2,5-åring med selektiv mutism, bör vi kontakta BUP redan nu?

Jag hade kontaktat bup. Inte säkert att de tar emot er, men i er situation hade jag absolut känt ett behov av professionell handledning. Särskilt med tanke på att pappan har en liknande problematik. Framhåll det.

Ja jag skulle definitivt kontakta BUP. De kan ge er råd och även fsk hur ni kan hjälpa er son bäst.

Känner ni privat andra barn som han leker med på fritiden? Eller nåt barn som ni tänker ni kunde bjuda hem för att ha en playdate med er son? Och upprepa det regelbundet, men bara om det känns som att kemin mellan barnen skulle kunna funka... för att träna er son, tänker jag.

Kanske de på fsk också kunde ordna så han får göra något med pedagog och ETT annat barn. kanske ett äldre barn som är mer på hans nivå? Mitt barn som är 3 år tex trivs mkt bättre med äldre barn, och har alltid gjort det, är språkligt avancerad men blir frustrerad i sällskap av de yngre kamraterna. Tycker heller inte om nya personer, varken personal eller barn. Tar tid för honom att vänja sig. Och han säger inte till om toa när det är nya personer.

Jag hade också tagit kontakt med BUP. Har ett syskonbarn som inte heller talade med andra barn eller personal på förskolan, han började inte prata med andra på förskolan förrän han började på storbarnsavdelningen, även om han pratade (dock inte bra) hemma. Har du läst om selektiv mutism på Sahlgrenskas hemsida? BUP har en specialmottagning där med bla specialister på selektiv mutism.

Tack för alla svar här i tråden. Sahlgrenska ligger alldeles för långt bort för oss, så vi får försöka hitta något närmare.

Dessvärre känner vi inte några barn som han kan leka med regelbundet. Den enda är grannpojken, som han nyligen har börjat leka med, men han kan dessvärre inte svenska så bra, så det blir mest att de leker utan att säga så mycket till varandra, bortsett från att vår pojke ibland säger något på svenska och pojken svarar på sitt språk...

Jag menade att du kunde läsa deras information för att just där finns experter på selektiv mutism:) Det är inte ett så utbrett område, så det finns inte så många med någon större erfarenhet av selektiv mutism, så de blir ibland konsulterade angående patienter från andra delar av landet också.

Jag tänker att det du berättar om att han leker med grannpojken faktiskt är ett bra första steg. Jag skulle fortsätta uppmuntra det. De gör ju sig förstådda med varandra och kan leka tillsammans, istället för att sonen tittar på när någon annan leker. Jag tänker att din son ju inte behöver språklig träning, utan hjälp att komma över sin låsning av att inte tala med andra än med få utvalda vuxna.

Grannpojken kommer ju också så småningom lära sig bättre svenska, och er son pratar ju med honom(om än bara lite) - då har de byggt upp en relation redan där din son talar lite grann, så jag föreställer mig att sonen då kommer fortsätta med det med honom även när grannpojken pratar bättre svenska... 

Tror det är jättebra att han leker med grannpojken! Största problemet verkar ju inte vara att prata, utan att leka och känna samhörighet, att inte vara utanför? Ibland kan det vara lättare att kompisen ändå inte förstår och då kanske han vågar säga mer än till ett annat barn! Att kompisen lär sig svenska under tiden kan ju lura honom lite grand, på ett positivt sätt. Han märker det inte så att det stör på nåt vis!
Absolut, kontakta Bup!

Min tjej har selektiv mutism, vi uppsökte barn när hon var 5 år. Hon pratar alltid med oss vuxna härhemma och har så gjort sen väldigt liten, hon har ett bra ordförråd. Hon har alltid pratat mkt med sina kompisar när ingen vuxen förutom vi är med. Men så fort någon annan vuxen som förskolepersonal eller annan förälder till ett barn är med har det liksom låst sig. Vi har fått rådet av bup att inte pressa henne, för då kan det tvärtom går baklänges. Nu är hon sju år och ända sen den där dagen hon började förskoleklass( 6årsverksamhet) började allt det lossa:) hon svarar oftast vuxna numera och barn i andra vuxnas närhet. Ofta kan det ändrad i den åldern om man inte pressa. Sen är klart alla barn olika, min tjej har alltid varit väldigt social och vill väldigt ofta leka med kompisar.

Hur blir det när han leker med bara 1 kompis, har hört art det ofta kan funka bättre för de som har SM även om det inte är så med min flicka, har ni inte kontakt med bup, hur vet ni då att han har SM?alltid bra att ha kontakt med bup och få råd. Lycka till!

Behöver det vara ett problem ? Ditt barn pratar endast när han känner sig trygg. O han har ett otroligt stort ordförråd enligt dig. Jag tänker att det istället kan vara skönt för ditt barn att inte "måste" vara med andra där allt är så normalt o flyter på. Om pojkarna vill leka så låt dom leka. Kommunicera löser dom efter hand o istället öppnar det upp en ny möjlighet för ditt barn att slippa vara rädd för det okända. Han verkar ju redan känna till det "normala" men vill inte ta del i det då något är jobbigt för honom. Ge han tid låt han få vara i situationer där han vill kommunicera istället för att försätta han i situationer där han måste! Jag sj är adopterad o i mina pappren står det att det var något fel på mig då jag aldrig sa ett ird utan bara gjorde ljud. Dom trodde aldrig att jag skulle lära mig att prata. Men jag hade inga problem egentligen. Bara det att man var med om saker som fick en att inte tala. Så varje gång ditt barn försöker kommunicerar är det en vinst! Oavsett med vem han gör deted eller hur. Ni behöver inte förstå allt. Jag kunde tolka en som verkligen hade pratsvårigheter.. Fysiska. Där ingen av dem vuxna förstod någonting av vad han sa. Så ge det en chans. Kolla med riktiga ögon på pojken o låt han utvecklas än att få dras med stämplar för att formen inte passar den enskilda alltid. Men självklart tycker jaged att stöttning ifrån bup är en bra ide. Men bara sålänge ni väger sonens värde som tyngst än att ni börjar känna förtvivlan för att "formlerna" säger si lr så. Även att tro föör mycket på en passform kan resultera i att barnet blir hämmat då den känner av uppgivienhen ifrån de vuxna o då blir det inte kul.. O inte lättare när han blrjar se er som dom o inte som "vi" inom trygghetszonen.

Lycka till!!

ta kontakt med bup i första hand!

lyssna inte på råd i detta forum eller andra som inte har kompetens inom området. om det skulle vara selektiv mutism det rör sig om är det en ångestproblematik som behöver tidiga insatser för att kunna komma till rätta med. det handlar ju också om språk och kommunikation och då behöver ni logopedkontakt som samarbetar med bup (i ert fall verkar ju språkutvecklingen vara normal men logopeder arbetar ju också med kommunikation) . det är lätt att "göra fel"/vidta åtgärder som kan vara direkt kontraproduktiva utifrån all välvilja pga okunskap (som tex att introducera TAKK). autism är dessutom en differentialdiagnos som man behöver ha i åtanke, grundproblematiken och insatserna skiljer sig då åt.

Tycker att det var ganska konstig uppmaning. Att inte lyssna på råd utav andra. Jag har själv varit en av dessa barn som sagt. Men dina råd ska ts då följa? Snacka om dubbelmoral. För övrigt tycker jag att du har rätt i det du skriver. Det handlar om en ångestproblematik. O ofta om barnet blir tyst när en vuxen kommer in i rummet så är det ju där "felet" ligger oftast. Barnet vågar inte vara sig själv tillsammans med vuxna. För att sen klara av att vara som den vuxna anser att barnet ska vara i ensam vistelse med dom. Tror inte att någon direkt har uppmanat till att dom inte ska ta kontakt med bup. Dem flesta har gjort det.

Det var jag som skrev ovanstående. Missade att jg inte var anonym tidigare. Det är viktigt att man lyssnar på barnet och inte gör den till ett "problem" d va det jag menar med att det lätt kan gå fel med andra instanser också. Har haft med bup, social o polis o göra ang barnmisshandel på mig som yngre. O vill ändå erkänna att Bup har varit dom riktiga o ända änglarna jag mött bland dessa instanser. Jag skulle nog misstänka att någon i skolan har flippat på et sätt som har skrämt grabben då han verkar pratglad med er föräldrar. Men d är viktigt att man är uppmärksam, för d kan lika gärna vara ena föräldern som grannens föräldrar. Någon är det som befunnit sig med pojken i ett utsatt läge för honom. Iallafall enligt min egna erfarenheter. Men önskar er lycka till TS o ge pojken bara God men inte krävande kärlek o ta hjälp. Min adoptivmamma tog hjälp utav alla möjliga men vara utav dem som sa saker som hon gillade. Så det hjälpte inte ett skit. Bupp var dem ända som lyssnade på mig som barn men känner att d var en slump då jag mött så dåliga på alla andra håll med. Df jag uppmanar om at alltid väga pojken tyngst värdefull oavsett kontakt. Det ska nog gå bra. Sj sa jag ingenting mer än små ljud under flera flera år i min mindre barndom. Va rädda om Er