Hur är det att få barn?
Jag är 29 och vill givetvis (!) ha barn.
Men samtidigt skrämmer det mig, tänk om jag tycker det bara är jobbigt? Tänk om jag ångrar mig?
Såna tankar cirkulerar hela tiden! Jag är rädd.
Så, hur är det egentligen? :)
Visst är det stundvis jobbigt, men alltså, kärleken man känner är något jag aldrig kunde föreställa mig.
Att skaffa barn (hittills 2 st) är det bästa som hänt mig, och har aldrig någonsin ångrat mig!
Hur är det att få barn?
Jag är 29 och vill givetvis (!) ha barn.
Men samtidigt skrämmer det mig, tänk om jag tycker det bara är jobbigt? Tänk om jag ångrar mig?
Såna tankar cirkulerar hela tiden! Jag är rädd.
Så, hur är det egentligen? :)
Jag har två små barn. En som är 1,5 år och en som är ett halvår.
Det är tufft och jobbigt och stressigt men jag älskar dem så så mycket så det gör liksom inget. Jag tänker mig två-tre år framåt när de kan gå, prata, äta och klara sig själva lite bättre så man kan hitta på massa roligt och få se deras glädje. Men du måste kunna tänka dig att vakna några gånger per natt och offra rätt mycket fritid. Och om du blir gravid och inte känner dig redo så kommer du bli redo när barnet väl kommer till dig.
Ett råd är att se till att du lever med en man som kommer ta ansvar och vill ha barn och att du bor nära släkten som kan avlasta dig lite för det behövs.
Stunder är det underbart stt vara mamna och man känner villkorslös kärlek till barnet.
Men stunder blir man helt knäckt nör barnet blir till ett trotsigt monster.
Jag kan säga att barn sabbar förhållandet med din partner, det är tufft och det är jobbigt med all tjaffs om uppfostran.
Man sätter barnet först och man lever för det underbara barnet och allt handlar om hen.
Påvägen händer det att man glömmer bort sig själv och man är helt uppslukad av mamma rollen.
Ofta saknar jag galet mycket vårt gamla liv utan barn då allt var mycket lättare och vi gjorde saker som bara vi ville utan barn skrik, tjaffs och stress.
Nu har vi semester, men jag ksn fan säga att der är lugnare på jobb.
Det är en balansgång det där, men kärleken jag känner för mitt barn går inte att beskriva på något sätt, eller när hen tittar på en med sina vackra ögon och man bara smälter.
Lycka till :)
För att härma en känd Disneyfigur så är det slitsamt, jobbigt, kämpigt och... alldeles, alldeles underbart! Jag är mitt i småbarnslivet med en på 2 år och en på 1 år. Det har varit (och är) mkt sömnbrist, lååånga sega dagar och kvällar, ständigt ont i kroppen av flera skäl, man blir irriterad många ggr om dagen, och man har fått sätta de flesta av sina egna behov på paus. Barnen tär och tär och suger musten ur en så man blir helt slut och inte orkar mer. Men samtidigt så många skratt och glädjestunder varje dag, så mycket närhet och mys, såna floder av kärlek och stolthet och det är fantastiskt att se sina barn utvecklas. Det ger jättemycket energi och man utvecklas som människa. Har inte ångrat mig en sekund trots att det är så slitsamt! :)
Jag tycker inte det ska finnas något givetvis i att vilja ha barn. Eller alltså, man ska inte bara för att det är norm. Men kanske inte alls så du menade.
Det är krävande, roligt och underbart. Jag har definitivt fått nya prioriteringar, bara att lukta på min son kan få mig att känna att jag är på helt rätt ställe. Visst är det påfrestande för förhållandet (håller absolut med det nån skrev om att se till att han en jämställd medförälder som ser det som en självklarhet att ta halva ansvaret) men även kärleken till min sambo har blivit större. Att se honom och sonen ihop är det finaste jag vet.
Du kan aldrig vila, aldrig bara göra vad du känner för, inga spontankvällar med polarna, inget spontant aw etc, men få barn är det bästa som hänt mig!
Se till att du gjort det du vill som resor etc så du inte känner dig instängd, men vänta inte FÖR länge, den biologiska klockan tickar faktiskt.. Blev ingen tvåa här :(
Det var lite som Stockholmssyndromet, antar jag. Som att bli kidnappad och satt i ett fängelse där man torteras genom att hållas vaken i ett halvår, inte får äta eller duscha, förlorar all kontakt med den riktiga världen - och trots allt det hemska ville jag inte vara någon annanstans, inte ens under de allra värsta stunderna. Jag tror det är svårt att förstå innan man upplevt det.
Det e jobbigt o tröttande stundtals men jag skulle inte vilja vara utan dem. Ibland undrar jag vad jag gjorde innan jag fick barn. Jag har lärt mig mycket om mig själv sen jag fick barn.
Jag älskar mina barn. Skulle aldrig byta eller ändra mig. Men vill också påpeka att det jobbiga och oron aldrig liksom försvinner. Det byter skepnad. Visst de första åren är tuffa med lite sömn, skrik, bråk osv. MEN då är barnet litet. Det gråter över en avig strumpa eller att de inte får glass. Små skitsaker som kan pareras eller väntas ut.
Mina barn har blivit större och jag inser att det är NU riktiga terrorn för en förälder börjar. I början irriterade jag mig på de som sade "små barn, små problem. Stora barn, stora problem". Men sååå sant. Nu kommer oron för skolan, hänga med, få vänner, mobbing, de blir tonåringar. Sluter sig mer. Blir hemliga. Ett ledset ansikte på en nioåring som säger att allt är bra, fast man ser att det inte stämmer är hundra gånger värre än på en tvååring som bölar efter glass. De ska börja röra sig ute ensamma osv osv. Kan bara föreställa mig när de är tonåringar och påverkan som finns.
Så det är ett långt liv av psykisk terror med mycket kärlek och glädje du har framför dig om du skaffar barn. Haha.