Vingresor Gran Canaria Sunwing Arguineguin
Hej,
Vi vill gärna få in lite synpunkter från er på vad som hände oss Fredagen den 13 januari på Gran Canaria, Hotel Sunwing Arguineguin.
Vi, min fru, våra två minsta barn och jag hade av Vingresor köpt en två veckors semester med start på nyårsafton 2016. Allt var väl härligt och skönt utan den sista kvällen då det hände något väldigt otäckt, som har satt djupa spår i våra barn och även oss vuxna.
Startar denna tråd nu och kompletterar allteftersom, klistrar in ett par länkar så länge;
Intresserad av hur Vingresor behandlar sina gäster när det händer något otrevligt?
Kolla här;
www.facebook.com/alice.tiemelehahnsson/posts/915942895209086
Och fullständig rapport om händelsen;
www.facebook.com/torbjorn.hahnsson/posts/10154906259686797
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2017-02-16 12:04
Här är hela händelseförloppet, tack för att ni orkar läsa! 
Två veckors semesterresa köpt hos Vingresor, med boende på Hotell Sunwing Resort,
Arguineguin, Gran Canaria, tiden 2016-12-31 till 2017-01-14. Resans pris ca 54.800 kronor...
Medlemmar ur vår 7 personers-familj är:
Alice, Torbjörn samt barnen David 6 år, William 4 år.
De första tretton dagarna var precis som förväntat bra, vi är här, på samma hotell för kanske 4:e eller 5.e gången, vi tycker mycket bra om denna semesterort och detta hotell.
Fredag den 13 januari på kvällen inför hemresan, är resväskorna samt handbagaget i stort sett färdigpackade och låsta med både buntband och låsremmar inför hemfärd tidigt Lördag morgon 14 januari.
Efter en kort bortavaro på ca två timmar pga. ett snabbt restaurangbesök, utanför hotellet, upptäcker vi vid hemkomst Fredag kväll 13 januari ca kl. 22.10 att samtliga väskor/kassar/korgar är uppbrutna/öppnade utslängda över sängar/golv, dubbelsängen är genomblöt, vatten är av okänd anledning uthällt över sängarna golvet och därpå liggande kläder och uppbrutna väskor. Chips och en stor påse med Ostbågar är uthällt och intrampat på golvet, sängarna och över våra tillhörigheter. Fönstret till sovrummet som vetter ut mot svalgången står vidöppet, så också balkongdörren.
Dessa var kontrollerade av oss och stängda/ låsta vid avfärd. (Rum 301 är en hörnlägenhet där balkongen gränsar mot ett stort tak/altan med endast en låg mur som avskiljare)
Direkt efter upptäckten av inbrottet/stölden skyndar Alice och William ner till receptionen i närmast panikartad hast, ledsna och förtvivlade över vad som hänt.
Jag Torbjörn, och min 6-åriga son David dröjer kvar någon eller några minuter, förtvivlade betraktar vi kaoset i rummet, går därefter ut på svalgången högerut för att ta oss de ca 25 metrarna fram till hissutrymmet för att där ta oss ner till Alice och William som nu är i receptionen på första våningen. Strax utanför vår dörr, ett fåtal meter från rum 301 möter vi nu, i mörkret, på denna smala svalgång där enbart en låg mur skiljer oss från ett fritt fall på ca 15 meter, de lika överraskade som oss, verkar det som, gärningsmännen som kommer springande mot oss.
I det här läget kan jag naturligtvis inte veta att detta är gärningsmännen, dock var signalerna om att de inte bodde på hotellet så att säga "övertydliga", jag som nu är upprörd över inbrottet hinner slänga ur mig nåt om att "ni bor väl inte här, vilka är ni osv." och blir omedelbart därefter attackerad av den första av de båda gärningsmännen som hade ett då okänt föremål i handen, jag lyckades avväpna honom samtidigt som nu gärningsman nummer två går till attack.
Jag, Torbjörn lyckas, med några smärre blessyrer som resultat, att avvärja attacken och samtidigt hålla David bakom sig som nu skriker och gråter i högan sky.
Den andra kortare gärningsmännen avviker först från platsen, jag drar/lyfter med mig David och springer in i hissutrymmet samtidigt som jag i ögonvrån ser den första gärningsmannen resa sig upp och springande/haltande avvika samma väg som de kom ifrån.
(Sannolikt återkommer gärningsmännen pga. sökandet efter deras borttappade bilnyckel som sedermera nästa morgon, i kaoset på rum 301 påträffas i samband med brottsplatsundersökningen. Den ena gärningsmannen är identifierad som ägare till bilen som befanns parkerad på utsidan hotellet och vars nyckel påträffades i hotellrummet. Därefter har Torbjörn Hahnsson via ett foto även identifierat samma person som en av gärningsmännen från attacken/handgemänget utanför hotellrummet.)
Alice, min fru har direkt efter upptäckten av inbrottet tillsammans med 4-åriga William tagit sig ner till receptionen för att där kalla på hjälp, anmäla inbrottet och tillkalla polis, allvaret i situationen bemöts inte med förståelse och hon upplever sig oerhört nonchalant behandlad, hon är ju naturligtvis upprörd i detta läge.
Nu hör Alice och William Davids hjärtskärande skrik som kommer från handgemänget med förövarna på svalgången 3:e våningen, det hörs ända ner till receptionen/hissutrymmet, klockan är nu ca 22.15.
Alice tar sig nu, tillsammans med receptionisten snabbt upp till 3:e våningen via hissen, de springer till hotellrummet som befinner ca 25 meter ut på svalgången från hissutrymmet, rummet är tomt och de kan inte finna oss Torbjörn & David någonstans, vi har åkt om varandra i hissen på väg ner till receptionen.
Vad som sedan händer är i stort sett ingenting, i alla fall inte från resebyrån Vings sida.
Det fanns ingen hjälp att få och vi fyra tvingades att tillbringa resten av natten i detta kaos, ingen kunde sova då oron var stor över vad som hade hänt, och kunnat hända, och framförallt, tänk om de kommer tillbaka i natt, varför då? Hämnd? (minns bilnyckeln... som tur är visste vi ju inte detta med nyckeln i det läget, då hade vi absolut inte stannat där.)
Uppe på detta blev vi dessutom blev ombedda av polisen via receptionisten att inte röra något i rummet då polisen skulle göra en brottsplatsundersökning, säkra fingeravtryck osv. nästa morgon...
Till saken hör att vi fick lite hjälp senare den natten, i form av moraliskt stöd och support, av en HOTELLGÄST som stannade i vårt rum i ett par timmar. De hade samma dag checkat in för en två veckors vistelse här, stort tack till honom och hans familj som vi sedermera lärt känna!
För information om händelser senare under kvällen/natten och följande morgon med åtföljande stress inför flygresan hänvisar jag till min egen incidentlogg som jag påbörjade att skriva på natten strax efter att vi kom tillbaka till rummet, och slutförde under flygresan hemåt. (finns som en separat pdf-fil vid behov. (incidentlogg_Hahnsson.pdf)
Denna händelse har satt djupa spår och verkar nu ha blivit lite av ett trauma för våra små barn William 4 år, och inte minst David, 6 år, som tyvärr var med sin pappa när gärningsmännen återkom med därpå följande attack då de finner att vi återkommit till hotellet.
Barnen talar inte så mycket om själva händelsen, konstigt nog talar de mest om deras förlorade Nintendospel med tillhörande bärväskor, och om "tjuvarna verkligen tycker om sådana spel".
David verkar ha låst fast sig i ett felaktigt minne, och berättar ibland för sina kompisar i skolan att pappa blivit attackerad av två män med kniv, jag har berättat för dem att så inte var fallet, utan en av gärningsmännen drog fram en ficklampa som tillhygge, han tvivlar och verkar tro att jag har fel, eller inte vill berätta sanningen, lite tufft för honom.
Det är sådana här företeelser vi nu konfronteras med dagligen, vi arbetar med detta nu och hoppas och tror att det är avklingande.
Så här några veckor senare, med lite distans till själva händelsen och efter ett antal diskussioner med nära, kära, vänner och bekanta, alla vill vara med och lyssna, har det slagit oss en tanke eller två.
1) Hur i allsin dar kan det på ett sådant här fint, dyrt, välrenommerat hotell hända en sådan sak, Sunwing Resort Arguineguin är ett medelstort familjehotell med ett stort antal riktigt små barn, hur kan det förhålla sig som så att två gärningsmän kan komma och gå som de vill? Bevisligen har de ju varit och besökt i alla fall vårt rum två gånger samma kväll, de kom ju tillbaka efter att ha varit nere vid bilen och upptäckt att de tappat bilnyckeln...
Rum nr 301 är dessutom beläget längst bort i byggnaden räknat från där de parkerade sin bil, de är således tvingade att via hotellets svalgångar passera ett stort antal dörrar/boende hotellgäster på vägen fram till det som då var vårt rum.
Vad hade kunnat hända om något barn eller annan människa kommit i vägen för de två flyende desperata gärningsmännen, de tvekade inte en sekund att ge sig på mig, båda två, samtidigt, hemska tanke.
Bevakningen inför sådant här har varit nära noll, riktigt nära noll, det fanns förvisso en vakt, dock kan han omöjligtvis hålla säkerheten uppe då det är ett stort hotell med en massa ingångsmöjligheter, bl.a en låg mur (ca 90 cm) som omgärdar hela hotellets framsida/mot havet. Övervakningskameror? Kanske, men det är ingen som tittar i dem förrän efteråt blev jag upplyst om, monitorerna till dessa kameror är dessutom belägna i ett litet utrymme/Städskrubb inne på hotellchefens kontor. (Jag satt ju där i samband med att de två kriminalpoliserna nedtecknade vår anmälan)
2) Hur vi än vrider och vänder på denna händelse så kommer vi inte ifrån våra spekulationer över varför vi får detta inbrott, varför just vi får inbrott, och varför just då, vi skulle ju resa hem direkt nästa morgon, allt var i stort sett packat. vi är också förundrade över att gärningsmännen vågar vara inne i rummet under såpass lång tid detta måste ha tagit, utan att veta om vi rör oss på hotellområdet eller inte. Eller visste någon att vi tagit en taxi från hotellet, var vi bevakade den kvällen? Hur många gärningsmän/kvinnor var det egentligen, varför fattas det även sådana typiska "kvinnliga attiraljer" såsom klänningar, inköpta saker på marknaden i Arguineguin, (marknaden i Arguineguin är ju nästan som den i Marrakech) Varför saknas det ex. vis sminkväska/Necessär, parfym etc. Det är mycket att bära, långt, och oerhört riskabelt då rum 301 är beläget längst bort på svalgången, sista rummet.
Underligt? Absolut!
Att vi hade mycket elektronik på hotellrummet var tyvärr ingen hemlighet, trots att vi gjorde allt vi kunde för att dölja detta. Jag Torbjörn arbetar med Digital Media och använder mig av mycket elektronik i mitt arbetes utförande. När vi var ute och rummet ska städas dolde vi dessa apparater omsorgsfullt i väskor, under sängarna, under sofforna eller vad vi kom på, vi valde ex. vis att låta passen vara kvar nere i receptionen då vi vet att detta är extrem hårdvara i dagens samhälle.
Vid ett tillfälle var jag ensam kvar uppe på rummet i samband med ett toalettbesök, när jag kommer ut från toaletten finner jag överraskad, en städerska inne i vårt sovrum, vänlig och trevlig förvisso, absolut, dock ståendes där lite underligt betraktandes våra datorer och iPads, i samband med laddning förvarade vi dessa i sovrummet så länge som vi var hemma.
Vad ska man säga om detta??
Ving Svenska AB har svarat på våra få brev, dock väldigt överskylande och de slår hela tiden ifrån sig med de inte kan ha kontroll på vad som händer och hur vårt samhälle fungerar. Det är ta mig f-n under all kritik.
Det finns lite korrespondens mellan oss och Ving Svenska AB, först ville de ?kompensera oss? med 3.500 kronor, de har nu höjt detta till 5.000 kronor (enligt deras eget resonemang, ?ungefär vad en dag kostar, ni hade ju de facto tretton dagar där allt var bra?...)