Fruktansvärt kluven inuti och utanpå.

Låter väldigt likt min/vår situation, gjorde abort i v.13 fick eg först tid två veckor fram men sedan ringde dom å jag fick en tidigare tid så det gick på några dagar, å förhoppningsvis blir det så för dig med om du nu vill göra abort vill säga.

Visst hade jag mycket kluvna känslor, och även direkt efteråt, det är relativ nytt fortfarande. Men jag orkar helt enkelt inte, och min sambo vill/kan inte ta någon föräldraledighet....skyllde på att han skulle förlora jobbet, å ja jo det kanske stämmer då han har en chefsposition......men samtidigt känns det samtidigt som saker att skylla på bara.....jag har tagit all fl med vårt barn som är lite drygt 1,5 det med. jag vill inte vara hemma längre, jag orkar inte det nu......jag vill verkligen inte.....inte nu, hade helt klart önskat att vi kunnat dela på fl, då hade man kanske orkat med en till nu? 
Han har dock lovat mig att vi ska skaffa ett till barn längre fram om jag ändå vill längre fram......när vårt barn är lite större och mer självständigt.....

vi hade också svårt att prata om det därför han det gå så lång tid...

Var nervös inför själva aborten, men det gick väldigt smidigt och jag hade inte ont alls, bara som lite magvärk som vid mens. Över förväntan smidigt! 

Du blir ju inlagd, när du är så långt gången, och på den lappen känns det som så bisarrt och ja, ne det var mycket enklare och jag kunde gå hem tidig em redan. 
Efteråt har jag nog kunnat känna mig lite ledsen å lite ånger, men inte så mkt, men känslor har kommit över en ibland, vet ändå att det var det bästa beslutet efter hur jag känner nu med ork och vår situation. 

Lycka till vad du än gör!

Jag kan säga att jag var i en liknande situation. Velade fram och tillbaka, bestämde mig för abort, kändes som att det var bäst för oss alla.

Hade hunnit till vecka 13 när aborten utfördes. Fysiskt så var det inga problem, inte jämförbart med en vanlig förlossning. Men psykiskt...

Jag ångrade mig något ofattbart och hamnade i depression. Sambon ångrade det lika mycket.

Kommer aldrig göra en abort så pass sent igen.

Det låter ju precis som här!

Det värsta är att jag berättat för mina föräldrar och så, och både min pappa och min mamma ser verkligen fram emot ett barnbarn till. Jag vet verkligen inte vad jag ska säga till dem. Funderar på att säga att någonting var fel om jag gör abort.. Jag vill inte de ska få höra att jag valde bort deras barnbarn..

Innan graviditeten höll jag på att utreda min depression och åt anti-depressiva, avslutade både jobb och utbildning som var på 50/50 när jag mådde så pass dåligt. Men just när jag blev gravid så mådde jag helt plötsligt lite bättre, jag vet inte om det var just hormoner eller om det är graviditeten i sig men nu börjar jag må sämre igen, känner verkligen att jag och min sambo behöver varandra nu, inte ett barn eller en massa planer på det viset liksom och jag vill som sagt inte riskera att vi glider isär pga ett barn. Inte att barnet på något vis skulle bli oälskat, men barnet skulle hamna mitt i ett mindre kaos.

Jag kan nästan tänka mig att det kan vara oerhört tungt psykiskt och att det är den biten som är den värsta.. Jag beklagar verkligen att ni ångrade er så!

Jag trodde att abort verkligen inte var ett alternativ och att jag inte tar ett barn ur världen bara för Att, liksom. Men i efterhand känner jag att jag tänkte oerhört egoistiskt när jag fick veta om graviditeten, vi är ju faktiskt två om barnet och viktigast är att vi fungerar tillsammans samt att vi redan har ett barn som behöver all den kärlek och omsorg vi kan hinna ge som det är i dagsläget.

Så mannen vill att du gör abort men skyller på att ni måste få tid för varandra? Varför kan ni inte umgås medan du är gravid? Det låter ju som att han är den som är egoistisk.

Näe, det kan jag inte riktigt påstå, det är även jag som anser att vi behöver plana ut liksom. Det har hänt väldigt mycket de senaste månaderna och vi har inga lättare månader framför oss kan jag säga.. Mitt i denna röran ska vi försöka ta hand om varandra, ägna tid åt vår lilla och samtidigt vänta på en liten till. När nästa eventuellt skulle komma till världen, då kommer vi inte ha den tiden. Vi har hamnat lite långt ifrån varandra redan när jag blev gravid för nästan 2,5 år sedan, första gången med andra ord och det känns som att vi väntat på att saker ska ordna upp sig själva när vi nu under vårt jättelånga samtal kring allt detta fick oss att inse att vi behöver mer tid för varandra och det vi redan har.. men även det känns oerhört egoistiskt från båda sidor, ett utvecklat barn växer ju fortfarande där inne..