Är det verkligen så svårt att vara förälder?

Det är ju jätte-olika. Dels beror det på om barnet mår bra och dels hur man levt tidigare. Ju större inställning desto jobbigare. Själv hade jag det superlugnt efter att förlossningsdepressionen lagt sig. Då var det latte på café flera gånger i veckan med en lugn bebis. (Som visserligen hade amningsnapp. Det verkar vara en katastrof för vissa. Inte för mig).

Inte med ett, speciellt ett friskt barn.

Beror nog lite på vad man har för förväntningar och dels vad man får för barn. Mitt mellanbarn har alltid varit sådär supersnäll, sovit gott, ätit bra, är klok och eftertänksam och har knappt trotsat, min andra har diagnos vilket krävt enormt mycket och tagit mycket energi i alla år, den minsta är bara 2 år men har varit framåt och dessutom supertidig med allt och inte mycket för att sova.

Det hoppas jag verkligen inte att de flesta tycker!

Min son är bara 8 månader, men jag tycker faktiskt inte det är så jobbigt. Ja, vi har haft tur och fått ett rätt nöjt barn (ingen kolik etc), och det är klart att det kommer andra svårigheter framöver. 
Jag är inte slutkörd, men det är klart att det kräver tid och fokus.

Det svåra tycker jag inte är att praktiskt ta hand om honom. Det svåra är ansvaret att få honom att bli en bra människa och ge honom en bra uppväxt.

Om allt flyter på då är det ok.Men sömnlösa nätter,när barnet blir sjuk,kolik ,och all stress runt om barnet hämta/lämna från dagis ,syskonbråk.Men annars går det bra.

Om du är en partytyp så kanske tycker det. Om du däremot är en familjetyp så lär du tycka att det är stort.

För egen del tycker jag att man är en idiot om man avstår barn då det tveklöst är det största känslomässiga man får uppleva i livet.

Alltså, inte vill väl de flesta ta livet av sig heller...?

Jag var inte alls förberedd på hur jobbigt det kan vara. Jag sa nog ungefär som du och tänkte 'hur svårt kan det va?!' Men det är nog inget som kan förbereda en för verklig sömnbrist under flera år. Man får verkligen lära sig varför det kan användas som tortyr...

Nu är det ju absolut inte alla barn som sover så dåligt, förhoppningsvis har du tur :)

Eller t.ex. kanske får ens barn kolik. Det kan nog kännas fruktansvärt när man är mitt i det, men 3-4 månader går ändå ganska fort. Det går inte heller att jämföra med flera år av 'lidande'...

Sen säger du att ni är två... Det var vi också... Två stycken, fullt förberedda på allt! Min partner 'gav upp' efter 2 veckor. Förlossningsdepression som aldrig riktigt fixat sig.

Nu har det gått 6 år. Jag får fortfarande inte sova. Min partner är deprimerad och en skugga av sitt forna jag. Funktionsnedsättningar har framkommit och blivit betydande problem. Äldsta barnet ska utredas. Dagarna är fulla av bråk och skrik. Mitt gamla liv finns inte kvar. Mina vänner har försvunnit och släktingar som skulle hjälpa till orkar inte eller är för upptagna så vi har ingen avlastning...

Ja, jag tycker det är helt fruktansvärt jobbigt att vara förälder. Livet blev inte som vi hade tänkt oss. Men jag älskar mina barn och nån gång blir det väl lättare tänker jag. Jag vill inte ta livet av mig iaf...

Jag har sällan varit på fest. Bortsett en gång i vintras, men det var, tro mig eller ej, första gången i hela mitt liv jag någonsin festat. Är ingen festprisse och har aldrig riktigt varit. Dock har jag varit den lata, personen med dåligt ansvar. Men det kan faktiskt bättras. Och har det varit alkohol så har det varit vid fina middagar, annars har jag inte haft något intresse av något sånt. Redan sedan tonåren har folk sagt att jag visat bra moderinstinkter, stor kunskap för barn och har det än. Jag tror att jag kan bli en bra mamma :) INTE för att du sagt att jag inte kommer bli det men något jag tillägger bara :)

Jag förväntade mig också det värsta, men det är väldigt svårt att förstå innan man fått barn hur jobbigt det kan vara. Stundvis. Jag fattade att jag kanske inte får sova en hel natt på flera år men det är jobbigare än man tror - trots att man ställt in sig.

Skulle dock aldrig säga att jag ångrat mitt föräldraskap.

Låter jättejobbigt, beklagar att det vart så.

Det blir säkert bättre med tiden. Nu är det ju så att jag har ADD och är smårädd att mitt barn ska få det efter mig, likaså den epilepsi jag har. (Ingen grov typ, tack gud). Men jag försöker ha en sån lugn graviditet som möjligt, har hört att stress kan påverka barnet. Men som sagt, mycket stöd går till er och hoppas verkligen ert bästa. Kramar.