När man använder barnen som brickor..

har du varit i kontakt med soc? Om du är orolig över hur barnen har det hos henne så gör du en orosanmälan. Det kan vara en väg in. 

Har inga barn så är inte insatt och kan inte vara till nån hjälp direkt. Jag ville bara säga att du verkar vara jäkligt vettig och att du ska ha en eloge som tänker på barnen och sätter era personliga konflikter åt sidan. Det är svårt för många, och kräver styrka.

Trist att hon inte har självinsikt eller råg i ryggen. Hoppas att det förbättras för dig och barnen snart.

Jag har ingen som helst erfarenhet av personer som agerar som dina barns mamma. Men några tankar som jag har utifrån det du skriver.

Kommunicera bara det som behövs för kontakten kring barnen. Om det inte går att prata sköt kontakt via mejl.

Ta den hjälp ni kan få utifrån tex familjerätten, det är inget dåligt eller något att skämmas för.

Ge inte råd mm då hon ändå inte är mottaglig för det och det förmodligen snarare får motsatt verkan och er kontakt försämras ytterligare.

Se till att du får information kring barnen direkt från skola, föreningar mm och inte behöver gå via mamman.

Först och främst, vart är kakan?

På en mer seriös not tyckte jag att kusin över mig hade bra tips.

Det är ingen idé att tala för döva öron.. har en vän till mig som har en liknande situation och jag avundas inte, det är rent jävligt att man inte kan lägga sitt ego åt sidan för barnens skull.

Är det skötsel av barnen som brister från hennes sida också eller mest uppfostran?

Tror det kan vara svårt för soc att få "en grund" om det inte finns bristfällig hygien eller liknande då det blir lite ord mot ord annars, men jag är inte 100. (Nån annan kanske har mer direkta erfarenheter som kan rätta mig)

Tror det kan vara svårt att ändra beteendet på en person som hon verkar vara och där med också svårt att "få fram" något som faktiskt blir skillnad på även om man har samtal med en tredje part närvarande. Väldigt lätt att säga saker som låter bra, svårare att genomföra i praktiken..

Är mamma själv men har inte dessa problem. Var däremot ett sådant "brickbarn" som liten och min pappa var/är som du beskriver dina barns mamma. Har inga tips förutom att söka hjälp, gärna för er båda men går det inte att få henne med så är det bättre än inget att du själv går och pratar med någon som kan ge tips och råd. Barnen tar skada (hur mycket är väl individuellt) och professionell hjälp tror jag behövs om hon är omöjlig. Mina föräldrar tog ingen hjälp alls. Jag bönade och bad dem om att åtminstone separera för att slippa bråken men det har de fortfarande inte gjort. Jag tror att jag hade mått mycket bättre idag och haft en mer vettigare relation till min pappa om de hade försökt med hjälp utifrån. Ta hjälp och lycka till!

Du förtjänar garanterat en kaka! 

Visst har krakel bra tips och det är lite så vi har svängt om, Skiter i "oss" helt och håll det på en nivå som bara rör barnen och där verkar vi vara överrens MEN, hon kör på passiv aggressivitet. Ställer jag tre frågor som rör barnen får jag svar på en fråga väldigt vagt och de andra två ignoreras helt, så jag måste fråga 3 gånger till och det kan ibland ta flera timmar för någonting som hade kunnat besvarats direkt i ett och samma meddelande. Det är ett konstant dragande av information där hon uppenbarligen vill hålla mig utanför. 

Så ni förstår.. Kan smsa henne runt 14. Hon svarar 19, vagt som fan. Jag smsar tillbaka och ber henne utveckla. Hon svarar runt 22 och jag ber henne svara på andra grejer som hör till och då heter det "Måste sova nu. Respektera det".  
När vi var ett par så svarade hon inom 5-10 minuter oavsett vad, utförligt och som normalt.. så nog psykar hon och hon är en sån där som sitter fastlimmad med mobilen. 

Ett annat exempel: Ringer hon mig spontant och vill att jag ska prata med sonen (lugna ner honom då hon knappt kan själv) då de bråkat och han gråter så lyssnar jag på vad hon har att säga, ger några råd och tips och sen är det över. 5 minuter senare så kan jag smsa henne och säga att jag och grabben kan skjuta på våran planerade aktivitet (belöning) tills att jag har hört att det har blivit bättre där borta för det blir ju kontraproduktivt i mitt tycke om han bråkar hos mamma men att jag tar honom på roligheter när han kanske inte har förtjänat det. Att vi jobbar ihop! - ingen respons. 

Kan gå en dag och sen får jag ett sms där hon undrar något annat som "svar" så kommunikationen finns inte där, ingen vilja att förändra situationen heller. Undrar om det är för att kunna fortsätta smutskastningen? Det går inte ihop för mig. 

Läskigt när folk svänger om såhär.. Man tror att man känner någon. 

låter lite som att hon svänger mellan att vilja ha hjälp men samtidigt bli sur/tvär och vara för stolt för att ta den..?
Hon kanske vet med sig att hon inte riktigt klarar av det (då hon ringer och ber om hjälp med sonen tex) men har inte riktigt det där i sig att ta råd av nån som hon vet är "bättre" än henne själv? 
Kan även vara därför smutskastningen uppstår? Hon känner sig "under" dig och måste då trycka ner dig för att känna sig på samma nivå? 

Hur gamla är barnen? Vad är det för frågor hon beter sig sådär med? 
Tänkte om det var vardagliga saker som "Har dom ätit nyss?" vid hämtning osv kanske barnen kan ge bättre svar än hon själv om hon bara slingrar sig? 
Om det handlar om frågor vad gäller skola/dagis kanske det även där är lättare att helt enkelt ge fan i att fråga henne och ge henne en chans att kasta skit och slingra sig och istället gå direkt till verksamheten och fråga? 

Jag personligen hade troligen blivit så jävla trött och vrång själv att jag inte hade svarat om hon skicka nå på sms och om hon vill nå får hon ringa och svara direkt på frågorna annars har jag inget att säga och kan lägga på. Samma om hon ringer om sonen och jag vet att hjälpen och råden inte går fram, inte ge några. 
Självklart prata med sonen för att HAN ska må bättre, inte för att hjälpa hennes situation. 
Hon verkar ju inte vilja ha hjälp och då behöver hon ingen få. 
MEN det är hur jag hade gjort, jag har inga barn, jag har skapligt temperament och andra brister så det gör ju du som du känner :) 

Ett väääldigt sent svar på en väldigt gammal tråd som jag totalt hade glömt bort i all kaos.

Soc kontaktade mig för ca 1,5 år sedan, efter att denna tråd startades. Min son hade gått en dag till skolan och berättat att hans pappa har slagit honom en gång för längesen (några år tillbaka tror jag, när vi var ett par). 

Jag fick reda på detta innan soc kontaktar mig för att exet råkar försäga sig och kastar det i mitt ansikte under en sms-dispyt. Så jag kontaktade min sons lärare och undrade vad som har hänt, varpå läraren förklarar hur allt har gått till vilket hon tydligen inte får göra utan ska hålla mig, den våldsamma pappan utanför och gå raka vägen till soc. 

Jag förklarade för läraren att vi brukar "skojbråka" som killar oftast gör. Ni vet, leker karate, brottas, lyfter upp och snurrar runt och med ett litet kast så hamnar han i sängen, blir kittlad och skriker - En gång till pappa! 
Läraren tolkade hela situationen likadant och såg inget allvarligt i det hela men det gjorde soc och säger att det rör sig om ett annat tillfälle där jag ska ha klappat till honom i bakhuvudet riktigt hårt. Då läraren informerat mig om situationen så måste tydligen utredningen läggas ner men det blir möte ändå där de intervjuar oss alla och även vår då, 6-årige son. Han förklarar att han inte alls är rädd för sin pappa och jag får så fint veta att jag har en jättefin son som jag borde vara stolt över.. jo tack. 

Kanske inte behöver gå in på så djupt hur relationen med lärare/fritidspersonal blev efter den incidenten. Det räckte med att jag var anklagad för någonting för att vara skyldig till att slå min son. Från att ha hälsat varje dag med ett stort leende till att gå undan när jag kommer eller titta åt ett annat håll. 

Hon försökte få mig att se ut som en dålig/opassande förälder så hon kunde få ensam vårdnad, helt enkelt. Juste, hon jobbar nämligen på samma skola. Lappar försvinner så det är inte alltid jag har fått information som rört vår son, allt för att jag ska se oengagerad ut. 


Det blev en andra resa till soc för inte så jättelänge sedan. Med ett minne färskt hur det gick första gången så var jag denna gång förberedd och det med råge. 
Exet hade fått nys om att jag har gått vidare, träffat någon och nu kallade hon mig till soc med 100% påhittade grejer som jag faktiskt hade bevis för och la på bordet och bad de att läsa allt.. Från att sitta där med krokodiltårar under hela mötet och spy ut lögner efter lögner i hopp om att trigga mig (hon lyckades) så blev hon väldigt stressad när jag slängde fram all vår sms-historik samt e-mails kring det jag stog anklagad för denna gång.  

Jag kontaktade de några dagar senare och de sa att hon inte bara ljög om allt utan att det är hon som är problemet rakt av. De kunde inte hjälpa mig med situationen utan föreslog att jag skulle gå till en advokat och slåss om ensam vårdnad. Ok, tack för ingenting. Jag vill bara att allt ska fungera. 

Nu försöker hon inte få ensam vårdnad längre för att hon har bränt sina broar hos soc men väntar bara på ett litet snedsteg från mig antagligen.  

Life is good. 

Jag kontaktade till slut Familjerätten när det inte längre fungerade för det blev några resor värre till slut. Jag bönade och sa att vi behövde all hjälp vi kunde få medans hon inte vill få sina barn "dokumenterade" hette det. Det hela handlade om att hon inte ville ge upp sin makt över mig och barnen. Hon hade många räkmackor att förlora på det.

När vi väl hamnade där så kontrade hon med att det fanns en hotbild så det blev möten i separata rum, offerkofta på och jag fattade ingenting. Sakta men säkert vann jag mark dock; hon började stanna hemma för VAB istället för att tycka att jag skulle ta all VAB för att jag har flexibelt arbete. Det gjorde jag under våran relation (7 år) och även ett tag efter i hopp om att förbättra våran relation så jag fanns där ekonomiskt, min tid, min avlastning men hon vart bara värre och värre, tog min hjälp förgivet och gjorde allt för att sabba alla hopp om att samföräldra varvat med kränkningar så jag ställde mig till slut på bromsen helt och hållet. Jag kände att det är dags för henne att vara en förälder på riktigt, ta sitt ansvar iaf på sin egna tid under sitt umgänge.

Tyvärr är inte Familjerätten intresserade av fakta (men det var soc, läs mitt inlägg ovan) och vem det är som strular här så hon kunde sitta där och ljuga om precis allt och måla upp sig själv som den bästa mamman som existerat som har hjälpt mig med massor av lösningar och här brister det för mig, vilket är hennes motiv från start - få mig att se kass ut för ingen vill syna bluffen i det här skedet. 
Hon är också utbildad med flera utbildningar på hög nivå, bland annat pedagog med diverse extrautbildningar och det är väl klart man tror på en sån människa för det lät så bra och fint på mötet men inget av det händer i det verkliga livet bara.

Jag märkte snabbt att jag inte kan tala i telefon och komma överens med henne som normala människor, jag behöver ha allting dokumenterat så jag har kört sms sedan några år tillbaka som tur är. Under en lång tid så hörde hon av sig bara för att höra av sig och saker blev bara fulare och fulare så jag föreslog i Familjerätten att ha e-mailkontakt när hon började neka saker som vi kommit överens om över telefon. Hon vägrade och kontrade med ingen kontakt alls eller bara kontakt via Familjerätten och de (FR) tyckte givetvis att så ska inte kommunikationen gå till, via FR. Hon svarade inte på e-mail som rörde barnen (viktiga saker) så jag gick tillbaka till sms till slut. Ingen förbättring där, svarar när hon vill, svarar ibland inte alls de väldigt få gånger jag undrar något om barnen.

 

Vill passa på att säga att jag förstår varför vissa fäder bara packar ihop och försvinner ur barnens liv när det blir så här, det är ett levande helvete och det är så lätt att gå under. Vill samtidigt ge en eloge till alla mammor som konstant ger kassa män chans på chans att ta sitt ansvar och låta de finnas i barnens liv oavsett om relationen var/är infekterad, för barnens skull. Ni är guld värda. 

Det är fruktansvärt när sånt här händer, och det är lätt att känna sig helt ensam i världen, mitt råd till den som läser detta och befinner sig i en likartad situation sök kontakt med de som gjort samma resa tidigare. I en större stad finns ofta olika pappagrupper och på många håll finns ex. pappabarn vilket är en organisation som värnar barns rätt till båda föräldrarna.