Abrupt lämnad efter fantastiskt förhållande
Efter ett fantastiskt förhållande har jag blivit lämnad. I min värld var vi stormkära i två år, ständigt tillsammans, ständigt passionerade men också bästa vänner. Vi bråkade så gott som aldrig, fanns inget att bråka om. Och det kanske var ett problem, passionen och bristen på friktion fick oss att aldrig se några problem i relationen. Båda tyckte den var så perfekt. Vi hade också hus tillsammans och hade svetsat ihop oss och våra respektive barn till en familj. Nu är jag utkastad ur mitt liv.En kväll berättade han att han varit otrogen. En helg hade han varit otrogen med en 23-åring (han är 41). Och blivit förälskad i henne. De har inte träffats efter den helgen men pratat massor i telefon. Det tog en månad för honom att bekänna. Och när han gjorde det ville han fortfarande fortsätta med mig. Han sa att han fortfarande var lika kär i mig, att han hade en livskris. Han sa samtidigt upp kontakten med henne. Jag förlät. Han var mitt livs kärlek. Och jag ville inte lämna med en ovisshet om att jag inte försökt. En månads helvete och gemensamt ältande senare så började han tvivla på oss. Han erkände att han fortfarande var förälskad i henne. Att han gjort det vackra vi hade för fult för att kunna reparera. Vi kämpade med det ett tag. Hade låga dagar, men också dagar där han var säker på att vi skulle lyckas och att han ville leva hela sitt liv med mig, skaffa barn och gifta sig med mig. När han kände att hon bara varit en 40-årskris.
Men så för en månad sedan kontaktade hon honom. Och han ringde upp henne. Och efter det bestämde han sig för att göra slut med mig. Han sa att han älskade mig djupt men att det bara inte gick. Nu under den här månaden har han åkt till henne så mycket han kunnat, och fortsatt sin relation med henne. Men säger att han inte kan se det som något långvarigt. Att han inte kan se sig själv hänga med hennes kompisar eller tillåta henne träffa hans barn...
Han säger att han inte alls vet vad som fått honom att dra sig bort från mig, vara otrogen, förstöra allt som nånsin betytt något för honom, igen och igen och igen så att jag aldrig ska vilja ha tillbaks honom. Men att det funnits och fortfarande finns ett driv i honom som säger att han måste bort från mig.
Vad gör man när den man älskar som lämnar en säger att de fortfarande är kära i en? Hur släcker man hoppet? Och vem är denna man som jag överhuvudtaget inte känner igen? Jag har så extremt många frågor utan svar. Varför är man otrogen mot någon man älskar och är kär i? Vad orsakar att man kastar iväg ett fantastiskt förhållande som skulle kunna vara livet ut, familj och trygghet, för en förälskelse i en 23-åring?
Det kom i samma ålder som för honom också. Vi hade (har) också ett förhållande där vi aldrig bråkar. Min respektive och jag hade varit ihop i 15 år när detta hände, så jag ville inte kasta bort det. Jag älskade min respektive men saknade något i relationen. Mina känslor var "jag vill vara med min respektive om 5 år men just nu vill jag utvecklas snabbare och åt ett annat håll". Jag letade efter egenskaper som min respektive inte hade, samtidigt som jag var helt på det klara med att det var min respektive jag ville bli gammal med. Det går inte ihop sig, ens för mig själv. Jag var helt förvirrad. Medelålderskrisen ropar hej. Jag började förstå att jag kanske inte hade varit så 100% lycklig som jag själv trodde och att jag måste ta ansvar för att göra det bra igen. Jag gav det ett helt år då jag var otroligt osäker på mina känslor till min respektive. Men efter ett år och en del grubblande och pratande om mig och vad jag vill av livet vände det. Nu valde jag att stanna hos min respektive. Men jag hade kunna vara din man... Jag ställde mig själv samma frågor som du ställer i slutet av inlägget. Jag hittade inte särskilt många svar själv annat än att jag lärde mig att man kan vara förälskad och älska samtidigt och att jag plötsligt upptäckte att jag saknade något (kanske en del av mig) som helt plötsligt blev viktigt för mig, så viktigt att det var svårt att veta om det bara var en fas eller om det var något jag behövde ändra i mitt liv. Jag tror inte att det är 23-åringen som är grejen för honom. Det är inte just hon. Det är något annat han saknar i livet eller hos sig själv. Det har han nog indirekt sagt genom att säga att han inte tror att det är något allvarligt mellan dem och att han inte tror att hon kommer träffa hans barn.
Det kom i samma ålder som för honom också. Vi hade (har) också ett förhållande där vi aldrig bråkar. Min respektive och jag hade varit ihop i 15 år när detta hände, så jag ville inte kasta bort det. Jag älskade min respektive men saknade något i relationen. Mina känslor var "jag vill vara med min respektive om 5 år men just nu vill jag utvecklas snabbare och åt ett annat håll". Jag letade efter egenskaper som min respektive inte hade, samtidigt som jag var helt på det klara med att det var min respektive jag ville bli gammal med. Det går inte ihop sig, ens för mig själv. Jag var helt förvirrad. Medelålderskrisen ropar hej. Jag började förstå att jag kanske inte hade varit så 100% lycklig som jag själv trodde och att jag måste ta ansvar för att göra det bra igen. Jag gav det ett helt år då jag var otroligt osäker på mina känslor till min respektive. Men efter ett år och en del grubblande och pratande om mig och vad jag vill av livet vände det. Nu valde jag att stanna hos min respektive. Men jag hade kunna vara din man... Jag ställde mig själv samma frågor som du ställer i slutet av inlägget. Jag hittade inte särskilt många svar själv annat än att jag lärde mig att man kan vara förälskad och älska samtidigt och att jag plötsligt upptäckte att jag saknade något (kanske en del av mig) som helt plötsligt blev viktigt för mig, så viktigt att det var svårt att veta om det bara var en fas eller om det var något jag behövde ändra i mitt liv. Jag tror inte att det är 23-åringen som är grejen för honom. Det är inte just hon. Det är något annat han saknar i livet eller hos sig själv. Det har han nog indirekt sagt genom att säga att han inte tror att det är något allvarligt mellan dem och att han inte tror att hon kommer träffa hans barn.