Depression och ensamhet

Prova någon sport där det finns tjejer med istället för samma gym kanske hela tiden?

Du e ung du kommer träffa fler tjejer. De värsta känslorna minskar med tiden. Dra till något bad o hitta några att hänga med.

Det är ju sommar så sitt inte inne ^^

Finn egna lösningar än att tro att sjukvården kan hjälpa dig med olyckligt kär delen.

Bli hundvakt skaffa dig lite Äkta vänner ^^

Lycka till killen

Tror inte att det direkt är kärlekskänslor som får mig att känna som jag gör, utan mer att jag gärna vill lära känna någon som jag finner intressant som jag med tiden kan bygga något (känslor) med. Med det sagt är det mer ensamhets-känslorna som tar kål på mig, att jag t.ex. ligger och ruttnar i sängen och tänker hur nice det hade varit att bara lära känna henne. Det är nog det som tår kål på mig - att det tog mig så lång tid att börja prata med henne för att sedan få ett snällt nej. Jag gick ju runt i 7 månader och tänkte att jag skulle tillbringa just sommaren med henne...

Som jag tidigare skrev tycker jag att allt är meningslöst/tråkigt. Man litar inte på folk nuförtiden men tydligen har ett par vänner lovat att kolla med mig när de ska ut, ska bli roligt att träffa nya människor antar jag. Men allt det här går nog över tror jag så fort säsongen kickar igång i september med främst jobb men också studier. Det blir dock svårt att glömma hennes utseende när jag brukade få ögonkontakt med henne...

Hursomhelst, vill jag tacka för att du orkat läsa inlägget och ens bry dig. Känns som att det inte är många som gör det nuförtiden..

Peter, min första fråga är till dig: Vad har DU för intressen? 
Bara för att många dricker och går på krogen, så behöver en annan inte göra det (jag gör det inte).

Var är äventyrslustan och barnasinnet i dig? Jag är 31 år gammal och när jag inte har något att göra så cyklar jag till parken eller till skogen och tränar, kollar på hundar, spanar på folk och kanske jag är barnslig men jag känner mig också ung, stark och levande. Jag betyder lika lite och lika mycket som alla andra människor gör men det är obetydligt för jag tycker det är intressant att vara levande, oavsett hur mycket eller lite jag betyder.

Du skriver som någon som har större delen av ditt liv bakom sig och nu ska dö ensam, men du är 21 år det är så paradoxalt..... Du är ledsen nu för det inte blev något med tjejen och det förstår jag verkligen, men det går över.

Vet du inte hur man gör på en bar? Man sitter ner vid ett bord eller på en barstol och snackar med den man kom med. Inte svårare än så. Du måste inte dricka alkohol även om jag varmt kan rekommendera att börja dricka öl haha. 

Jag hade också sommardepressioner i din ålder dock, så det är något jag känner igen. Dock hade jag alltid nära vänner, bra kompisar, så när jag ser tillbaka på det förstår jag egentligen inte vad jag var så ledsen för. Ta nu kontakt med den där vännen som vill att du ska hänga med ut. 

Sedan tycker jag du måste se lite roliga filmer eller klipp. Så du får skratta lite. Du låter väldigt deppig och nertyngd.. Du behöver bryta dom tankemönstrena och dina vardagliga rutiner. Det låter som varje dag för dig ser precis likadan ut som den förra. Men du bestämmer precis själv vad du ska göra, varje dag.

border1: Vet själv inte vad mina intressen är ärligt talat, är väl intresserad av att läsa om olika samhällsämnen, kampsport och att bara chilla med folk trots att jag varit osocial sedan flera år tillbaka... Men det är lite konstigt, trots mina intressen vill jag gärna börja göra något nytt med folk om du förstår vad jag menar. Är trött på att diskutera varför Kina för en aggressiv politik i Sydkinesiska sjön. Vill bara hänga med folk som sagt, spela fotboll, snacka skit osv..

Andy: Det är det jag också undrar, vet inte vad det är som har hänt. Även långt innan jag fick kontakt med tjejen var fokus alltid på jobb och plugg. Sist jag hade den här barnsliga aspekten var väl i 12-13 års åldern. Som jag skrev tidigare börjar jag tycka synd om mig själv när jag ser folk med t.ex. hundar eller partners. Börjar tänka att jag också kunde ha någon att chilla med eller något. Inte ens vänner spelar någon roll för min del trots att jag  inväntar samtal/sms om att dra ut någon kväll.

Den enda, och absolut enda anledningen att jag står på mina fötter just nu är väl mina framtida ambitioner som jämfört med andra i min ålder är för stora för att jag ska ge upp de. Men även när jag tänker på mina egna ambitioner blir jag nedstämd och ledsen; visst ser jag kanske inte ut som Justin Bieber, tycker själv att jag ser her okej ut, har världens största ambitioner och ändå har jag inte lyckats hitta någon som tycker om mig. 

Mina vardagliga rutiner? Ska berätta för dig, nu är klockan 23. 
Somnar väl om någon timme efter att ha läst nyheter och/eller något kapitel i någon bok. Vaknar runt 8 och börjar bli nedstämt i kanske en timme alternativt tårögd för att sommaren inte blev som jag tänkt mig. Sedan får jag idén att läsa någon rapport/avhandling/projekt eller någon bok, men blir inget pga depp och att jag i allmänhet har haft ont i hela kroppen de senaste dagarna (utan någon anledning??). Klockan är nu 14.00 och jag ligger i sängen och hoppas på att bara somna och aldrig mer vakna igen, men vaknar efter en timme. Tar sedan vid 15.00 en promenad ensamt och även här är jag deppig/nedstämd/ev tårögd och är hemma runt 19 tiden efter att ha promenerat/suttit ensamt i en park i 2-3 timmar. 

Från 19 till 23 sitter jag i vardagsrummet och tittar på TV även fast det som händer betyder 0 för mig precis som vad som helst, och så händer det om och om och om igen. Så har det varit sedan 7-10 dagar sedan då plugget upphörde och jag tappade motivationen att träna. Men om jag tränar så händer det tidigt på förmiddagen. Så ser mitt liv ut just nu de dagar jag inte jobbar. Om jag jobbar, så försöker jag dölja nedstämdheten så mycket jag bara kan från kl 8 till kl 17, sedan från kl 17 till 23 deppar jag hemma vid TV:n. 

Vet ju förstås att jag själv bestämmer vad jag ska göra, men ge mig ett tips du. Vad ska jag göra? Föreningar? De har alla uppehåll. Bada? Var ska jag bada och med vem? Nästan alla i min ålder är ute och festar, får se om det blir något med festandet - båda mina vänner jobbar nu i en vecka sedan ska de höra av sig.    

"border1: Vet själv inte vad mina intressen är ärligt talat, är väl intresserad av att läsa om olika samhällsämnen, kampsport och att bara chilla med folk trots att jag varit osocial sedan flera år tillbaka... Men det är lite konstigt, trots mina intressen vill jag gärna börja göra något nytt med folk om du förstår vad jag menar. Är trött på att diskutera varför Kina för en aggressiv politik i Sydkinesiska sjön. Vill bara hänga med folk som sagt, spela fotboll, snacka skit osv.." - PeterN

Gillar du MMA? 
Du kan ju börja i någon kampsport? 

Jo, men som du säkert vet har ju samtliga klubbar sommarstängt. 
Jag ska från och med imorgon försöka ta tag i träningen på gymmet igen, får då bli efter jobbet då jag tar mig dit. Tänker att det är bättre att göra det än att sitta hemma och vara deprimerad. Så får vi se om någon händer, kanske jag träffar någon på gymmet - brukar ju i vanliga fall aldrig ta mig till gymmet på kvällen... Så blir det förhoppningsvis också något nu i helgen med någon av mina vänner...

Vill bara säga att du är väldigt ung och har livet framför dig.

Sett i backspegeln - är festande och barliv knappast något som man ser tillbaka på. Helt klart meningslöst tidsfördriv. Men du kan ju träffa kompisar i alla fall.

Det är studietiden och arbete som ger struktur och grund samt formar en för framtiden. Det är på de ställena du träffar vänner för livet. Det är där du ska lägga din energi. Samt hälsosam träning.

Alltså, det finns goda chanser för dig att få en flickvän framöver. Men tyvärr kommer inte det man vill ha alltid - precis när man vill ha det.

Din utmaning just nu är att stå ut - utan att grubbla ner dig Att vara aktiv och sova det man behöver är nog den bästa strategin.

Känns bra att läsa det. Jag är ju själv en klok kille och vet ju förstås vad som ligger i mitt bästa intresse trots allt. 

Ska vara ärlig här och säga att jag nu väntar på bussen till jobbet, men blev bara lite nedstämd igen när jag åter tänkte på hur trevligt det hade varit med den här personen som vän. Man önskar bara att man tog kontakt med henne lite tidigare, så skulle ju konsekvensen inte skada så mycket som den gör nu... Blir förhoppningsvis bättre i och med att jag börjar studera i höst, så glömmer jag nog den här personen också tills dess - känns inte bra att säga det men troligtvis blir det så. Det finns inget som är värre än att tvinga sig själv att glömma någon som man på ett "konstigt" sätt tycker om/vill lära känna.

Ditt inlägg fick mig återigen att tro på mig själv och finna mina egna insikter om att jag vet vad som ligger i mitt eget intresse, och därför tackar jag dig för det..

Du har mycket att se fram emot :)

En hel del av det man drömt om strävat efter brukar gå i uppfyllelse. Det ser man när man är vuxen och ser tillbaka. Även om föremålet för en kärlek blev en annan - och om man inte råkar ut för någon yttre dramatisk händelse som krig, naturkatastrof etc - vilket vi inte gjort på länge i Sverige. Men sjukdom kan ställa till det - allt rår vi inte över.

Men som sagt, det du kan påverka, kan du lägga energi på att påverka ! Och barliv, droger och supande ger aldrig något av värde :)

Lycka till !

Det är inte helt ovanligt att det blir som i ditt fall, om man är ambitiös och ordentlig. Många fokuserar hårt på skola, jobb och framtid att man sedan börjar fundera att vafan, när var jag någonsin ute och bara hängde och hade kul? Och så känns det lite som att man har hamnat efter, att alla andra redan har sina gäng och testat kärlek och sånt.

Men å andra sidan

Om du ska vidare till universitet så är det faktiskt oftast "där det händer". På universitet och högskola brukar det samlas många människor som aldrig har träffats förut, och där brukar det vara lättare att komma in i nya gäng, eftersom ingen känner någon från början. Dessutom ordnas ofta aktiviteter och pubkvällar och många andra saker som gör att man kommer ut ur studiebubblan lite. Förhoppningsvis kan det bli ett bra sätt för dig att träffa människor som både är seriösa/har framtidsplaner men ändå är ute och har kul ibland.

Vad gäller kärlek så kan det ta hur lång tid eller hur kort tid som helst. Jag tror säkert att du är en person som kan bli omtyckt och älskad av många tjejer, även om det ibland kan ta tid att hitta någon av dem. Ensamheten ur den aspekten kan vara tuff, men svår att göra något åt. Det finns miljoner kärlekstips, men ärligt talat funkar inget av dem särskilt ofta. Det är tålamod och tajming som oftast gäller, och för vissa går det lätt och för andra tar det längre tid.

Tackar återigen för svaren.
Det här är tusen gånger bättre än att prata med psykologer då man själv bestämmer när man ska återkomma med "uppdatering". 

Jag är som sagt förhoppningsfull att träffa folk, i synnerhet någon som jag så småningom kan bygga något seriöst med. Med det sagt har jag fortfarande inte gått över det som hänt, men jag socialiserar iallafall med familjen hemma och fejkskrattar och fejkskämtar då och då.

Var dessutom med om en liten motgång häromdagen på jobbet vilket kommer resultera i att jag inte kommer jobba i lika stor utsträckning framöver, vilket förstås blir en utmaning för mig som ju inte har annat att "göra". Har en del avhandlingar att läsa och eventuellt analysera. Har även en del saker att själv göra/skriva som berör det jag vill jobba med 10 år från nu. Tar mig till gymmet dagligen nu också, och är väl ganska motiverad. Men vet att det här kan låta konstigt, men det känns väldigt ensamt när jag är färdig med träningen - tvätta flaskan ensamt, ensamt i omklädningsrummet och cykla/ta bussen/bilen hem ensamt. Det är ett väldigt deprimerande tankesätt jag haft nu sedan jag skrivit det här inlägget.

Men jag tackar dig "Less is more". Tänker på den positivitet du delat med dig när jag plötsligt blir nedstämd eller tårögd, och det hjälper verkligen. 

Fortfarande inga svar från någon av mina vänner som ju är förståeligt med tanke på att de är utomlands. Men förhoppningsvis blir det något om någon vecka. 

Det där (j.e.) skrev stämmer riktigt bra. Att jag är ambitiös och ordentlig har sina fördelar och nackdelar, att ha jobbat hårt med skolan kanske gett mig höga betyg. Däremot har avsaknaden av den sociala aspekten i mitt liv skadat mig mycket. Det är först när man inte har plugg och jobbar lite man anser att man är en tom människa utan någon som bryr sig om en så speciellt mycket. Detta är något jag måste göra något åt när jag börjar studera på högskolan och lär känna nya människor. 

Vill inte skriva mycket om hur jag känner om individen jag ville lära känna som jag skrev om i första inlägget. Försöker inte tänka på det så mycket jag bara kan.