Inspirerad av en annan tråd där en skrev att 90% tycker illa om sin partners släkt. Jag tycker om min partners släkt. Min egen är konfliktskapare, men med god sammanhållning där vi ställer upp för varandra, alltid.
Jag har ingen direkt kontakt med min släkt. När mamma dog så försvann hennes familj. Och pappa har inga syskon (farmor och farfar är döda men när dom levde så träffade vi dom varje vecka och älskade att umgås). Dock står jag, pappa och lillebror varandra väldigt nära.
Nu är jag och min man skilja, men vi har två barn tillsammans och jag räknar fortfarande hans familj som min familj. Jag och barnen besöker hans farbror med familj varje eller varannan vecka. På nyår kommer han va hos sina föräldrar medan jag och barnen firar med hans kusiner. Vi spenderar 4 veckor varje sommar hos farmor och farfar. Jag pratar med hans syskon och föräldrar flera gånger i veckan.
Jag tycker om alla i min mans släkt , men jag tycker inte om flera i min släkt och umgås inte med dessa människor alls.
Jag tycker om alla i min mans släkt , men jag tycker inte om flera i min släkt och umgås inte med dessa människor alls.
De är knäppa, älskvärda och skitjobbiga på olika sätt.
Jag tycker om både min och min mans släkt. Hans släkt har dock nackdelen att prestation, status och karriär är viktigt. Under släktträffarna går en hel del tid åt att kolla av hur det går för allas karriärer. Att ta ett jobb i kassan på ICA skulle inte ses med blida ögon och den arbetslösa kusinen med bara gymnasieutbildning inom fordon pratar man aldrig om... Men annars är de snälla, roliga och givande att umgås med!
I min släkt är det mer tillåtet att vara svag och misslyckas och det gillar jag. Släkten är full med folk som fått rejäla törnar av livet och det viktiga är inte hur man klättrat i karriärstegen utan om man mår bra.
Jag har dessväre inte så så mycket familj själv. Mina syskon bor utomlands med sina familjer, älskar dem och ses när vi kan, men det blir inte så ofta tyvärr 
Min pappa och hans nya fru är inte så intresserade av mitt liv som jag skulle kunna önska... jag blir tex inte ens inbjuden att fira julafton, däremot ses vi alltid i mellandagarna... Så det är inga hardfeelings, bara inte så tight kontakt.
Min mor var min bästa vän när hon levde. Och vi gjorde ALLT tillsammans... Så hon saknas mig...
Min svärfamilj däremot umgås jag mycket med 
Älskar min svärmor och min svärfar! Och mina svägerskor är jätte gulliga och så även deras barn (eller ja där är jag tightast med ena systerns barn..) syskonbarnen är vuxna så de är väl kanske inte direkt barn (yngsta är 16 äldsta 26)
Har haft tur! Har haft svärfamiljer från helvetet tidigare i livet...
Föredrar min mans släkt framför min egen. Mina föräldrar är underbara, men resten av min släkt är hemskt jobbig att umgås med... Min mans föräldrar är också underbara, speciellt svärmor, och större delen av hans övriga släkt är också härliga att umgås med!
Det är inget jag märkt i min bekantskapskrets. Det verkar som att alla tycker de flesta i svärsläkten är helt OK.
Jag gillar både svärmor och svärfar, sambons syskon är OK, men inga som jag hade valt att umgås med om de inte var sambons syskon. Det gäller nog min egna syskon också. Hade de inte varit mina syskon så hade de troligen inte tillhört min umgängeskrets, men det är inte samma sak som att jag tycker illa om dom.
Mamma är en dam med narcissitiska drag, så henne får man hantera på ett speciellt sätt (dvs rejält med distans, speciellt mentalt)
Inspirerad av en annan tråd där en skrev att 90% tycker illa om sin partners släkt. Jag tycker om min partners släkt. Min egen är konfliktskapare, men med god sammanhållning där vi ställer upp för varandra, alltid.
Min egen består numer av mamma, en moster och halvsyster, Mamma är psykiskt sjuk, syrran alkis och mostern står på mammas och syrrans sida så kontakten består av max ett telefonsamtal från mamma per vecka. Makens släkt består av 3 syskon med familjer och gamla svärmor. Har inget emot nån av dom, men umgås inte direkt heller. Maken jobbar med brorsan och träffar mamma varje vardag så han har inget behov av att ses övrig tid. Svärmor kan gå en på nerverna ibland för hon hör uselt och vägrar ibland ha apparaten på och dessutom är hon lite korkad. Levt i samma bubbla hela livet och vet inget om omvärlden.
Jag tycker sådär om både min och hans släkt. På min sida är det delar av släkten som helst undvikit oss övriga, tror att det är pga inifta fruar. Den delen umgås jag inte med annat än på begravningar.
En annan del skapar konflikter runt sig och har gjort i 50 år och det var väldigt skönt att få flytta långt därifrån och få distans och slippa dras in i det. Vi umgås heller inte, om jag kan undvika det. Beteendet har personens barn ärvt så det fortsätter i flera generationer.
Min mans sida: gillar svärfar, svärmor har jag inte alls klickat med och det finns personer även där som gillar att driva konflikter och de undviker jag helst.
Vi umgås ganska lite med båda släkterna, förutom våra föräldrar som vi träffar.
Alla mina killar/ex har haft fantastiska familjer. Tyvärr inte min sambo som jag nu också väntar barn med. Hans familj är sur, negativ och mamman verkar tom vara rubbad. Jävligt tråkigt. Älskar mitt ex familj (som jag har barn med) tjugotusen gånger mer. De är lättsamma, kärleksfulla och sociala. Ibland tänker jag att det är tråkigt att det är så.
Min egen "släkt" är vald med stor omsorg, och stora delar av den älskar jag. Finns ett ytterst fåtal direkta rötägg.
Min biologiska släkt skiter jag högaktningsfullt i. De har ju skitit i mig/oss i 30+ år, så varför skulle jag bry mig om dem?
Ugans släkt är väldigt liten (10 individer totalt, henne själv medräknad) och direkt fantastisk.
Min egen släkt tycker jag inte nåt särskilt om. Den finns där och har alltid funnits. Vissa tycker jag bättre om än andra men jag gillar släkten. Träffar den inte så ofta dock..
Nån kärring i släkten som är lite jobbig och som ingen gillar, men annars är faktiskt alla trevliga i övrigt. Vi är alltid trevliga och tillmötesgående mot varandra och hjälper varandra när det behövs. Ett minimum av skitsnack om man bortser från ett par fastrar och mostrar som inte gör annat än att snacka skit (om allt och alla). Men alla är så vana, det är ingen som bryr sig om dom. Så jag gillar släkten men med några undantag så är jag nöjd med att inte träffa släktingarna alltför ofta. Det räcker med ibland.
Nuvarande tjejens släkt känner jag inte så väl. Men de jag träffat verkar rediga och bra måste jag säga. Tycker de verkar ganska normala och trevliga!
Däremot har jag lite svårare för tjejens familj faktiskt.
Tycker de är knepiga och osociala i största allmänhet. Sociala skills verkar de till största delen sakna.
De är tråkiga och inte så pratsamma och lite kufiska om jag ska va ärlig. De kan prata i timmar om ointressant skit så länge de själva får hålla låda. Men en vanlig dialog mellan två parter klarar de inte riktigt av att föra. De är också dåliga på vanliga etikettsgrejer som att ta i hand och hälsa på folk och säga normala artiga saker.
Det här känner jag kan bli lite av ett problem! Familjen gillar heller inte den övriga släkten. De har inte ett gott ord att säga om nån men själva framställer de sig själva som nästan felfria. Däremot sen när jag träffat hennes släktingar tycker jag de verkar vara hur normala som helst?
Vi har varsin jobbig syster som man kunde varit utan, i övrigt är både min och hans släkt underbar.
Sambos släkt är ganska liten men älskvärd på sitt sätt. Pappan dog när sambon var 7 år. Mamman är alkolist och har varit det hela livet vilket har satt sina spår, syrran är normal, ena brorsan är speciell (har Aspergers men är fullt fungerande) och lillebrorsan är missbrukare. Det finns mer släkt men inga dom har någon relation till pga att dom bott i olika fosterfamiljer.
Min släkt på mammas sida är intrigmakare och släkten på pappassida är väldigt väldigt liten.