Far och dotter relation påverkas negativt av ständigt trots
Hej!
Jag och min fru har en fyraårig flicka. Sedan hon i tre år åldern kom in i ett trotsigt beteende har interaktionen mellan mig och henne stadigt försämrats. Till den graden att jag nu inte kan be henne att göra någonting utan att hon ska sätta sig på tvären. Relationen mellan min fru och henne är betydligt bättre. Vi har väldigt olika förhållningssätt gentemot henne då vi är väldigt olika som personer. Enda sedan flickan var liten har hennes mamma på olika sätt avlett henne. Allt löses med bus och lek. Ska hon gå på toaletten ska man räkna för att "se hur många år hon blir". Det är väldigt långt från min personlighet och mitt sätt att vara. Jag ber dottern / säger åt henne göra olika saker, då gör hon oftast tvärt mot vad jag vill och med ett illmarigt leende på läpparna.
Jag är en bra pappa. Tar hand om henne, gör det som förväntas av en ansvarsfull förälder. Studerar och har därför inte så mycket tid till att leka eller uppmärksamma henne som jag hade önskat. Men försöker göra det bästa jag kan av tiden vi har tillsammans.
Det är som att hon har fastnat i det här beteendet mot mig. Nu på morgonen, efter att hon varit på toaletten bad jag henne att tvätta händerna (vilket man måste göra då hon inte tänker på det annars). Då ler hon och torkar av sina kissiga händer på väggarna i toaletten. När jag säger åt henne att sluta och att hon ska gå och tvätta händerna börjar hon skrika högt och gält. Detta behöver jag konfronteras med nästan dagligen (förutom de dagar då jag studerar hela dagarna och inte har med henne att göra). De höga skriken, det ständiga trotsen som även inträffar när jag ber henne göra det mest banala sakerna gör att jag tappar tålamodet. För att få tyst på henne höll jag för munnen på henne. Sa till henne strängt att vara tyst. Vilket slutar med att min fru som vanligt var tvungen att hoppa in och medla. Dotterna vägrar att säga förlåt för att hon var olydig och klagar på att jag höll för munnen på henne. Allt som var innan, kramar och frukost är inget värt. Hon får en idé från tomma intet utan att den blivit fram provcerad på något sätt av tidigare händelser under dagen.
Vi har tyvärr inga konsekvenser för olydigt beteende, som resultat av att jag och min fru tycker olika om detta. Då hon kan lösa allt med bus tycker hon att jag gör fel när jag vill ge konskenser. Jag orkar inte ha en långvargi konflikt kring detta med min fru det räcker att behöva konfronteras med min dotter dagligen. Min fru är väldigt negativ angående hur jag uppfostrar min dotter. Säger mer eller mindre att jag försört henne, att hon kommer att vara hemsk när hon är tonåring om jag fortsätter att göra som jag gör. Men jag gör inget fel i sak, jag ber min dotter att göra saker och ting. Blir frustrerad och försöker att få henne att göra det jag ber henne om. Väldigt ofta händer detta dessutom när jag ska iväg med henne någonstans och det inte finns tid. Vilket ökar frustrationen.
Till saken hör att jag i våras var sukskriven några månader för utbrändhet. Jag hade under den tiden och några månader framöver svårt att behärska mig. Vilket resulterade i hög röst och hårda nypor (har aldrig gett kroppslig bestraffning) då jag i stunden blev väldigt frustrerad. Sedan jag började må bra igen, och kunde hantera det bättre är det som att hon inte vara är kvar i det beteendet gentemot mig hon hade då, det har bara blivit värre!
Allt detta har gjort att jag känner mig väldigt osäker i föräldraskapet. När vi pratar om allt detta är hennes råd att jag ska göra som hon. Men jag kan inte. Jag har arbetat inom vården i tio år, nu senast 5 år inom psykiatrin. I alla övriga delar av mitt liv bemöts jag av respekt. Trodde aldrig att det skulle bli så här. Jag är ren rak person. Ger och tar emot. Jag vill kunna vara som jag är, och ändå ha en harmonisk relation med mitt eget barn. När hon inte får för sig att var trotsig har vi en bra relation. Min gedigna erfarenhet av att arbeta med människor som är aggressiva mot mig hjälper mig att skilja på sak och person (när den akuta frustrationen lagt sig).
Jag har stunder, som nu efter en sådan här konfrontation då jag önskar att jag inte hade något barn. Mitt liv var betydligt bättre då. Dessa tankar kommer mer frekvent. Det låter hemskt, menar det inte egentligten. Detta är tankar som bottnar i en för stunden djup frustration... Att ständigt behöva bråka om saker och ting tär på mig, Jag orkar inte med det här längre.
