När vet man när man ska lämna ?

Vet inte riktigt var jag ska börja.. 

Hur vet man egentligen när det är tid att lämna sitt förhållande? 

Är i ett förhållande sedan 10 år tillbaka. Har barn + bonusbarn tillsammans med kvinnan jag lever med. Tidvis har vi det väldigt bra, men med tiden så har jag själv lyckats med utbrändhet och depression på köpet. Mycket handlar nog om att jag ett tag i livet jobbade hårt då vår yngsta son var nyfödd, och jag var på väg att skola om mig för att byta yrke. Många gånger så har man funderat över varför hon själv inte kunde gå och jobba något pass under året hon var mammaledig, första tiden förstår jag självklart att det inte fungerar pga amning, att det är en tid för återhämtning så det behövs inte någon mer förklaring på. Hon pratade många ggr om att hon skulle jobba några timmar då och då, dels för att komma hemifrån och och träffa människor och känna sig som en vanlig människa för en stund. Tiden gick, fanns inget intresse uppenbarligen, vår ekonomi var lite knacklig vilket resulterade i att man jbobade hårdare och sen brakade man ihop. 

Det som gjorde ont i denna situation var att hon tyckte jag hade för stora krav på mig själv, och tyckte väl att de vi har , de har vi. Självklart är det så, men när man inte förstår ekvationen inkomster och utgifter så tappade jag gnistan på att ens peppa henne att komma iväg. 
Till saken är att redan under vår första tid så börjades de komma en del lögner som jag till en början svalde då jag vet att hon haft de trassligt längre tillbaks i livet om tillit till andra och förmågan att be om hjälp. 

Minns första händelsen då vi var sambo och hennes inkassobrev kom, såg bara en kreditupplysning från ett bolag då jag frågade henne vad de var så visste hon inte. Trots att jag flera ggr innan påtalat henne att hon måste våga be om hjälp oavsett om det är praktiskt eller ekonomiskt. Det skulle hon göra.

Sen kom nästa lögn, minns att hon fått någon spritflaska och godis till hennes dotter so hon hade sen tidigare och sa att hon fått det av en gammal kompis, tiden gick och vi fick vårt förstas barn tillsammans och jag var med henne på stan och hör då hur de pratar om att de inte setts på minst 4-5 år, samma person som enligt min sambo gett henne gåvan. Jag minns händelsen för jag fick inte ihop det med andra omständigheter. 

Så här har de fortsatt, lögner, bortförklaringar, ologiska förklaringar, när vi väl haft gräl så har jag så många ggr önskat att jag sparat sms konversationer från henne, spelat in våra samtal  då vi haft konflikter. ALLT slog hon ifrån sig. 

Mycket i förhållandet har jag accepterat då jag många trott att jag alltid inbillat mig då jag tidigare levt i ett väldigt destruktivt förhållande och kunde inte i min vildaste fantasi tro att nästa skulle vara lika dan... problemet är att det känns som 20 resor värre. 

Jag är långt ifrån perfekt, men när man får höra lögner där hon drar in sina vänner med mera i för att skydda sig själv så har jag börjat lessnat. jag får alltid höra 'TUR ATT DU ÄR SÅ JÄVLA BRA OCH PERFEKT' ... inte det hela handlar om tycker jag. Jag önskar många gånger att kunna föra en diskussion inte att bara bli avvisad som jag vore dum i huvudet. 

Har varit lögner om allt, ansökan om barnomsorg, räkningar som gömts under madrass, oförmåga att be om hjälp. Finns inget som helst intresse att ens se till att hennes tidigare barn har nya kläder allt eftersom hon växer ur dom. Jag ska inte behöva engagera mig. Har fått höra av vänner i min närhet där de reagerat på varför hon är så lat ? Sådant jag avfärdat med att hon ska inte behöva göra allt, då jag aldrig krävt mer min partner än vad jag kräver av mig själv. Men att barnen ska ha rena och hela kläder till skolan, likväl som att deras sängar ska ha rena sängkläder ser jag som självklart. Jag personligen orkar inte ha koll på allt, och numera är jag så jävla rädd för att braka ihop totalt. Samtidigt som jag är så jävla less på att se kaoset efter henne. Hon har ibland 1000 grejer i luften samtidigt som är intressant, startas upp massa projekt, inte mycket som fullföljs. En del mer klokare än andra. 

ALLTID upptaget i tvättstugan när man bett henne boka en tid, eller tvätta. Väldigt märkligt att jag under halvåret med sonen fixade och trixade med tider (bor i hyresrätt)

Jag förmodar att jag redan svarat på vad som börs göras, men jag vet inte längre hur man gör att bryta upp förhållandet pga barn och allt annat.

Hoppas ni fått något sammanhang i denna långa tråd, jag behövde bara skriva av mig. Och nej, ni behöver inte kommentera med pikar som att jag är någon perfektionist, är jag verkligen inte. Men jag är så fruktansvärt tom på energi och känslan av tomhet fast man bor under samma tak. Så less på att se hennes strumpor och kläder liggandes överallt i lägenheten. Hennes spår av salladsburkar hon köpt som hon inte ens förmår att slänga efter sig. 

Så hur tar jag mig vidare, jag har väl egentligen bestämt mig för att lämna för mig och mina barns välbefinnande, men vet inte hur man gör ...