Svärmor vill väl men det blir bara fel...

Ännu en svärmors-tråd...

Jag och min make har varit gifta i ett år och är nu glada föräldrar till en son på 10 veckor.

Vi har börjat hitta vår balans med vårt nya liv, maken är tillbaks på jobbet och jag får dagarna att gå. Vi har hittills haft tur då vår son sover ca 6 timmar varje natt så min make tar en matning när han ändå går upp till jobbet vilket gör att jag får sova mellan ca 23-08 så ingen av oss lider av sömnbrist just nu.

Problemet är min svärmor.

Hon vill så otroligt väl men har tyvärr gått över alla gränser vad gäller mitt tålamod. Maken har nog lite kvar på sin tålamodsribba men det är på väg att explodera.

Vart ska jag börja?

Vår son är hennes andra egna barnbarn och hon har 5 bonus barnbarn som hon har väldigt tät kontakt med och är barnvakt/umgås med minst 1 dag i veckan.

Redan när vi berättade att vi väntade barn började hon med att direkt (inom en vecka efter beskedet) berätta för oss att vi alltid är välkomna att bo hemma hos dem för att kunna lämna vårt barn till henne så att vi får sova. Hon fortsatte berätta för oss att hon väldigt gärna ville ta barnet till babysim då hon gjort det med alla andra barnbarnen.

Detta var i vecka 14.

Runt vecka 20 erbjöd hon sig att inreda barnsängen hemma hos oss, något hon fått göra för alla de andra barnbarnen och något vi tackade ja till. Hon sydde en sänghimmel och köpte lakan, madrass, kudde och påslakan till sängen vi själva köpte.

När hon höll på med sänghimlen så berättade hon för mig att det egentligen var lite synd att den skulle vara hemma hos oss och att deras dörr alltid skulle stå öppen då hon verkligen hoppades att vi kunde bo hos dem under den första tiden.

(Ska tillägga att hon och hennes man bor 1 km från oss - två gator bort i en stor villa. Vi bor i världens finaste vinterbonat fritidshus på 43 kvm i väntan på bygglov som kommer nästa år.)

I vecka 30 började hon prata om amning och utbrister glatt att ingen blir gladare än henne om amningen inte fungerar för då kan hon verkligen hjälpa oss med flaskmatningen så att vi får sova ut.

Under hela graviditeten har vi vänligt tackat för omtanken och sagt att vi får se hur allt blir då vi inte visste någon av oss hur livet kommer bli med en liten bebis. Angående babysimmet tog hon upp det 4 gånger under graviditeten och varje gång sa vi att vi inte har bestämt hur vi vill göra med babysimmet, sista gången svarade vi lite sarkastiskt att vitänkte satsa på förlossning, amning och ganska mycket annat innan vi börjar tänka på babysim.

När förlossningen väl sätter igång (36 timmar som slutade i akutsnitt) så får vi flera sms om att hon blir orolig att vi inte hör av oss - något jag och maken skämtar bort i förlossningsrummet.

Väl på BB hade vi informerat att vi inte ville ha besök utan ville ha den tiden för oss själva.

Dock så kom en av mina svågrar förbi (detta var uppgjort innan förlossningen) då han skulle ta med sig en body med bebis doft på till vår hund som han hade under vår förlossning/tid på BB.

Tyvärr gjorde detta att det blev väldigt tjafs om att han fick komma (ett besök på 15 minuter där han fick hålla vår son ca 3 minuter) och inte svärmor. Hon grät i telefon och var helt förstörd mot min man och försökte tjata till sig att få komma till BB, något vi ännu en gång sa nej till. Ingen annan i närmsta familjen ifrågasatte vårt beslut om besök, men hon tog i så det räckte för hela släkten.

Väl hemma (torsdag eftermiddag) så ringer hon och frågar om hon får komma och hälsa på. Svaret blir nej och att vi hör av oss när vi hunnit landa lite hemma. Hon blir väldigt ledsen och frågar om vi kan komma över till dem på fredagen då hon har tagit ledigg från jobbet för att umgås med oss. Min man svarar att det är osannolikt att det kommer att ske så det blir tyvärr ett nej där också.

Då upprepar hon att hon faktiskt tagit ledigt fredag för att träffa oss varpå min svarar något i stil med att det är ju hennes val och nästa gång kan hon väl fråga oss innan hon planerar sånt.

Fredag förmiddag ringer hon och vill bjuda in sig på lunch/fika/vadsomhelst hos oss och tycker vi det är jobbigt kan vi komma ner till dem så kan de bjuda på något.

Jag och min man diskuterar igenom en halv panikattack från min sida och han åker iväg för att handla och bjuder med sin mamma för att ta en fika bara de två.

Under denna fika visar han förlossningsprotokollet och visar vilken tuff förlossning vi hade och ber sin mamma att lugna ner sig lite då vi är väldigt trötta och inte riktigt har landat i att vi har en liten bebis ännu. Hon säger att hon förstår men förklarar samtidigt att hon väldigt gärna vill träffa vår son snart då hon vill anknyta med honom så tidigt som möjligt.

Min man ber henne även att ligga lågt med frågor om amningen som vi inte hade fått igång riktigt, något som var väldigt tufft för mig. Hon lovade att inte fråga om amningen men att hon som tidigare nämnt gärna hjälper till med flaskmatning (detta gav mig ännu mer panik gällande amningen då jag kände att hon ville att jag skulle misslyckas...).

Lördag morgon ringer hon för att berätta att de skulle åkt iväg och spelat golf men att de struntar i det då de vill vara hemma om vi skulle komma förbi. (Här fick jag ett raseriutbrott hemma då jag kände mig så kvävd av hennes välvilja. Min man lugnade ner mig men många tårar, elaka ord kom ut samt 2 glas kastade jag sönder. Vill skylla allt på hormonerna)

Lördag kväll ringer hon för att fråga vad vi ska göra på söndagen.

Vi hade bestämt att mina föräldrar skulle komma på besök på söndagen men vi vågade inte berätta detta för henne så vi sa att vi inte visste.

På kvällen träffade vi min bror på mcdonalds över en cheeseburgare, ett möte på ca 30 minuter. Han höll inte i vår son då han tyckte det var läskigt för han var "så liten" (4300 gram & 52 cm). :)

Söndag eftermiddag efter att mina föräldrar varit på en fika ca 1 timme så säger jag till min man att nu tar vi tjuren vid hornen och åker ner till hans mamma.

När vi kommer dit (vi hade ringt innan) så hinner vi knappt ut ur bilen innan hon kommer halvspringande mot oss på vändplanen.

Jag säger med (hormonfylld) hög röst att hon får lugna sig och att vi kommer till henne. Hon blir ledsen och börjar gråta. Vi har inte ens hunnit stänga framdörrarna till bilen innan hon är kränkt, än mindre tråcklat ur babyskyddet, hunden eller barnvagnen...

Väl inne hos dem så nästan sliter hon bebis ur babyskyddet, trots att min man säger att han vill knäppa ur barnet (markering från hans sida som går totalt förbi). Hon får hålla i ca 15 minuter och hinner på den tiden få sonen att gallskrika och passar då på att fråga hur det går med amningen då han verkar så hungrig. Strike 1.

När vi får tillbaks vår son frågar hon än en gång om babysim där vi svarar att vi inte prioriterar den frågan just nu.

Besöket är cirka 45 minuter då jag inte orkade mer.

Måndag eftermiddag ringer hon och undrar om vi kommer förbi då hon tagit ledigt även denna dag för att kunna vara med sitt barnbarn.

Min man ber henne att backa och att lugna ner sig, hon blir arg och ledsen och förklarar ingående hur viktigt det är med en tidig anknytning till sitt barnbarn varav min man svarar att vi anser att den viktigaste anknytningen just nu är bebis,jag och maken. Hon håller inte med utan anser att hennes anknytning är väldigt viktig också.

Tisdagen blir vår son 1 vecka. Hon ringer och är ledsen över att bara ha fått träffa honom 1 gång på denna vecka. Att vi kom hem på torsdagen ganska sent anser hon inte vara så viktigt.

Onsdagen åker min man ner själv med vår son bara för att hon ska få hålla. Hon är inte nöjd med det 30 minuters besöket utan ringer på kvällen och vill att vi ska komma på torsdagen, något vi tackar nej till då vi ändå ska dit på fredagen (midsommar). Hon blir ledsen.

Midsommar kommer vi ner vid 12 och hon försöker ta sonen ur armarna på mig. Jag ber henne backa. Hon frågar om jag har flaska med mig då hon ser att vår son är hungrig så att hon kan få mata. (Jag bestämde där och då att ingen får mata vår son förutom jag eller min man pga den dumma kommentaren). Jag berättar för henne att sonen åt för 30 minuter sedan och att han gnyr för att han är förstoppad. Hon svarar att hon nog vet hur ett hungrigt barn låter och kan det ha att göra med att han inte får bröstmjölk? Strike two!

Hela midsommar hänger hon över axeln på mig eller min man (där bebis är) och hon gör en stor show framför alla gäster (vi var 20 personer) att hon är så stolt över sitt barnbarn och hon försöker följa med oss in i badrummet när vi ska byta blöja, står och knackar på fönstret när jag försöker amma (slutade med flaskmatning) och så fort vi ätit middag åker jag och maken hem. Vi är båda helt slut och väldigt osäkra på hur vi ska hantera denna kvinna = blir ett ganska stort bråk helt i onödan. Jag var onödigt dum (hormoner) då min man verkligen kämpar med sin mamma och tycker hennes beteende är oacceptabelt.

Veckan efter midsommar är vi nere 5 dagar hos dem då mina svågrar var där och vi åt middag med svågrarna varje kväll. Varje kväll satt även svärmor med och gjorde allt för att få hålla i sonen, tog honom ur armarna från både mig, min man och hans båda bröder.

Första dagen den här veckan åkte vi ner för att träffa min mans brorsdotter som nu var stolt kusin och även då ryckte svärmor sonen ur kusinens armar. Jag blev jättearg och sa åt henne på skarpen att vi kommit ner för att träffa kusinen, tog sonen från svärmor och gav tillbaks till kusinen. Kusinen är alltså 8 år gammal.... Svärmor började gråta och kusinen blev även hon jätteledsen för att farmor var ledsen. Svågrarna, jag och maken var alla arga. Ingen kul kväll.

På fredagen den veckan ringde svärmor och berättade att hon inte kunde ha vår hund (hon går långpromenad med hunden varje fredag) då hon blivit magsjuk från två håll.

Jag och min man diskuterar detta och jag säger att hon inte får hålla sonen på 48 timmar då han bara är 2 veckor. Min man håller med och ringer sin mamma och berättar detta. Jag sitter bredvid (högtalare på telefonen) och hör henne säga att hon självklart förstår detta.

På lärdagen är det middag med svågrarna (24 timmar senare) och svärmor håller sig på andra sidan altanen från oss.

I en timme. När jag står och pratar med min svåger så smyger hon bakom våra ryggar och går fram till sonen och börjar gulla med hans kinder. Jag tappar det helt och tar tre snabba steg fram och slår bort hennes händer och frågar vad i helvete hon gör. Hon spelar oförstående och blir arg på mig då hon inte förstår vad jag menar. Jag frågar då om hon glömt att hon varit magsjuk och att vi bett henne att hålla sig på avstånd fram till söndagen och hon säger att det har vi aldrig sagt. Min man tar över situationen och blir riktigt arg. Svärmor gråter och tycker att jag (observera att det endast är jag som är den dumma) håller henne från sitt barnbarn och att hon behöver anknyta. Kvällen slutar med att vi åker hem.

Dagen efter bestämmer vi att kommande helg åka ner till min mans pappa (30 mil söderut) och att jag och sonen ska stanna lite längre än maken som ska börja jobba.

Veckan som går försöker vi sätta oss ner och prata med svärmor som bara blir arg och kallar både mig och min man för lögnare för vi har aldrig bett henne hålla sig från sonen och hon har ju bara varit lite dålig i magen så vi överreagerar.

Vi försöker förklara att vi känner oss väldigt trängda och att vi behöver att hon backar lite, något hon blir väldig ledsen för då hon bar vill väl. Hon har ju till och med bäddat i deras gästrum så vi kam bo där och att vi vill bo hemma förstår hon inte. Hon tycker ju att när amningen ändå inte fungerar (Strike three!) kan vi väl passa på att få lite sömn så kan hon få ha sonen.

I slutet på den veckan åker vi till min mans pappa och är där tillsammans över helgen. Min man åker hem på söndagen och jag stannar kvar till fredagen. Svärmor blir arg att vi inte berättat detta för henne då hon trodde att vi skulle komma hem alla 3 på söndagen och att hon nu inte får anknyta under hela veckan.

Såhär har vi haft det sen sonen föddes. Egentligen sen innan han föddes då hon alltid legat steget före för att berätta vad som kan gå fel.

Hon menar väl och vill verkligen allt gott för vår son och oss men jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. Vi har totalt på 10 veckor bett henne att backa vid 8 tillfällen. Det slutar med att hon ändå kommer och hetsar efter bara någon dag.

Är vi nere hos dem så är det fel om sonen sover (då får hon inte hålla) eller om han är vaken (då år han alltid hungrig i hennes tycke) rör då får hon hålla för kort stund. I onsdags höll hon honom i 3 timmar men var ändå inte nöjd.

Jag är väldigt nöjd med mina dagar men hon ringer och hetsar om att ses, något jag inte har lust till på daglig basis då jag hittar på annat på dagarna.

Under dessa 10 veckor har hon träffat sonen ca 35 gånger, för lite i hennes tycke men mer än lagom i mitt. Mina föräldrar har träffat oss 4 gånger under samma tid.

Vill också ha sagt att min man är fantastisk på att hantera henne och även mig. Jag mår väldigt dåligt av allt detta och han står mitt emellan men håller alltid på vår sida, men nu börjar även hans tålamod tryta.

Någon som har tips på hur vi ska hantera denna kvinna?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-08-24 12:40
Förtydligande:
Denna tråd är inte startad för att jag avskyr min svärmor eller på något sätt vill svartmåla henne, säga att hon är dum i huvudet eller elak.
Är det en sån tråd du vill läsa - fortsätt leta.

Denna tråd är skapad för att jag har problem med att svärmor inte tycker att det räcker att ses 2 gånger i veckan, utan på daglig basis ringer både mig och min man och försöker få oss att ändra vår vardag för att hon så gärna vill träffa sitt barnbarn på daglig basis.
Jag tycker väldigt mycket om min svärmor och har alltid gjort så denna tråd är skapad för att kunna hitta tillbaks till vår fina relation istället för den som nu uppstått där hon inte respekterar mig och min mans egna liv utan vill att vi ska bo tillsammans med henne och hennes man och när detta inte är aktuellt vill hon att vi ska ses på daglig basis.
Jag blir ledsen efter att ha fått elaka inlägg om att jag håller min son borta från henne för så är inte fallet.
Jag ber om råd hur jag ska kunna få en människa att lyssna på mig och maken istället för att endast vilja sin egen vinning till något som har blivit ett extremfall.

Jag hade skapat denna tråd om det hade varit vem som helst i min familj som betett sig på det här sättet, men nu råkar det vara svärmor och alla reagerar på att jag är en elak svärdotter vilket snarare är tvärtom då jag verkligen vill ha svärmor som min vän och med en nära relation till vår son.