Allting brister nu

Hej, vet inte vad jag ska ta mig till och behöver råd från er.

Sedan ett halvår har jag varit i ett distansförhållande, dock bor vi båda i Skåne och de tar under 2h att åka till varandra, vilket betyder att vi träffas varje helg. Jag är 29 och han är 32. Mannen jag har ett förhållande med har visat sig ha en väldigt dålig självkänsla och har ett extremt stort behov att bli bekräftad. Detta yttrar sig genom att han har redan från början av förhållandet frågat om jag orkar, ifall jag vill vara med honom, varför jag tycker om honom så mycket, varför just jag etc.. Och delat sin oro över att han är rädd att JAG inte orkar. Han har varit med om mycket i livet, hans bror storebror dog vilket jag tror har bidragit till mycket rädsla.

Efter bara 4 månader började han även prata om att vi måste flytta ihop - ?jag vill vara med dig helatiden?. Jag är tvärtemot.. Är försiktig och vill inte gå för fort fram. Detta förklarar jag för honom och är noggrann med att berätta att det inte betyder att jag skulle känna mindre eller inte älska honom. Vi är bara olika där i den frågan. Jag behöver tid och vill att vårt förhållande ska fortsätta att utvecklas innan ett sådant stort steg tas och att det är till vår fördel. Han är dock besviken på sin levnadssituation och vill inte bo där han bor och berättar att han letat bostadsrätt i flera år och hans liv står nu stilla pga av mig. Han säger även att han inte kommer vänta så länge till, då han vill vara med någon som vill samma sak. Vilket är en konstig sak att säga då vi båda har samma mål i livet dvs. familjeliv etc. 

Hursomhelst, bekräftelse behovet har ökat. Ständig kontakt genom sms. Ifall jag inte skrivit så mycket eller tagit tid på mig så får han för sig att något är fel/ blir orolig och frågar om allt är ok med oss och att jag varit väldigt tyst. Han är verkligen uppmärksam på allt. Vilket tar otroligt mycket energi.. Går nästan på tå för att inte göra fel och blir stressad om han skickar ännu ett sms som är nedstämt pga av att jag ej svarat snabbt nog.

Att jag tycker det är för tidigt för att bo ihop respekterar han inte, utan pikar om att flytta ihop utan att överdriva varje gång vi ses och säger "skämtsamt" att jag kommer aldrig vilja bo ihop med honom, jag hatar stället han bor. T om. även gått så långt att han berättar att han ska gå på visning på ett ställe han är intresserad utav (i en stad ännu längre ifrån mig) för några veckor sedan. Vilket i min värld betyder att han redan planerar ett liv utan mig, vilket sårar otroligt. Senare berättar han att han aldrig gått på visningen och frågar om de gör mig glad. Vad fan ska man svara på det? Och till detta måste även tilläggas att han även en gång i sommar gjorde EXAKT samma sak varav jag blev otroligt ledsen och berättade hur det kändes för mig. Som om - att han bara är ute efter en trygghet och med det inte känns som att det är så viktigt om det är med mig. Han bad efter en liten stund om förlåt och försäkrade mig om att han tänkt om och inte alls skulle kolla på bostaden - att det är mig han vill vara med och bygga ett liv med.

Det känns som allting som han vill ska hända är på hans villkor. Han har en stor åldersnojja och jämför sig med sina vänner som har familj. Berättar även hur jobbigt han tycker det är när kollegor frågar om oss - vad som händer. Han är med andra ord väldigt duktig på att berätta hur jobbigt allting är för honom och hur dåligt han mår utav vårt förhållande han har även uttryckt att han är rent av olycklig. Sedan kan han senare berätta hur lycklig jag gör honom och hur glad han är att jag är hans och försäkrar sig över att jag orkar med honom och inte tycker det är jobbigt. Han ursäktar sitt beteende och hoppas jag kan förstå han ändå.

Och lite till angående flytta ihop.. Han kan givetvis också endast tänka sig att jag skulle flytta till honom. Så det är ju väldigt bekvämt för honom för att han skulle inte behöva offra något? och på köpet får han ju bostaden han letat efter i flera år. Jag försöker förklara mina känslor och hur det är för tidigt att bo ihop, spec för mig som han begär ska ta steget att flytta till en helt ny stad.. hitta nytt jobb, vänner?en hel del uppoffringar och att faktiskt han aldrig ger mig rum utan bara tjatar om frågan. Och I ärlighetens namn ifall han inte ständigt tjatat och kvävt mig så hade jag antagligen sett helt annorlunda på vår situation idag. Men det är en total oförståelse att man behöver olika tid - istället betyder det att jag inte vill eller är osäker på mina känslor. När vi pratat om flytt frågan har jag även kommit med förslag att mötas halvvägs när det väl är dags i en stad där det finns goda jobbmöjligheter för oss båda - berättar att jag tycker det är en rätt fair lösning. Jag får även va närmare vänner och familj som spelar stor roll i mitt liv.. Men han håller ju dock inte med utan ser bara nackdelar för det är så osäkert.. han har det ju så bra i sin stad... "Det måste vara realistiskt". Men åt andra sidan är det ju lika osäkert för mig i hans stad. Det är ju alltid något som måste uppoffras i ett distansförhållande om man ska bo ihop.

Han borde kunna ge mig tiden och inte hota om att ge upp på vårt förhållande redan efter 6> månader för att jag inte kan ge honom ett datum som JAG ska flytta TILL honom. Om han nu älskar mig och vill allt med bara mig. Men ju mer han säger att han inte" väntar" länge till så känner jag mig så jävla obetydlig. Han tycker att det är en lång tid vi varit tillsammans nu och att det inte alls är tidigt utan fullt normalt och fattar inte vad mer jag behöver veta eller vad jag tror mig kommer se annorlunda om en tid. Och självklart så tycker ju även hans vänner som han pratat med att det inte heller är tidigt att flytta ihop nu och att han ställer mig den frågan?. enligt honom.

Han har flertal gånger sagt att det inte kommer fungera med oss sedan så ber han om ursäkt?Känns så himla destruktivt, var inte alls så här i början :( Var verkligen lycklig... Vad skall jag säga? Är jag konstig, är det mig det är fel på? Hjälp mig.. Går sönder här.