Vi som planerar graviditet hösten/ vintern 2017

Jag hakar på.. lite i smyg typ.. Känns så ovant att prata och läsa om för min del. Registrerade mig här häromdagen för att jag och sambon börjar närma oss beslutet om att försöka skaffa vårt första barn ihop. Det känns läskigt och pirrigt. Vet inte riktigt när jag ska ta klivet och "hoppa".. alltså, jag slutade med p-piller och satte in en kopparspiral redan i februari för att jag ville "rensa ut" gammalt skräp. Har sen dess haft väldigt punktlig mens så det känns som grejerna funkar :)

Bara osäker på när jag ska plocka ut spiralen.. första barnet och jag har aldrig riktigt varit sådär barnkär som jag ser att många av mina vänner är. Men ändå längtar jag lite efter en egen liten skrutt.. :) Hoppas på lite pepp och stöd längs vägen :)

Tack snälla :) Sambon tycker att vi ska rycka ut spiralen med en gång haha.. Han har ett barn sen innan som bor hos oss större delen av tiden. Så det är inte helt främmande för oss, även om det nu blir mitt första. Lite så jag känner, som du säger, om vi ändå tänkt inom någon/några månader.. då är det kanske lika bra att få spiralen urplockad så snart det går :)

Tack vad gullig du är :) Känns redan tryggare när man läser om så många som är i samma sits :)

Förlåt om jag kapar tråden.. Men känslorna har verkligen åkt bergodalbana idag. Från att ha haft bra samtal med sambon (han är kanon, verkligen, så där finns ingen tvekan), nästan bestämt oss för att det är dags att börja försöka, känt mig förväntansfull och positiv till att nu vara orolig och ledsen. Det känns tufft med ett så stort beslut framför sig. Är det någon annan som brottas med liknande tankar? Eller tuffar alla på framåt mot målet, hela tiden glada och inte minsta tveksamma? Jag känner mig just nu bara osäker, rädd och ledsen.. Jag vill, men vill inte.. och så vill jag igen..

Ja det är ju typ samma frågor som snurrar här, är jag redo, är det rätt tid - finns det ens en rätt tid, ska vi spara mer pengar först.. Egentligen kanske det är ursäkter bara för att jag tycker att det är läskigt att kasta sig in i något stort och nytt. Vi har hus som vi trivs i, men vi vill inte bo där hela livet utan letar hela tiden efter något större, men det borde ju inte vara avgörande för om vi ska skaffa barn nu eller sen. Vi har båda heltidsjobb med bra löner, bra bil, tryggt förhållande. Ja det är bara jag som stoppar upp det hela.. Hade jag blivit oplanerat gravid nu så hade det kanske känts lättare att bara köra på, vi har ju ändå pratat om det ett tag. Men beslutet ligger på mig just nu.

Hur som helst, jag ringde bm idag men fick en telefontid på måndag. Tänkte boka tid för att ta ut spiralen. Det går ju att skydda sig på andra sätt om det är så att jag får kalla fötter och vill vänta lite till.. :)

Så skönt att läsa det du skriver. Det känns typ som att du ger mig ett "okej" att hoppa på det här tåget haha.. Känns ju helt klart bättre när man kan diskutera saken såhär och att ni är flera som skriver så kloka saker. Jag längtade så igår efter att rådfråga och diskutera saken med min mamma som alltid är mitt stöd när jag står inför stora val i livet. Men jag vill samtidigt så gärna hålla våra planer hemliga för henne för att senare kunna överraska :)

Tack för stödet, det uppskattas verkligen. Hoppas vi följs åt här :)

Oops.. bokade just tid för att plocka ut spiralen nästa vecka. Hemskt nervös, inte för själva utplockandet (sätta in den gjorde ont som fan men det gick ju helt okej), men för vad som väntar framöver. Fy vad läskigt det känns inför att ligga första gången oskyddat. Ena stunden känner jag mig trygg och cool, andra blir jag velig och osäker. Hoppas det är helt okej att känna så när man påbörjar den här resan.. :)

Haha ja men precis.. nästan så jag blev förvånad själv när jag skapat mitt konto här haha. Men jag har ingen annan att prata med än min sambo (just nu iallafall) så detta forumet är ju grymt bra på det sättet :)

Känner så med, att jag vill berätta för mina föräldrar ganska tidigt både för att få stöd i graviditeten men om det inte går vägen vill jag inte komma och överraska med "vi skulle egentligen väntat barn men nu blev det inte så". Usch..

Haha tur eller otur ja.. i alla år fram till nu har graviditet varit min värsta mardröm. Har vaknat kallsvettig efter att ha drömt om detta, särskilt under min tonår. Har varit så rädd för att bli oplanerat gravid, att det hunnit gå "för långt" för att jag själv skulle kunna bestämma hur jag vill göra, att jag inte varit beredd, rädslan över att inte vilja ha sitt barn.. känns nu så himla konstig att jag gjort den är vändningen till att faktiskt plocka ur min spiral och ge oss chansen att bli med barn. Har inte varit barnkär, ville inte ha några småsyskon när jag var liten. Men nu på senare tid så har något hänt tydligen.. :)

Hejsan.. precis hemkommen från bm. Spiralen utplockad. Igår kände jag mig stark och säker, idag känner jag mig orolig och nedstämd. Någon som har något bra boktips eller liknande, en handbok för blivande gravida? ;) Det är så nytt för mig allting.