44 bast och ändå en lättlurad idiot
Har levt i ett dåligt äktenskap senaste åren, det blev dessutom ännu sämre när något hemskt hände en närstående.
En man (som har sambo) jag känt sedan jag var typ 9 (men aldrig umgåtts med så mycket och inte sett/hört av på 20 år) hörde av sig för över två år sedan. Han hade upplevt något liknande och vi började prata via nätet. Han stöttade mig otroligt mycket, varje dag. Tog sig tid ända in på nätterna på ett väldigt osjälviskt sätt.
Med tiden märkte jag att jag blev enormt dragen till denna man, kunde läsa mellan raderna att han kände detsamma även om vi dansade runt ämnet. Han fick mig att skratta när livet kändes tungt, jag såg fram emot att höra av honom varje dag. Han ringde i bland när han visste att jag var ute med vänner och jag blev alltid som en fjortis, röd om kinderna.
Så valde han till sist att säga att han hade känslor för mig; psykisk och fysisk attraktion. Då var det som att alla fördämningar släppte, jag LITADE verkligen på honom. Vi träffades och det gick hett till även om vi inte utförde själva akten (men nära inpå). Vi ringde varandra varje dag, messade nästan oavbrutet.
Och det var knuffen jag behövde, beslöt mig för att ta tag i skilsmässa innan det skulle bli något mer. Insåg att om jag kände så mycket för honom borde jag släppa min man så han får hitta någon som känner detsamma för honom.
Men naturligtvis, trots att jag uttryckligen sagt att jag inte skiljer mig för hans skull utan främst för min - vilket är sant - och att jag inte "kräver" något från honom så blev det mer och mer tyst. Telefonsamtalen sinade, detsamma gjorde sms-trafiken...
Jag ångrar inte skilsmässan alls, jag vill skiljas. Hade väl ingen helt naiv tro på att han genast skulle lämna sin sambo och att allt magiskt skulle lösa sig heller, men jag trodde inte han skulle släppa mig som en het potatis liksom... DET svider; efter nästan 2,5 års dagligt samtalande så betyder jag nu ingenting. Han säger att han har mycket på jobbet, men det har han haft hela tiden (egen firma).
Så egentligen väntar jag bara på att han klämmer ur sig det, men känner mig så sorgsen inombords. Trodde faktiskt han var att lita på utifrån det han sagt och skrivit under så lång tid, i stället är han bara en skitstövel som roade sig men släppte mig så fort det blev lite allvar. 
Känner mig också så arg över att han lyckats lura mig, invagga mig i säkerhet under SÅ lång tid. Och MYCKET ledsen och besviken över att min stadiga samtalspartner - som gjort mycket gott för mig då jag behövde det - nu (antagligen) är borta. Känns som att ingen kan ersätta den delen.
44 år, har tydligen inte lärt mig något...
Släpper in honom när jag är som svagast och inbillar mig att han bygger upp mig, sedan visar det sig att det är tvärtom.