Räknas inte min son? :(

Det enkla svaret är detta:

Om graviditeten avbryts spontant efter vecka 22, räknas det i Sverige som fosterdöd om fostret inte överlever. Före 2008 gick gränsen mellan missfall och fosterdöd vid vecka 28.

Alltså - ifall det är före v. 22 så räknas det som missfall och man hade ändå inte kunnat rädda barnet på något vis. Så då förväntas man att bearbeta det som otur och "det som sker det sker".

Efter v. 22 kan barnen räddas och därför räknas det som fosterdöd, inte missfall.

Att gränsen ändrats beror på att man klarar av att få fler väldigt prematura foster att överleva. Före 2008 räknades det som otroligt ovanligt ifall någon född före v. 28 överlevde. I många fall försökte man inte ens att hålla liv i så tidigt födda barn.
Precis som att man inte försöker hålla liv i foster som föds före v. 22 nuförtiden.

Men givetvis kan du/ni behöva bearbeta detta. MVC ska kunna ordna kurator/psykolog för att få hjälp med era känslor och krossade drömmar.

Jag tror att det också beror på att det så oerhört många som förlorar sina barn/foster/graviditeter eller vad man nu vill kalla det, att det hade blivit ohållbart.
Ska man hålla på att älta och ha minnesstunder för ett missfall i v. 4 +0? Man kanske har tagit ett grav.test på morgonen och på kvällen är det slut. Ska man då få begrava? Eller när går den gränsen?
Är det mer smärtsamt i v. 7+1 än i v. 6+6? Eller v. 15+0 jmfrt v. 14+6? Det är ju lika taskigt att dra gränsen var man än bestämmer.... Så enklast är att se det som missfall till v. 22.

Jag själv tror att vissa drömmer stort och gör planer tidigt, andra väljer att vänta med sådant. Vissa ser det som ett naturligt urval för att slippa föda barn med fruktansvärda missbildningar och kanske en snabb död - andra ser det som en katastrof och undrar varför de drabbats.
Det jag vill säga är att det kan vara en lika stor katastrof för en person att förlora fostret i v. 5 som det är i v. 15 för en annan = personligheten bestämmer hur man reagerar.
Därför finns kuratorshjälp att få oavsett hur långt gången man är.

Önskar dej/er stort lycka till i framtiden.

Jag önskar att jag tackat ja till kuratorssamtal efter vi förlorade vårt barn i samma vecka som er, men man kämpade på (oklart varför egentligen). Men i efterhand har jag tänkt många gånger att jag inte bearbetat detta tillräckligt. Särskilt som vi fick ytterligare 3 mf/ma efter det första, övriga upptäcktes dock mycket tidigare pga att vi fick göra täta VUL med dem.

Beklagar förlusten av ert blivande barn men tyvärr så "räknas" han inte i de sammanhangen eftersom han aldrig hade överlevt eller att man hade försökt rädda honom.

Ta hjälp av kurator för att bearbeta det som skett. Jag har två misslyckade graviditeter bakom mig där båda har dött runt v9 och första gången började jag blöda spontant, andra gången upptäcktes det på KUB-ul i v12+nånting. Det var något av det värsta jag varit med om, att se min döda bebis ligga där så fridfullt. Tyvärr så fick vi inget erbjudande om samtal och jag sökte inte heller hjälp på egen hand vilket resulterade i att när jag väl blev gravid igen spenderades halva graviditeten med att inte våga tro på att det skulle gå vägen denna gång heller. Nu gjorde det som tur var det, annars hade jag nog gått under och vår relation hade aldrig klarat av ytterligare en misslyckad graviditet.

Det som hjälp mig mycket är att våga prata om mina missfall och att vara ärlig, samt att prata mycket här på FL.

Fast jag vet att han inte räknas som en person eller individ juridiskt. Fast tillräckligt mycket för att få kremeras och spridas i en minneslund.

Det som stör mig är att han tydligen inte räknas som ett änglabarn utan enbart som ett missfall. Han dog inte innan v 12 utan efter och är inte heller ma. Har haft tidiga mf och ett ma. Inget av dessa kunde jag hålla i min hand och se kön, drag av syskon i ansiktet eller räkna alla fingrarna och tårna. Han var mer en ett jävla enkelt missfall men tydligen får jag inte känna och tycka så enligt "äkta" änglamammor. Och tydligen ska jag inte sörja enligt andra som gjort abort i v 15-16 av friska levande barn för det är ju inte nått barn.

Nån som fattar vad jag är ute efter?

Ang kurator. Väntar på samtal och gör hennes förbannade jobb under tiden. Ordnat plats i minneslund t ex. Det utlovades att jag inte skulle behöva men orka jaga nån som är för upptagen tydligen

Känner igen mig!
Jag har haft missfall i vecka 9 och vecka 5. Missfallet i vecka 9 var jobbigt på så sätt att vi kämpat så länge och man faktiskt börjat tänka att det ska gå vägen. Men när missfallet väl var ett faktum så "brydde jag mig inte" på det sättet.
Missfallet i vecka 5 var också "jaha, igen"...finns inget att sörja.

Nu är det annorlunda. Förlorade min ena tvilling i slutet av vecka 17 för 2 veckor sedan. Vi hade sett honom på flera ultraljud och han såg ut som en liten människa. Det är min ängla bebis. Jag ska tydligen vara glad och ha tur att jag har en kvar, och tro mig, det är jag verkligen, men det gör ju inte sorgen efter min son mindre. Han hade redan fått ett namn.
Har jag sådan tur att hans bror föds levande och frisk kommer han alltid påminna om att vi skulle haft en som såg likadan ut.
Nä, sorgen är obeskrivlig och har man inte varit i situationen tycker jag inte heller man kan säga nåt hur man ska må.
Ser Edvin ok ut vid förlossningen, och inte har tillbakabildats för mycket tänker jag sprida hans aska i en minneslund. Det kan för många verka fånigt kanske, men han är inte värd att kastas iväg på nåt sjukhus. Han var våran efterlängtade son.

Jag vet inte. Jag förlorade min son i v 16 och det var den absolut sista chansen för den son jag redan har att få ett syskon. Det var det absolut värsta jag varit med om.

Jag hade inte något behov att vara med i någon grupp på nätet, så jag visste inte att det fanns vecko-gränser för det.

Jag tror att sjukhuset automatiskt sprider askan i en minneslund. Så var det där jag förlorade mitt barn. Men jag ordnade frakt till en annan minneslund i min hemstad. Hade jag nöjt mig med minneslunden som ligger närmast hade jag inte behövt lyfta ett finger.

Själv betalade jag en psykolog ur egen ficka. Jag gick ett par gånger till kuratorn på sjukhuset och hon var bra, men det var en pärs att behöva vistas på sjukhuset där jag upplevt den värsta dagen i mitt liv. Jag hade kunnat få psykolog via vårdcentralen, men dels skulle det dröja ett tag, dels så kände jag till denna psykolog sedan innan och tyckte det var värt pengarna att gå till henne.

Jag tycker du ska strunta i hur andra tycker att du borde känna (tex att du ska vara glad för de barn du har) och bara låta dig själv känna det du känner. Det hjälper inte att försöka tvinga sig att vara glad för det man har och att inte vara ledsen. Jag tror det går över snabbare om man låter sig själv känna. Fast "gå över" är fel ord, i alla fall kommer det aldrig att gå över för mig, men kännas lättare att leva med.

Beklagar verkligen förlusten av er lille pojke gör ont att läsa om andras förluster med. Hoppas verkligen ni får chansen till en minneslund, det är ju det minsta vi kan få för våra förlorade änglar

Haft några tuffa dagar med sorgen och chocken som fortfarande bor i mig samt besviken över min sambo. Trots att han ser vilket vrak jag är så gnälls det över uteblivna sysslor och gråter jag vänder han ryggen åt mig eller försvinner ut till nått ärende. Försöker jag prata med honom så är det bara ja men han är borta och vi får minnas honom bara...

Kanske typiskt män men känns så empatilöst det var faktiskt hans son med!

Nu hade jag två MA och såg aldrig något barn men hade gått 14 och 11 veckor. Naturligtvis är det värre och gå 9 månader och sedan förlora sitt barn, men för mig som inte hade barn sedan tidigare och började bli lite till åren var det så knäckande. Och som du säger... man har inte riktigt rätt att sörja. "Det var ändå något fel på barnet", "missfall är så vanligt så det är väl inget konstigt" osv. Men inte det man vill höra när ens värld precis har rämnat. Be att få prata med någon genom BVC. Man måste få vara förtvivlad bitter avundsjuk utan att bli kritiserad och de man får prata med ser det varje dag.

Men om ett foster föds och redan ser ut som ett barn borde man ju få begrava det eller åtminstone få askan att sprida i minneslund.

Hoppas sorgen lättar med tiden och sök hjälp om det är för tungt.

Kram

Det som är jobbigt för min del är att min son var helt frisk. Det var inget fel på honom. Mina tvillingar fick tts och jag opererades men han klarade inte operationen.
tts beror ju på moderkakan...
Det känns jäkligt tungt att veta att allt annars såg bra ut med honom..
Va hos psykolog igår, och ska fortsätta gå där tills brorsan föds.
Är så himla konstig känsla att vara glad och ledsen samtidigt...

Beklagar din förlust. Jag har själv haft flera missfall och vet hur tungt det är.

Försök att inte sätta någon etikett på din sorg . Prata med någon men jämför inte sorgen. Sorg kan inte graderas. Den är vad den är bara: tung.

Det brukar finnnas bra kuratorer på sjukhuset. Försök komma i kontakt med en sådan genom kvinnokliniken.