Offentliga utbrott från maken, var går gränsen?

Ja detdär är då inte normalt iaf. Han kanske borde gå i terapi?

Redan första stycket av din text fick mig att reagera. Det är inte normalt att behöva tänka så.

Resten av texten, nej han är inte normal men det tror jag att du redan förstår innerst inne?

Din man låter hemsk och ditt liv med honom verkar vara förfärligt.

Inget av det du beskriver är normalt. Han har inte häftigt humör - han misshandlar dig fysisk och psykiskt. Anlednignen till att du inte lämnar är antagligen att ham brutit ner dig. Men jag lovar: du KAN lämna och du KAN återfå styrkan.

Jag skulle råda dig att träffa en kurator och få prata om detta. Utan att tala om det för din man.

Han är klart onormal, en normal människa med impulskontroll agerar inte som han gör. Han har passerat alla gränser redan.

Men din man kan ju inte vara frisk?! Har han betett sig så här hela tiden? Har han aldrig sökt läkare för sina svårigheter?

Har ni barn ihop också?

Håller med övriga, hans beteende är långt ifrån friskt och det är sorgligt att du känner att du behöver trippa på tå runt honom för att undvika utbrott.

Du skriver att du känner att du är för gammal för att lämna, tycker ABSOLUT inte du ska känna så - man kan ha väldigt mkt roligt och ett bra liv som singel även som 40+. Dessutom finns det ett smörgåsbord av mer eller mindre nyskilda män i samma ålder så alla möjligheter att träffa någon ny, vettig!, om du vill det.

Om du absolut inte vill lämna råder jag dig starkt att iaf kräva att han söker professionell hjälp för sitt humör. Utifrån vad du beskriver känns det inte orimligt att tro att han har någon form av diagnos. Om så är fallet kan din livssituation med lite tur bli bättre om han kommer under rätt behandling.

Jag känner med dig!

Vi har gått i familjerådgivning (väldigt klent resultat då teraputerna vi testat enligt honom "tog sida med mig" och ställde krav )och jag träffar en person från Svenska Kyrkan jag litar på då o då .

Det är svårt, jag kan se en del bekanta som också har partners med häftigt humör.
Det är ju inte bara dåliga stunder, vi gör mycket kul ihop och det är inte som att jag går och känner mig rädd för egen del.
Jag är starkare än han psykiskt och försöker hantera honom, men visst förstår jag att det inte är sunt att behöva agera vårdare mot sin partener..

Om han inte dämpat ner sig såpass som det är idag, dvs att han inte går på mig eller husdjur (som tur är har vi inte barn) känner jag ändå att jag är räddare för att leva ensam än fortsätta jobba med honom.

För ett par år sedan lyckades jag få honom att ingå i en studie som behandlade aggressionsterapi med KBT, hoppades mycket på det, men han ledsnade på övningarna och hoppade av.

Nej det är inte normalt, låter helt galet faktiskt. Man ska inte behöva dadda och smyga på tå kring sin partner. Hans sätt att brusa upp på är skrämmande och totalt ur proportion. Vuxna människor beter sig inte så! Du frågar också hur andra gör när de blir arga offentligt men saken är den att de flesta inte blir så arga som din man, och om man blir det agerar man inte ut det. Man behärskar sig, av hänsyn till andra. Hur står du ut? Vore det inte skönt att leva ett liv där du inte behöver leva i rädsla för hans utbrott?

Men herregud?! Den här mannen är ju inte riktigt klok någonstans? Och du har på något sätt vant dig vid detta sjuka beteende och accepterar det! (För det är ju vad du gör när du anpassar dig istället för att lämna honom).

Jag hoppas innerligt att ni inte har barn som har denna hemska uppväxtmiljö.

Snälla ts, vet inte hur gammal du är, men nog måste du ha några år kvar att leva utan denna karl?! Lämna honom nu!!!

Inget av det där hade varit okej för min del. För mig hade gränsen gått för 14 år sedan. Slå hunden? Helt oacceptabelt. Det hade renderat honom en polisanmälan om jag varit du.