Jag grejjar inte aborten!!

Med tanke på situationen och hur du har mått under de andra graviditeterna så... se till att du får det stödet du behöver. Både personligt och professionellt! I slutändan är det du som bestämmer över din kropp och vad du än beslutar dig för så hoppas jag att det går bra. Jag har själv gjort abort, under narkos. Har haft bra stöd och situationen va liksom omöjlig. Det va jobbigt men det hade varit ännu jobbigare att få det barnet. Kram

Finns det stöd att få på sjukhuset eller vart vänder man sig? Vet du det?

Vilket jobbigt beslut! Jag har som du fruktansvärda graviditeter, går igenom min andra nu och är övertygad om att sterilisering är det enda rätta för mig och min familj efter allt vi går igenom. Så stor eloge till dig/er som klarat igenom 5 graviditeter!!

Jag hade också haft svårt för abort, men om du innerst inne vet att det är vad du vill så tänk på familjen du har, och försök att inte tänka på barnet det kan bli, det är såklart alltid värt det när barnet kommer, men tror man ibland måste försöka tänka bort den "detaljen". Du har redan försvunnit 9 månader gånger 5 i ditt liv, det är stor del av ditt liv och hela familjen drabbas. Är det värt det för vad som skulle kunna bli? Och som du säger, dina barn har bara sett den trötta och gravid-sjuka du. Nu är det kanske din tur att få må bra och -barnen du redan har-s tur att få ta del av ditt riktiga jag :)

Försöker inte på nåt sätt försöka tala dig ur att behålla, men uppfattade som att du vill göra abort men har svårt att rättfärdiga det.

Usch förstår att du har det jobbigt - och oavsett beslutet du tar så tror jag inte du kommer ångra varken eller.

Båda alternativen har sina fördelar på olika sätt.

Lycka till oavsett vad ni beslutar! Kram

Tack för ditt inlägg! Det är helt rätt det du skriver. Jag vill inte vara så här igen! Jag vill bli mitt normala jag! 9 månader är så lång tid för ett litet barn och jag fungerar inte alls! Vill finnas där för mina barn nu.

Alla dom saker du räknat upp gör att jag hade gjort abort. Jag förstår att argumentet att du redan har 5 barn inte räknas, men ni har ju möjlighet att göra saker som barnen ser fram emot. Ge dom barn ni har den energi och tid som finns i stället.

Vad jobbigt det låter,blev bara trött när jag läste detta.Vad är du så rädd över aborten?Att du ska ångra det?Du har ju fullt upp redan nu.Säger inte att göra abort är bäst för dig,men tänk på att orka.Ta hand om dig!

Det låter jobbigt som du har det nu. Men om du gör en abort, hur kommer du må då?

Kanske ångrar du dig och blir mycket nere och det blir inte bra iallafall. Sorgen över en abort beslut går inte över om en vecka det kan hålla på i år att mala och man ångrar sig. Och för att man mår så dåligt över det så påverkas familjen.

9 månaders helvete låter lång tid men igentligen är det inte det när man ser tillbaka på det. Men just då känns det så när man är i det.

Vet inte hur långt gången du är. Men efter en tid känner du sparkarna på bebisen. Du har ett liv i din mage. Tänk efter noga. Jag förstår att det är svårt.

Oj vilket tufft beslut! Inte lätt att veta vad som är rätt eller fel i röran. Förstår det....

Kanske man måste väga för och nackdelar..

Kanske skriva en lista rakt upp o ner. Alla nackdelar, hur tufft blir det för de andra barnen, för dig och din man? Merjobbet med ytterligare en liten. Hur påverkar det ert förhållande? Klarar det mer eller är det faktiskt bra och lagom med era fem barn? Är det värt "risken? Osv

Gjorde själv en abort för många år sen. Mådde såklart inte bra just då och kände att det trots allt var rätt val. Det hade inte blivit bra. Kände att vi hade två barn tätt. Förhållandet hade förmodligen fått sig en törn då vi balanserade på en lina..

Men kanske hade det funkat om vi vart i ett annat läge? Det får jag ju aldrig veta.

Tänker idag inte så ofta på det längre. Det blir mest när man hör eller läser om det. Nu är det med lite vemod men ändå vetskapen om att jag gjorde rätt just där och då..

Lycka till vad det än blir <3 stor kram

Undrar jag också, rädd för vad då? Så TS kan nån av er ju alltid sterilisera er sen, om det inte är så att ni kanske vill ha ytterligare barn framåt i tiden.

Och hör dig för om stöd som sagt.

Gud vilken jobbig sits. Alla rationella argument pekar ju på abort och den slutsatsen har du ju dragit själv oxå enligt vad som framgår av trådstarten.

Men... du är rädd att du kommer ångra dig fruktansvärt mycket. Du gråter dig igenom halva nätterna och är helt slut. Vilken känslomässig pärs!

Jag kan inte ge något annat råd än att gå på den innersta innersta magkänslan. Ju större beslut desto viktigare blir det. Känner du innerst inne att du inte pallar en abort har du kanske 'rätt' i det - det vet nog bara du. Det är otroligt svårt när logiken och känslorna krockar...det gäller att sätta ner foten och rycka plåstret och välja det minst jäkliga så att man inte äts upp av sina våndor inför valet och kvalet. Särskilt inte som tiden går vilket säkert oxå pressar dig.

Oavsett vad du väljer bör någon sterilisera sig eftersom Moder Jord och alla fruktbarhetsgudar och gudinnor verkar vilja ösa ungar över er oavsett vad ni själva vill ;).

Kan tillägga att jag själv är ett fullkomligt blötdjur och troligen hade bangat i sista minuten trots alla helveteskval och bristande logik. Och hittat nån slags märklig frid i det när valet var gjort och känt att what the heck inget blir som man tänker sig.

Men man ska aldrig jämföra sig med andra i en sån här sits utan känna efter helt själv.

Av din beskrivning så tror jag en abort blir bäst för alla. Se till de 5 barn ni redan har och ge dom all tid ni har istället så ni får en fungerande familj. För annars måste tid, ork och ekonomin finnas för ett till barn

Vilken vecka är du i?

Måste själv avbryta när jag går in i v17 för att det blir bäst för oss alla.

Bestäm dig för något och kör sedan på det utan att se tillbaka. Om du bestämmer dig för abort så gör du bara det utan att tveka eller fundera mer på det. Ibland måste man bara göra saker fast det är jobbigt.

Jag kan självklart inte tala om för dig vad du skall göra, men, på ditt sätt att beskriva situationen så tycker jag att det framgår tydligt att du redan vet vilket beslut som är bäst för dig och för er som familj. Du vet vilka konsekvenser det kommer till att bli om du behåller, och utav det jag läser mellan raderna är det en framtid du inte orkar med eller ens vill ha. Så, du får ställa det i proportion till din rädsla om ett "tänk om" scenario. Ett scenario som skulle kunnas omformuleras till ett - tänk om du ångrar att du behöll scenario? På din beskrivning verkar det som en högst trolig sådan också.

Du är rädd. Fullkomligt normalt att vara vill jag påstå, men ja, ibland måste man tvinga sig själv till att göra något man VET är rätt. Känslor är sällan helt rationella, vilket man bör försöka ha i åtanke när tuffa beslut skall tas.

Själv har jag gjort abort, något som verkligen inte är kul att gå igenom och känslomässigt har iaf jag varit ganska stormig. Har helt klart varit påverkad utav grav-hormoner tidigt också. Har vid båda aborterna fattat beslut med "hjärnan", och har i slutändan inte ångrat mig. Dom första månaderna efter abort har jag tänkt mycket på det, hur det ist hade kunnat bli osv, men det har bleknat allteftersom. Idag vet jag att det har varit rätt beslut båda gångerna.

Tack för alla svar! Jag läser och tänker och funderar. Jag uppskattar både pepp att behålla och avbryta. Jag står och velar mitt emellan och behöver stöd att jag kommer klara det hur det än blir,

 

Några undrade vad jag är rädd för, jag är rädd för att ångra mig. Jag går emot mig mitt hjärta om jag gör abort och jag är rädd för att krascha helt. Jag är väldigt labil just nu och ser bara svart på båda alternativen. Mitt förnuft skriker: Avsluta graviditeten så fort som möjligt och återgå till att försöka bli stark och pigg igen. Ta hand om de fina barnen du har! Men som sagt så klarar jag inte av det. Nu har jag en ny tid på måndag som jag försöker peppa mig själv att gå till, men jag klarar inte ens av att tänka på det och får ångest och svårt att andas bara jag tänker på det. Det får jag visserligen av tanken på att spy och må dåligt i flera månader med i flera månader med. Han spytt säkert 20 gånger idag och haft en riktig panikångestattack, det har jag inte haft på säkert sen första graviditeten då jag ännu inte hade lärt mig hantera mitt gravid-jag och höll på att bli galen på att må så fruktansvärt dåligt.

 

 

När jag läste det här så sprutade tårarna! tänk om jag mår ännu sämre av att göra abort... Och en ännu sämre mamma än om jag behåller.

 

Jag får dåligt stöd av min man som varken vill säga bu eller bä. Han märker hur dåligt jag mår och vill skona mig från press men hans obeslutsamhet får mig bara att må ännu sämre. Vill att nån annan ska ta beslutat så jag slipper.

 

Min man har tid för vasektomi som är bokad redan innan det här hände.

Fast nånting är det att du inte vill göra abort.Om du absolut inte vill det,så gör inte det.Men du ska må bra.Orkar du med ett barn till?

Vännen... <3 <3

Vi finns här om du vill skriva av dig.... Massor av styrkekramar

Jag tycker att du och din man ska snacka igenom det här ordentligt. Det är ditt val i slutändan men om du blir så här dålig och han måste avbryta jobbet, gå ner i tid, vara föräldraledig, du börja om att bli så här urlakad så tycker jag att det enda rätta är att ni snackar igenom det ordentligt. Vad ni än väljer, samma sak eller olika så måste ni någonstans ha bestämt er för om ni stöttar varandra igenom valen? Han kan ju vilja abort och du behålla men han stöttar dig igenom en till graviditet. Eller så vill han abort och du behålla och han känner bara helvete men säger ingenting. Eller så vill ni båda ha kvar det men det känns omöjligt praktiskt.  Alla kort på bordet.

För det är klart att det här kommer att tära på, hur ni än gör. Båda behöver ju besvara frågor. Vad händer om vi behåller? Hur kommer jag att må då? Kan jag tänka mig att kliva in i ny föräldraledighetsperiod igen. Vill jag ha sex barn? Ska vi begära utökad tid för de andra barnen i så fall? Hur måste det vara praktiskt för att jag, du och vi ska orka sex barn? Har vi möjlighet att lösa det och ordna det vi behöver? Vill maken ge upp sitt jobb? Om inte kan ni ha en nanny? Kan vi ta in hjälp i form av städning, matkassar, barnpassning någon timme ibland? Om inte, gör vi det här ändå eller annat som ni upplever skulle hjälpa? Kanske yngsta får lov att börja fsk tidigt och ni måste be om utökad tid så att du har lite chans att återhämta dig? Varför vill vi ha ett sjätte barn? Vad tycker era äldre barn om att få ytterligare ett syskon och att mamma ska vara ett vrak ytterligare en gång? Hur mycket vill jag snosa bebis igen?

När du bokar tid för abort så gör de vanligtvis en undersökning för att fastställa embryot/fostrets livslängd. Du kommer inte dit och så görs aborten på en gång. Du kan ringa kvinnokliniken eller din barnmorska på vc och tala om att du sitter i den här situationen och behöver prata med någon. Att du vill och inte vill göra abort och att ni har det jättejobbigt. Du bör bli hänvisad till en kurator som har till jobb att lyssna in dig/er och stötta er igenom vilket beslut ni än fattar.

Du/ni kommer säkert att klara det här oavsett vad ni väljer. Men låt ingen på familjeliv sitta och psyka genom att hänvisa till ditt samvete, livets helighet och så vidare. Jag tycker inte heller att du ska lyssna på de som säger abort så klart. Du och din man ska leva med det här beslutet så ni måste fatta det.Det är bara du som vet vad som är rätt för dig även om du just nu är för trött för att orka fatta beslut. Men prata igenom det med varandra ordentligt så att ni har varandra i det här för det lär du och han behöva. Jag tycker att ni ska ordna så att du får åka iväg och sova en eller två nätter utan familj så att du kan fundera igenom det här utan att vara till för någon annan än dig själv, det och att ni snackar igenom det hela ordentligt är mina råd.

Väldigt klokt svar av (2 barn).

Och TS: Om ditt hjärta verkligen har bestämt sig, så är det kanske så det får bli då <3. Har själv suttit och gråtit i en vecka över ett eventuellt beslut som jag som tur var inte behövde ta eftersom allt gick bra, så jag tror jag vet ungefär hur du känner även om situationen inte är samma. Du verkar vara en väldigt empatisk person och då blir det extra viktigt att följa sitt hjärta om man är skör - för sin egen skull helt enkelt. Tror jag - helt personligt! Jag är själv en person med både väldigt mycket empati å den ena sidan och en nästan överdrivet analytisk rationalism å andra sidan. Men när det kommer till de riktigt svåra känsloladdade besluten ja då kan jag inte köra över hjärtat. Det går inte. Samtidigt finns det ju alltid gränser i alla fall, så är det ju.

Ungefär som jag skrev för några inlägg sedan om hur jag själv torde ha känt - det kan mycket väl vara så att våndorna före ett svårt beslut är det som är värst, och att man sedan kan slappna av och känna frid - i vart fall om man går på det innersta innersta när man bestämmer sig. Livet kommer med så många överraskningar och en del är besvärliga. Man grejar så otroligt mycket mer än vad man tror och ibland är det tillsynes irrationella det som är rätt. Precis som att det rationella också kan vara rätt ibland, såklart.

Jag tror också att pappan kanske vill låta dig vara av omtanke med tanke på hur otroligt känsligt det här är för dig. Fast jag förstår din frustration och att det kan kännas ensamt och som att omtanken kanske inte når fram.

Jättekram

/också 2 barn