kan man va ensam, alltså nästan utan ett socialt nätverk, familj och vänner men ändå må bra. Liksom köra sin egen grej? Finns det någon som så.
Jag är jävligt ensam men ändå nöjd. Med sambo och barn dock.
Men ibland kan jag verkligen sakna någon vän, eller några vi som familj kan umgås med.
Ibland tänker jag att det är mig det är fel på som inte fixar att ha vänner.
Men oftare tänker jag att det är självvalt.
Vill höra från andra.
Fast du är ju inte ensam
kan man va ensam, alltså nästan utan ett socialt nätverk, familj och vänner men ändå må bra. Liksom köra sin egen grej? Finns det någon som så.
Jag är jävligt ensam men ändå nöjd. Med sambo och barn dock.
Men ibland kan jag verkligen sakna någon vän, eller några vi som familj kan umgås med.
Ibland tänker jag att det är mig det är fel på som inte fixar att ha vänner.
Men oftare tänker jag att det är självvalt.
Vill höra från andra.
Fast du är ju inte ensam
Hej är likadan, trivs bra i mitt eget sällskap och har alltid varit sådan.
Har få vänner (går att räkna på en hand). Är social på jobbet men när jag kommer hem trivs jag i lugnet. Ja nu är väl iofs lugnet utbytt mot fullt ös med två små barn (2,5 år och en på 3veckor).
Jag är inte på något sätt enstöring, jag känner att jag får tillräckligt social stimulans via arbetet, familjen och de få gånger vi träffar vännerna. Alla är liksom upptagna med sitt nu när man är småbarnsföräldrar :)
Jag är en person som trivs bäst själv. För mig räcker det att det finns människor i bakgrunden om man säger så. Jag är absolut inte den där vännen man hör av sig till var och varannan dag, snarare någon man på sin höjd träffar en gång om året. Har många gånger romantiserat tanken om att ha en "bästa kompis" man träffar mer regelbundet och kan prata mer vardagligt med men det passar inte mig alls. Jag blir bara kvävd och slutar att höra av mig av den anledningen. Sedan känner jag att en sådan kontakt trampar mig på tårna och försätter mig i obekväma situationer. Jag är inte heller den personen som skulle åka iväg på ett spontant spinningpass på gymmet eller välkomna spontanbesök en lördag förmiddag. Min integritet är för stor för att kunna ha den typen av kontakt.
Jag är en person som trivs bäst själv. För mig räcker det att det finns människor i bakgrunden om man säger så. Jag är absolut inte den där vännen man hör av sig till var och varannan dag, snarare någon man på sin höjd träffar en gång om året. Har många gånger romantiserat tanken om att ha en "bästa kompis" man träffar mer regelbundet och kan prata mer vardagligt med men det passar inte mig alls. Jag blir bara kvävd och slutar att höra av mig av den anledningen. Sedan känner jag att en sådan kontakt trampar mig på tårna och försätter mig i obekväma situationer. Jag är inte heller den personen som skulle åka iväg på ett spontant spinningpass på gymmet eller välkomna spontanbesök en lördag förmiddag. Min integritet är för stor för att kunna ha den typen av kontakt.
Då är vi nog ganska lika.
Jag har fullt upp med folk på mitt jobb så när jag har arbetat färdigt vill jag helst bara vara hemma (sambo och barn). Det räcker för mig.
När släkt vill ses gör vi ju det men jag kan ofta tycka det räcker med ett par timmar och lite fika, sen vill jag helst att eventet ska vara över :)
Vänner har jag några men ingen speciellt supernära. Kan ses emellanåt. Hade för några veckor sedan ett par över på en em-fika, det var första gången på så länge att jag inte kommer ihåg när det var senast (träffar släkt oftare).
Barnen har ju sina vänner även om vi vuxna kanske verkar lite "tråkiga". Min sambo är som jag som tur är :)
Jag tror att när jag är gammal och ensam kommer jag vara en tant med katter, haha
Jag kan inte säga att självvald ensamhet är lätt för det är det inte. Man blir bemött utifrån en uppfattning om att man ska tycka om att umgås och knyta kontakter jämt. Många tycker att man beter sig konstigt och undrar vad som är fel, det provocerar och skapar till och med konflikter ibland. Så jag tror inte bara att det sitter "inuti" utan att man även får dem tankarna utifrån. Jag har försökt att vara så genuin mot mig själv och andra som möjligt så till slut har det sjunkit in att jag inte behöver vara som alla andra. De flesta tycker bara att man är häftig som vågar hålla fast vid sina principer och köra sin egen grej.
Det är intressant ändå att man är så olika.
Jag har ett arbete där man möter massor med olika människor varje dag och ingen dag är den andra lik. Kräver oftast ett stort fokus av mig. Då är det kanske inte så konstigt att jag helst tillbringar fritiden hemma i lugn och ro och grejar med mitt. Nu tex ska det snart vara en personalfest och jag har svårt bestämma mig för om jag ska vara med eller inte. Har fantastiska kollegor men då går hela fredagkvällen till festen och så vet jag att jag är väldigt trött på lördagen (ska inte ens dricka men blir trött av allt ståhejet)
Min svärmor är übersocial. Kanske beror på att hon är sjukpensionär men älskar att prata med folk och vill inte ha det för tråkigt.
Om hon ringer och försöker boka in en kväll med middag med oss och barnbarnen, kan man ge sig den på att hon alltid försöker få in de andra barnen och barnbarnen också, (det finns tre olika familjer) och hon blir förtvivlad om någon inte kan. Då försöker hon byta tillfälle så alla ska kunna. Ibland får hon lite motvilligt inse att 2 av 3 familjer är vad det blir för att de andra är bortresta eller liknande.
Jag för min del skulle kunna tycka det räcker med att det bara är hon och svärfar + vi emellanåt, men nej, är det hon som bjuder in ska alla bjudas in. Helt ok för större träffar som jul eller födelsedag.
Vad är det för principer du har? Och hur ser en relation med dig ut då, vad får man liksom?!=)
Jag testade medvetet människor ibland genom att vid tex en nyfunnen bekant/vän säga att räkna inte med mig 24h om dygnet osv. Alltså jag berättade svart på vitt det man otvunget egentligen bara borde få vara. Där tog det stopp direkt med vissa medans andra var liskom wha ever.
Men det var länge sen.
Jag vet inte, har du alltid varit denna typen eller har det förändrats med tiden i ditt liv?
Jag var väldigt social under många år meb absolut inte kontakt med mig själv. Säkert också väldigt mån om andras värde och inte så mycket mitt egna.
Sen växte det och takt med det började man på allvar genomskåda människor.
Så steg för steg blev det en definitivt självvald ensamhet.
Men! Har aldrig varit bra på relationer, självdestruktiv och dåligt självförtroende och inga riktlinjer från barndomen gjorde det inte bättre. Så det är väl varför jag ibland ställer mig själv frågan om jag är ägget eller hönan. Haha
Fast TS, du är ju inte ensam. Du kanske vill vara för dig själv iband, eller tycker att du inte har tillräkligt med kompisar, men du är inte ensam. Jag, däremot, är ensam. Jag har ingen och inget. Ingen familj, inga vänner, inget jobb och därmed inga arbetskamrater. Jag träffar 3 personer i snitt på ett år, alla tre är myndighetspersoner. Jag har inga husdjur heller.
Du är inte ensam, och det är nästan elakt att du säger att du är det.
Fast TS, du är ju inte ensam. Du kanske vill vara för dig själv iband, eller tycker att du inte har tillräkligt med kompisar, men du är inte ensam. Jag, däremot, är ensam. Jag har ingen och inget. Ingen familj, inga vänner, inget jobb och därmed inga arbetskamrater. Jag träffar 3 personer i snitt på ett år, alla tre är myndighetspersoner. Jag har inga husdjur heller.
Du är inte ensam, och det är nästan elakt att du säger att du är det.
Du låter ju precis som mig! Vill du skaffa barn m mig o gillar du hund ? ^^ :p såg att du har ett barn redan, men d skadar ju inte med erfarenhet ^^ :p
I grunden så handlar det om att jag inte låter mig påverkas av påtryckningar från omgivningen utan att jag vågar välja det som jag vill och som känns bra för mig. Det kan vara att jag stänger av mobilen när jag är ledig eller att jag väljer att läsa en intressant bok eller gå en promenad istället för att umgås på eftermiddagsrasten på jobbet. Jag håller gärna människor på distans på så sätt att man inte träffas eller hörs så ofta, men jag vill ändå ha kvalité när man väl umgås. Prata om sådant som berör på djupet, diskutera de svårare sakerna i livet, dela tankar och känslor och få nya perspektiv på tillvaron. När jag var yngre var jag likadan. Jag var tillgjort social och inte heller i kontakt med mig själv så jag mådde väldigt dåligt under den perioden. Jag har alltid varit densamma som person men jag har på senare år mer börjat leva efter hur jag är.
Haha! Om våra vägar möts tidigare kanske men nej, meb möts våra vägar kanske kanske vi blir polare, som typ aldrig hörs=p