Barn med hjärnskada

Nä, en del är kall och ego. 

Nej, det låter sunt. Man kan inte axla allas sorger och anstränga sig för att sätta sig in i situationen. Folk drabbas av tragedier varje dag, men det går inte att gråta sig till sömns varje kväll för det.

Ett mellanting? Man kan ju ( bör? ) känna empati trots att ens eget liv går vidare. Att inte känna sorg eller ledsamhet över andra människor ( jag utgår från att det gäller alla människor om du inte ens orkar bli ledsen för närståendes skull ) känns väldigt märkligt. 

Varför skulle du ta över någon annans sorg? 

Tack för svar! Det är självklart att jag känner mig ledsen över det och jag är orolig för framtiden. Det står klar att barnet inte kommer att överleva (oklart hur länge men genomsnittet lever till 13 månader idag är barnet ca 4 månader), därför känner jag mig mer orolig för hur familjen (inklusive jag själv) kommer att gå vidare från detta. Men jag försöker att distansera mig från det genom att vara realistisk för att inte bli krossad utav det. När jag pratar med min man (den drabbade är från hans familjs sida) om det så tycker han att jag låter känslomässigt kall, blir eventuellt lite sårad fastän han förstår att det inte handlar om att jag inte bryr mig. Jag har försökt förklara att jag känner att jag inte kommer kunna hantera sorgen om jag skulle ta på mig den som om den vore min.

Då förstår jag bättre. Men det är ju inte din sorg och det måste ju han förstå. 
Att känna empati och sorg för föräldrarnas skull ( barnets också såklart, men det är ju de som blir kvar som fortsätter må dåligt ) betyder inte att ditt liv stannar av, eller att ditt liv måste fyllas av deras sorg. Empati kan man känna inuti utan att det syns speciellt mycket. Det gör dig inte till en sämre människa. Det är ett normalt sätt att skydda sig själv. Vi får alla våra egna sorger så småningom att hantera, utan att behöva ta på oss resten av världens som om de vore våra egna också.