. Jag kan relatera till tankarna på nån nivå även om det vägs upp av att jag känner en stor lycka när mitt barn visar mig kärlek, lär sig något nytt etc. Det är väl den tillfredsställelsen du verkar gå miste om.

Sen tänkte jag på en sak till. Du skriver att du känner att du måste ta hand om barnet för att det inte kan ta hand om sig själv. Du nämner moral och normer. Finns det något annat som driver dig till att ta hand om? Typ mer känslomässigt? Inte bara ansvar. Detta kanske låter väldigt offensivt men jag funderar på om det har med din förmåga att känna empati att göra? Upplever du att du känner mycket empati för andra i din omgivning? Upplever du att du i allmänhet är bra på att visa kärlek?

Det skulle ju kunna vara någon förlossningsdepression eller något. Men på sätter du skriver får jag känslan av att detta handlar mer om hur du är som person.

Oj, skrämmande läsning - extrem rationalisering och frånkopplade känslor, i princip ingen empati. Jag har aldrig läst en sådan kall betraktelse av ett barn eller av att få barn. Jag tror också att du kanske bör ta detta med någon professionell. Tyvärr för det du skriver tankarna till (utan att kalla dig för en för jag är inte ute efter ett påhopp) som drag av psykopati.

Att bli förälder är omvälvande- och småbarnstiden är en tuff period för många par. Min tanke när jag läser är att du måste närma dig ditt barn känslomässigt och inte bara intellektuellt. Alltså, känslan av att hålla ett nyfött barn i famnen, hur känns det för dig? Känslan av när barnet ler mot dig eller sträcker sig mot dig.

Det som jag blev förundrad över när jag fick barn är hur fantastiskt det är att följa utvecklingen- hur barnet förstår saker, lär sig nya saker, lär sig kommunicera. Och så tänker jag att framöver kommer du ju kunna dela dina intressen med barnet, gå på museer, lära hen att spela schack osv. Alla är inte "småbarnstypen", och visst är det en krävande tid. Men tänker att man kan inte kasta bort hela framtiden med sitt barn och sambo för att det är jobbigt i början. Viktigt också att hitta en balans med egna intressen så att du får utrymme för mer intellektuell stimulans också. Tänker på när ditt barn är i 4-årsåldern pch frågar "varför" om allt, hur ni kan utforska faktaböcker om rymden, googla osv. Jag tycker man lär sig mycket om barm, deras oformade sätt att tänka och vilja att utforska.