Tillåta sorgen eller positiv inställning?

Men hur mycket delar du din sorg och pratar om den? Dom kanske inte orkar lyssna hela tiden om det bara är sorg...?

Om du kan bidra till en diskussion baserat på den aktuella frågeställningen är du varmt välkommen att göra det. Om du istället är intresserad av att spekulera i hur ofta eller sällan jag pratar med mina nära om min sorg så får du gärna göra det, men håll det för dig själv för det är varken relevant eller intressant.

För att inte detta ska ta fokus för eventuella nya läsare så stänger jag ner tanken med mitt svar: jag pratar inte ofta om det här för det är för tungt. Det är i princip bara om någon frågar hur det går eller om "det blivit något än" som jag svarar på det.

Känner igen mig i det du skriver.
De som inte har varit där förstår inte alls hur det är och hur stark längtan är.
Jag hittade stöd och förståelse här på FL där andra var i exakt samma situation och kämpade med samma sak.

Själv har jag lyckats få barn men tog 8 långa år innan första barnet kom.

Det jag kan säga är att det är viktigt att tillåta sig själv att bli ledsen och sörja när det kommer bakslag annars orkar man inte kämpa vidare.
Jag grät och var riktigt ledsen vid bakslag i ett par dagar, sedan torkade jag tårarna och kämpade vidare.

Håller tummarna att ni får hjälp och att ni lyckas få en egen bebis!

Tack för ditt svar!

8 år... Det är så lång tid. :( Men grattis till att ert efterlängtade barn äntligen kom!

Jag tror att en del av sorgen är just föreställningen jag alltid haft om att jag ska bli en ung mamma. Jag har ju fått inse nu att det inte bara går att bestämma sig för det. Och nu under utredningens gång vet vi förstås inte vad som är fel eller ens om de kommer hitta ett fel. Men oavsett så menar jag att vi inte längre räknar med att ha vårt första barn inom en särskild tidsram.

Hej!

De är vanligt att man får klumpiga kommentarer från vänner, bekanta och familj som inte vet bättre. FL är en frizon, i alla fall för mig. Här ska man få lyfta sorgen utan dumma kommentarer. Välkommen hit!

Det råder tyvärr stor brist på kunskap om ofrivillig barnlöshet i Sverige. Du kan inte påverka din fertilitet genom att slappna av. Det är inte bara personer som är avslappnade som får barn. Att säga på det sätter lägger ju skulden på kvinnan. Ofrivillig barnlöshet är en sjukdom. Jag tycker att tiden kring utredningen var riktigt jobbig. Många känslor som kom upp till ytan. Det är nog bäst att låta en själv vara ledsen. Jag tycker det blev bättre efter utrednigen, en stund i alla fall.

Jag hoppas ju att du blir gravid snart. Nu vet jag inte hur ung du är. Min gynekolog sa att när man är ung (eller relativt ung som jag är) så är det helt normalt att det tar två år. Jag är 30 idag. Vi har försökt 2 år nu och hoppet känns slut. IVF är vägen framåt för oss, jag har landat i det nu. Blir du inte gravid utan ni ställs i IVF-kö så kommer sorgen ibland vara fruktansvärd men ibland kommer livet kännas helt ok. Sorgen finns ju alltid här, det är som ett grått filter men oftast är det hanterbart för mig i alla fall. Det är en bergochdalbana och man måste nog acceptera det. Det blev inte som man planerat.

FL är en kanal för mig att känna mig mindre ensam. Vet att det finns hemliga fb-grupper också och ibland träffar. Jag är inte redo att släppa min anonymitet men vill du finns det gamla trådar du kan leta reda på.

Så, låt dig själv vara ledsen, tycker jag. Men låt dig själv också vara glad ibland och fylla på med energi för det kommer att behövas i stunder då det är extra jobbigt.

Styrka till dig!

Förstår att det kan vara sorgligt att inte kunna motsvara sina förväntningar.
Försök trots det att tänkta på att det finns fördelar med att vara en äldre mamma också. Man har förhoppningsvis mer erfarenhet och klokhet som man saknar som yngre och kanske mer tålamod också.
Visst spelar det roll vad man är för person också och meningen nu är absolut inte att klanka ner på unga mammor utan försöker bara säga att det finns fördelar och nackdelar med båda varianterna .
Vill det sig inte inom en snar framtid kan du ändå kanske hitta tröst i att när bebis väl dyker upp spelar din ålder ingen roll.
Jag var en väldigt mycket äldre mamma än vad jag hade tänkt mig men det har gått bra.
Det positiva är att jag varje dag kan titta på mina barn och vara tacksam över att ha fått de.
Har man fått kämpa för att få något känns det extra roligt när man lyckas

De dagar allt är jobbigt, stress på jobbet, barnen är besvärliga, dåligt med sömn etc som hör småbarnsår till så kan jag sitta o tänka att det kunde vara så illa att vi inte hade några barn alls och fick sova ut varje natt, ha det städat utan leksaker över hela lägenheten och kunde slippa konflikter med barnen. 
När jag tänker så blir det inte lika jobbigt längre

Åh gud, förlåt!! Inser nu hur dumt jag uttryckte mig. Min önskan om att få bli en ung mamma är inte på grund av hur jag tror att jag själv kommer att vara baserat min unga ålder - utan jag menar mer att jag alltid vetat att jag vill ha barn och att jag vill ha det ganska tidigt, helst nu förstås. :) Jag tror inte alls att det är en nackdel att vara en äldre mamma. Att jag vill vara en ung mamma beror bara på att jag fortfarande är relativt ung (eller hur ska man definiera det egentligen?) och jag har velat ha barn sen många år tillbaka men varit på riktigt redo ett tag nu.

Jag tror inte att jag kommer att vara en sämre mamma eller att det kommer att vara sämre timing om jag får vänta några år. Jag menar bara att längtan varit så stor så länge och att jag vill att den ska få slå in med en gång.

Förlåt för att jag uttryckte mig klumpigt. <3 Det var inte alls meningen att lägga någon värdering i ålder.

Tack snälla! <3 Dina ord är så värmande. Jag känner verkligen igen din liknelse om att sorgen är som ett grått filter. Det färgar allt. Jag kan vara så lycklig för något bra som händer i mitt liv, men det sticker ändå alltid till ett litet "fast jag kan inte bli helt lycklig utan barn". Det låter nästan som att man är besatt om man säger så... Kanske blir man det efter ett tag? Att man hänger upp sig helt och hållet vid detta? Men det är väl inte så konstigt.

Jag är 26 år idag och även om det kanske ser ungt ut i skrift så känner jag det inte så. Min sambo är 32 och de flesta av våra vänner är redan inne på barn nummer två.

Nu kom min sambo hem och började busa med hunden precis bredvid mig, så jag ska inte skriva mer nu. Men ska återkomma och läsa dina ord igen vid ett senare tillfälle. Tack!

Ingen fara alls, jag tog inte illa upp.
Hoppas du inte uppfattade det jag skrev som något negativt, försökte bara lyfta fram att det finns som sagt fördelar och nackdelar med båda varianterna av mammor (unga som gamla) .
Nu hoppas jag innerligt att ni snart får er efterlängtade bebis så du fortfarande kan vara en ung mamma!

Jag blir helt beklämd när jag hör att en gynekolog säger att det är normalt att det tar två år att blir gravid när man är ung. VA?!  Det är sjukvården som helst vill slippa lägga skattepengar på yngre personer. Åren rusar snabbt och plötsligt är man för gammal för att få hjälp!

Mitt råd är att gå ALL IN redan nu. Kräv utredning, alternativ gör det privat (kostar ett par tusen kronor). En privat klinik kan skicka remiss på IVF till landstinget. 

Gift er, ställ er i adoptionskö. Håll alla dörrar öppna. 

Låt inte månader och år bara rinna förbi.

Det är sant det du skriver. Konstigt ibland vad mycket man får höra även i vården. Sedan så stämmer det nog som hon sa att 80 procent blir gravida inom 1 år och 90 procent inom 2 år. Sedan är det nog inte bra stt vänta så länge, speciellt om man vill ha fler barn. Vi gjorde utredning privat och det var en privat läkare som sa så till oss. Sedan när utredningen var klar så fick vi ju veta att jag och min man inte kan få barn pga manlig faktor. Då sa hon ju inte att vi kommer att lyckas inom 2 år. Nu väntar vi på ivf istället. Gällande adoption så håller jag med om det är bra att tänka långsiktigt. Vi har gift oss och står i kö till adoption. Kommer nog ganska snart om ivf inte fungerar välja den vägen. Fast får se hur vi gör. Ivf är ju en metod som ofta behöver upprepas för att det ska gå.