• Anonym (Labilo)

    Förbjudna tankar

    Hej!

    Jag träffar en man just nu med flera barn. Jag har själv lika många och nu har jag blivit gravid, trots spiral.vi har varit överens från början att inte skaffa fler barn men nu har det alltså skett helt oplanerat och jag har börjat tänka tanken om jag skulle kunna behålla...

    Det är en omöjlig situation. Vi ska snart flytta ihop i hus och alla för plats men ändå går det inte med ett barn till. Dels så kommer han att han är för gammal och dels så är hans situation kaotisk med ett ex som är anmäld till soc x flera och barnen mår dåligt. Det är således massor att göra för dessa stackars barn, med utredning med soc och samtal osv.

    Jag har gått all in i detta och försöker vara stödjande och hjälpande som en extra vuxen.

    Nu har jag dock börjat känna ett agg mot mannens ex och mot deras barn. Jag har börjat känna att jag tar hand om deras barn på bästa sätt man de fick gå igenom allt det underbara med graviditet osv.

    Klarar knappt att se på barnen längre. De är rätt hemska mot mig då de förmodligen när dåligt av situationen. De går på soc samtal och pratar om allt så vi gör verkligen allt och det är inte bara mot mig de betyder sig illa kan mot pappan också.

    Jag har börjat tänka att mitt och mannens barn inte får leva men att deras ska jag ta hand om och att mannen älskade sitt ex mer än mig.

    De var tillsammans i 20 år nästan men hade ingen relation i 7 sista för hon är tablettmissbrukare...

    Rörigt inlägg men jag behöver stöd från folk som inte känner mig. Träffat kurator ang aborten för att kunna ta rätt beslut. Det kändes bra efteråt men nu har e här känslorna börjat stiga mig åt huvudet.

    Jag hoppas att det bara är hormoner och att jag inte kommer vara bitter sen efter aborten...

  • Svar på tråden Förbjudna tankar
  • Anonym (Tjejkompisen)

    Jag förstår din jobbiga situation men det är ju så att om du tyckte om hans barn och ni hade det bra ihop så hade det varit mycket lättare att behålla det nya barnet än om det är som du beskriver... :/ Ju bättre alla mår desto mindre jobbigt är det ju med en till.

  • Anonym (.)

    Gör aldrig en abort för någon annans skull, det kommer varken att göra relationen till mannen bättre, eller göra dig lyckligare. Det kanske till och med är så att en graviditet och ett barn kan ena er familj mer än det skulle röra till saker. Det kan ni ju bara se i backspegeln sedan, om du väljer att inte genomgå en abort. Förstår att det inte varit läge att planera barn i den situation som du beskriver, men nu är det ju som det är. Antingen väljer du abort för att undvika konflikt med mannen, med risk för att de tankar du nämner förstärks och riskerar att förstöra er relation och familj och skapa ännu mer trauma för barnen än de befinner sig i, om de måste hantera en till separation. Eller så låter du naturen ha sin gång och accepterar att det råkat bli såhär trots att ni försökte skydda er efter bästa förmåga, med risk för antingen ett naturligt missfall, eller en till liten familjemedlem (som säkert både sprider mycket glädje och kärlek i familjen, och medför en del nödvändiga anpassningar).

  • Anonym (utomstående)
    Usch vilken jobbig situation du hamnat i. Skickar massa styrkekramar!
    Det är väldigt svårt att råda dig vad du ska göra. Men om du vill ha lite tankar från en utomstående tycker jag det finns lite olika sett att se på det:

    - Du/ni gör abort. Ni hade inte planerat att bli gravida och ni hade tagit alla skyddsåtgärder ni kunde. Innan detta hände så ville ni inte ha några fler barn. Ni håller er till det livet ni hade planerat och kanske känns det rätt bra i slutändan.

    - Du gör abort för hans skull/för att han vill men du vill inte egentligen. Stor risk för bitterhet och sorg. Kan du leva med dig själv? Kan du leva med honom?

    - Du behåller barnet fast han inte vill. Även här stor risk för bitterhet. Kommer han att vara arg/ledsen/besviken? Kommer han inte vara så delaktig i graviditeten och kanske barnet? Är det en sådan graviditet du vill ha? Är du beredd på att kanske ta mer ansvar än honom?

    - Du måste inte älska eller ens tycka om hans barn. Det är helt okej. Självklart känns det bättre om du gör det, men du måste inte, du är ingen sämre person för det. Däremot måste du vara beredd på att de kommer bli ditt barns syskon med allt det innebär. (nu säger jag inte att du INTE tycker om hans barn)

    - Ni kommer överens om att behålla barnet tillsammans. Ett barn kan förändra situationen. Kanske ger det er familj ny mening, nytt hopp, ger barnen något positivt att fokusera på? Eller så blir det tvärtom? Det är omöjligt att veta. Det är isåfall en chansning ni tar. "Barnet blev till av en mening".

    Det viktigaste jag tycker du ska tänka på är dig själv. Vilken situation du tror att du kommer orka leva med bäst? Inget är ju skrivet i sten, det enda du egentligen vet är att du måste leva med dig själv resten av livet.

    Hoppas verkligen inte jag sa något stötande nu, jag bara rabblade mina tankar utifrån det jag läste i din trådstart. Jag känner självklart inte dig/er och vet inte alls om ovanstående jag skrivit stämmer eller om jag är helt ute och cyklar.

    Lycka till med allting! Hoppas det ordnar sig för dig! {#emotions_dlg.flower}
  • Anonym (Labilo)
    Anonym (utomstående) skrev 2017-05-17 21:08:47 följande:

    Usch vilken jobbig situation du hamnat i. Skickar massa styrkekramar!Det är väldigt svårt att råda dig vad du ska göra. Men om du vill ha lite tankar från en utomstående tycker jag det finns lite olika sett att se på det:- Du/ni gör abort. Ni hade inte planerat att bli gravida och ni hade tagit alla skyddsåtgärder ni kunde. Innan detta hände så ville ni inte ha några fler barn. Ni håller er till det livet ni hade planerat och kanske känns det rätt bra i slutändan.- Du gör abort för hans skull/för att han vill men du vill inte egentligen. Stor risk för bitterhet och sorg. Kan du leva med dig själv? Kan du leva med honom?- Du behåller barnet fast han inte vill. Även här stor risk för bitterhet. Kommer han att vara arg/ledsen/besviken? Kommer han inte vara så delaktig i graviditeten och kanske barnet? Är det en sådan graviditet du vill ha? Är du beredd på att kanske ta mer ansvar än honom?- Du måste inte älska eller ens tycka om hans barn. Det är helt okej. Självklart känns det bättre om du gör det, men du måste inte, du är ingen sämre person för det. Däremot måste du vara beredd på att de kommer bli ditt barns syskon med allt det innebär. (nu säger jag inte att du INTE tycker om hans barn)- Ni kommer överens om att behålla barnet tillsammans. Ett barn kan förändra situationen. Kanske ger det er familj ny mening, nytt hopp, ger barnen något positivt att fokusera på? Eller så blir det tvärtom? Det är omöjligt att veta. Det är isåfall en chansning ni tar. "Barnet blev till av en mening".Det viktigaste jag tycker du ska tänka på är dig själv. Vilken situation du tror att du kommer orka leva med bäst? Inget är ju skrivet i sten, det enda du egentligen vet är att du måste leva med dig själv resten av livet.Hoppas verkligen inte jag sa något stötande nu, jag bara rabblade mina tankar utifrån det jag läste i din trådstart. Jag känner självklart inte dig/er och vet inte alls om ovanstående jag skrivit stämmer eller om jag är helt ute och cyklar.Lycka till med allting! Hoppas det ordnar sig för dig! 


    Det här var så kloka tankar, precis som ovanstående. Jag kommer genomgå aborten för konsekvwnsen att stå där ev ensam med barnet är inget alternativ. Jag har tre barn själv så det är mycket att göra ändå, även om jag har haft tid och kärlek för ytterligare ett barn tillkännages med en pappa.

    Jag är nog mest rädd för min egen känslighet. Idag ska jag göra ett ultraljud för att tidsbestämt graviditeten. Jag ska då på in till kk/förlossningen för hans tre barn föddes.

    Igår kände jag att jag verkligen inte vill ha med honom dit. Ska vi gå in dit tillsammans där han gått på ultraljud och fött barn med sitt ex. Jag kan alltså inte ens gå dit med honom!

    Tankar på hur han älskat sitt ex, varit med henne, skaffat barn med henne osv. Jag har ju gjort samma med mitt ex men mitt ex förstör inte vårt liv...

    Just nu undrar jag om detta är början till slutet för vår relation. Kommer mig så vilse. Helt knäpp. Aldrig haft så knepiga tackat förr...
  • Anonym (Jaaa)

    Du gör abort och slut med mannen!

    Hans barn har det kämpigt nog ändå med en sjuk mamma. De förtjänar inte ha någon som avskyr dem i sina liv.

    Glöm huset, mannen och hans barn, ta hand om dig och dina ungar, det är vad som bör vara prio ett i ditt liv. Inte att skaffa en ny unge i en dysfunktionell "familj"!

  • Anonym (utomstående)
    Anonym (Jaaa) skrev 2017-05-18 07:31:05 följande:

    Du gör abort och slut med mannen!

    Hans barn har det kämpigt nog ändå med en sjuk mamma. De förtjänar inte ha någon som avskyr dem i sina liv.

    Glöm huset, mannen och hans barn, ta hand om dig och dina ungar, det är vad som bör vara prio ett i ditt liv. Inte att skaffa en ny unge i en dysfunktionell "familj"!


    Där är ju stor skillnad på att inte gilla sin mans barn och på att behandla dom illa. Om TS behandlar barnen väl, vilket hon verkar göra, så far ju inte barnen illa av det.

    Det är väldigt mycket begärt av en människa att älska någon annans barn, framför allt om de barnen beter sig illa. Men som par kan man begära att alla barnen ska behandlas likadant, alla barnen ska ha det bra, ingen får kränkas och framförallt att inte uttrycka att man ogillar barnen.

    Om barnens pappa anser att TS behandlar barnen illa så är det ju hans uppgift att lämna henne, inte tvärtom. Det är alldeles för mycket att begära "ÄLSKA dina styvbarn annars kan du inte vara tillsammans med din man!" I ett drömscenario så älskar man sina styvbarn från första stund men i verkligheten är vi alla människor.
  • Anonym (utomstående)
    Anonym (Labilo) skrev 2017-05-18 06:22:21 följande:
    Det här var så kloka tankar, precis som ovanstående. Jag kommer genomgå aborten för konsekvwnsen att stå där ev ensam med barnet är inget alternativ. Jag har tre barn själv så det är mycket att göra ändå, även om jag har haft tid och kärlek för ytterligare ett barn tillkännages med en pappa.

    Jag är nog mest rädd för min egen känslighet. Idag ska jag göra ett ultraljud för att tidsbestämt graviditeten. Jag ska då på in till kk/förlossningen för hans tre barn föddes.

    Igår kände jag att jag verkligen inte vill ha med honom dit. Ska vi gå in dit tillsammans där han gått på ultraljud och fött barn med sitt ex. Jag kan alltså inte ens gå dit med honom!

    Tankar på hur han älskat sitt ex, varit med henne, skaffat barn med henne osv. Jag har ju gjort samma med mitt ex men mitt ex förstör inte vårt liv...

    Just nu undrar jag om detta är början till slutet för vår relation. Kommer mig så vilse. Helt knäpp. Aldrig haft så knepiga tackat förr...
    Ja det här med ex kan vara svårt även under "normala" förhållanden. Men din partner har ju valt DIG. Det kan vara jättesvårt att försöka tänka så, men de flesta har ju "bagage" med sig. Och utan det hade han inte varit den mannen han var idag.

    Har du testat KBT? Tror det hade varit himla bra för att kunna hantera hela den situationen du befinner dig i.

    Det är inte alls säkert att detta är början på slutet för er. Ni befinner er i en extrem situation och att ha såna tankar du har gör dig bara till människa, inget annat. Det är hur du agerar på de tankarna som är avgörande.

    Kram{#emotions_dlg.flower}
  • Anonym (Labilo)

    Oj. Blev ledsen av en kommentar. Som att jag är en dålig människa. Det är inte så är jag inte tycker om hans barn. Det är ju tankar som uppkommit nu.

    Jag försöker vara en bra extra vuxen i deras närhet och gör ingen skillnad på våra barn. Möjligen ger jag hans barn mer omsorg och uppmärksamhet eftersom de mår dåligt just nu.

    Jag gör ju a aborten för att jag vill att det ska fungera med alla barn. Att alla ska få tid med oss och att de ska få en trygg uppväxt. Men eftersom han och jag har hand om deras barn så känner jag ibland att mitt liv blir så ofritt eftersom mamman inte kan planera när barnen ska vara där, när de ska lämnas eller hämtas osv.

    Det har blivit så mycket anpassningar för mig iom hans barn att jag emellanåt känner att jag bara lever för att hans barn ska ha det bra.

    Mina barn har ju det tryggt med sin pappa varannan vecka, mår bra och har inga bekymmer medan hans barn är otrygga osv.

    Strunt samma. Det var inte det som det här gällde kan bara mina känslor. Känner mig väldigt ensam just nu och rädd för att ställa krav på mannen. Han fixar inte det så bra iom hans ex.

    Jag brukar klara allt själv men just nu skulle jag vilja ha lite stöd i aborten.

    Jag åkte in till kk idag för ultraljud och tidsbestämning.

    Tydligen 9+något .så jag har ju haft en vanlig mens och ändå varit gravid .spiralen sitter fastvuxen i livmodern vägg. De försökte gå in och ta ut den men det gjorde så ont. Jag klarade inte av det.

    Sen fick jag veta, det var en student med handledare, att fostret var 2,5 cm stort med ett lockande hjärta och att allt såg så fint ut förutom den fastvuxna spiralen.

    Jag fann mig inte i att säga att jag inte ville veta.

    Sen fick jag en tablett och resten ska jag ta imorgon så nu är det ingen återvändo.

    Jag gick dit ensam eftersom mannen inte är det stöd för mig. Jag har vänner som jag pratade med men de har inga egna barn och lever som singlar så lite andra situationer.

    Mannen har dock inte hört av sig alls till mig och hört hur det är med mig...

    Jag hade tid 1030.och det gör mig så himla ledsen.

    Har jag för höga förväntningar på honom ?

  • Anonym (Labilo)

    Och angående Agget jag känner mig hans ex och barnen har pågått i två veckor ca. I de två veckor jag har vetat om graviditeten.

    Annars så har jag verkligen gjort mitt yttersta för dessa barn. De förtjänar så mycket bättre än vad de har fått.

    Vi helst soc då och då eftersom e uppmanar mannen att söka ensam vårdnad. Vi får en del stöd från dem men det är inte min uppgift att ta hela ansvaret.

  • Anonym (!)
    Anonym (Labilo) skrev 2017-05-18 13:29:17 följande:

    Oj. Blev ledsen av en kommentar. Som att jag är en dålig människa. Det är inte så är jag inte tycker om hans barn. Det är ju tankar som uppkommit nu.

    Jag försöker vara en bra extra vuxen i deras närhet och gör ingen skillnad på våra barn. Möjligen ger jag hans barn mer omsorg och uppmärksamhet eftersom de mår dåligt just nu.

    Jag gör ju a aborten för att jag vill att det ska fungera med alla barn. Att alla ska få tid med oss och att de ska få en trygg uppväxt. Men eftersom han och jag har hand om deras barn så känner jag ibland att mitt liv blir så ofritt eftersom mamman inte kan planera när barnen ska vara där, när de ska lämnas eller hämtas osv.

    Det har blivit så mycket anpassningar för mig iom hans barn att jag emellanåt känner att jag bara lever för att hans barn ska ha det bra.

    Mina barn har ju det tryggt med sin pappa varannan vecka, mår bra och har inga bekymmer medan hans barn är otrygga osv.

    Strunt samma. Det var inte det som det här gällde kan bara mina känslor. Känner mig väldigt ensam just nu och rädd för att ställa krav på mannen. Han fixar inte det så bra iom hans ex.

    Jag brukar klara allt själv men just nu skulle jag vilja ha lite stöd i aborten.

    Jag åkte in till kk idag för ultraljud och tidsbestämning.

    Tydligen 9+något .så jag har ju haft en vanlig mens och ändå varit gravid .spiralen sitter fastvuxen i livmodern vägg. De försökte gå in och ta ut den men det gjorde så ont. Jag klarade inte av det.

    Sen fick jag veta, det var en student med handledare, att fostret var 2,5 cm stort med ett lockande hjärta och att allt såg så fint ut förutom den fastvuxna spiralen.

    Jag fann mig inte i att säga att jag inte ville veta.

    Sen fick jag en tablett och resten ska jag ta imorgon så nu är det ingen återvändo.

    Jag gick dit ensam eftersom mannen inte är det stöd för mig. Jag har vänner som jag pratade med men de har inga egna barn och lever som singlar så lite andra situationer.

    Mannen har dock inte hört av sig alls till mig och hört hur det är med mig...

    Jag hade tid 1030.och det gör mig så himla ledsen.

    Har jag för höga förväntningar på honom ?


    Tycker verkligen inte du har får höga tankar på sambon.. Jag hade blivit både ledsen och arg. Han borde vara lika delaktig i det här då han bär lika stort ansvar. jag plussade igår med CB digitalt 3v+ kom som en total chock för oss båda. Min sambo har dock varit ett fantastiskt stöd i det här. Vi har inte bestämt oss för vad vi ska göra än men blir det abort kommer han stötta mig och finnas där hela vägen.
Svar på tråden Förbjudna tankar