Ska det vara såhär att vara med en man?
Hej!
Jag heter Emma, och jag är är 29 år och gift med en man sedan 7 år tillbaka.
Jag har en fråga, en fråga om livet som gift... Jag har alltid upplevt att jag i ett förhållande ger mig själv till min partner till 100%. Jag delar min partners intressen på den nivå han vill, jag peppar, gläds, älskar, engageras, anstränger mig... Ja jag gör allt för att min partner ska må bra och vara lycklig.
Jag har även egna intressen jag håller på med, saker som driver mig och som jag uppskattar... MEN jag har aldrig med någon upplevt samma engagemang gentemot mig och mina saker... Där finns ingen som ger mig det jag ger... Alla män jag träffas inklusive min nuvarande man är väldigt självcentrerade.
De vill ha mig med, på deras villkor... Jag säger självklar följer jag med om du vill det. Men följer de med mig? Nej... Och om så vore fallet väldigt motvilligt... "Jag tycker inte om samma saker som dig". Och jag tycker inte om samma saker som dig heller... Men jag följer med, för att du vill det!
Det känns som att jag med alla män blir något sekundärt ... För mig är mannen det primära ... För mannen är han själv det primära... Varför? Jag tänker ... Män är nog sånna. Orättvist!! Jag vill också vara primär ... För någon... Har försökt vara primär för mig själv , men det blir inte genuint. Jag känner mig egoistisk och faller tillbaka till "vad tänker du på älskling", istället för att bara tänka själv och inte tänka på vad han tänker...
Jag bryr mig för mycket om den jag älskar ... Det hade funkat om han brytt sig lika mycket om mig som jag om honom... Men han förblir primär för både mig och han själv!