Hade önskat min sambo hade gått med på gemensam ekonomi men han vägrar. Idag har jag ut ca 20.000 och han över 30.000. Vi sätter in lika mycket till gemensamt konto där gemensamma räkningar till bla hus, barnomsorg, försäkringar dras. Mat ingår inte i denna summa, utan vi turas om att handla mat och där blir det nog ganska lika. Dock står jag för alla barnens kläder och fritidsaktiviteter samt körningar till dessa eftersom jag får barnbidragen (3 stycken) Tycker inte vi har en jämn fördelning eftersom sambon har mer över för egen del, och kan unna sig bättre saker. Tex har han en fin Volvo V70, medan jag kör en skruttig Hyundai. Hans bil får jag inte ens använda fast han inte behöver den just då, fast att jag har argument som att det är säkrare för barnen att åka i den.Han har en personlig tränare som jag också vill ha, men jag har inte råd. Han kan köpa kläder och skor till sig själv utan att tänka sig för, medan jag får planera om det överhuvudtaget finns pengar att lägga på mig själv då barnen fått sitt. Ja orättvist som bara den, och gemensam ekonomi hade verkligen varit önskvärt. Varför accepterar jag då detta? Ja, att flytta isär är ju inget alternativ, då min ekonomi skulle blivit ännu sämre, och att jag bara skulle träffat mina älskade barn varannan vecka. Så ibland får man gilla läget på ojämn ekonomi fast man inte gillar det. Och även om jag får planera min ekonomi lite mer så går det oftast runt i alla fall.
Jag fattar inte ens varför det är "dina pengar" och "mina pengar"
Lever man ihop. Och dessutom har barn ihop, så borde det ju vara "våra pengar".
Bara löjligt annars. Att man delar ALLT. Livet med varandra. Men inte pengarna!?
För en del är det tydligen viktigt att ta del av den andres pengar, både i och efter äktenskapet / förhållandet.
Ryck allt man kan brukar man säga.
Lyxproblem kommer vissa säga men ändå. Har genom att göra 15 riktiga ?hundår? där i stort sett all vaken tid gått till att arbeta lyckats nå det stadie där jag tjänar riktigt, riktigt bra. Såpass bra att det för mig ekonomiskt inte spelar någon. Det blir ändå ett större överskott varje månad. Ett bibehållande av inkomsten kräver dock fortfarande att jag jobbar lite mer än heltid.
Jag träffade min nuvarande sambo i slutet av hundåren och inkomstskillnaden är mycket stor. Har inga problem att betala eftersom jag är såpass lyckligt lottad att det alltid räcker och blir över och jag är heller inte ute efter någon 50/50 fördelning eller procentdelning heller för den delen. Tvärtom tycker jag om att kunna ge min sambo en väldigt god levnadsstandard. Min invändning är att sambon betalar inget, och då menar jag INGET. Inte ens att plånboken kommer upp när vi ska kompletteringshandla, fika eller liknande. Är jag med förväntas jag betala. Flera gånger frågan varit uppe och då har jag sagt att jag förväntar mig att hon betalar vad hon tycker är rimligt. Så var det också sagt när vi flyttade ihop. Detta ?rimligt? har visat sig och visar sig hela tiden vara 0 kr vilket stör mig. Jag kan inte tycka att en vuxen människor inte ska betala något för sitt leverne. Oavsett hur stor den andres förmåga nu kan vara. Så frågan blir då. Vad är ?rimligt?? Svar som ?du har råd? eller dyl kan utelämnas då detta hamnar utanför principen.