Behöver hjälp och råd!

Nu kommer jag svara rent praktiskt även om jag förstår att du behöver känslomässigt stöd också.

1. Särskilj på dig och exet och dig och barnet. Se inte flickvän och barn som ett paket att det blir båda eller ingen

2. Att inte orka träffa sitt barn finns inte i min värld men förstår att du är extremt känslomässigt omtumlad nu. Sök samtalsstöd eller liknande så att du kan bearbeta dina känslor kring allt som hänt.

3. Tänk igenom det praktiska, börja söka jobb i den ort där barnet kommer bo tex, eller andra praktiska lösningar som passar dig

4. Sök om gemensam vårdnad om du bestämt dig för att vara delaktig i barnets liv och ta ansvar på alla plan. Det framstår ibland som det är upp till mamman men det stämmer inte. Dock får mamman ha kvar vårdnaden tills annat beslutat om man är oense.

5. Läs på, så att du är insatt i allt som rör barnet och kan ta relevanta beslut i olika frågor

Kan försöka svara på dina två frågor också:

1. Om barnet inte var planerat kan man väl knappast kalla det för att skaffa barn utan mer att ta ett beslut utifrån de förutsättningar som finns. Där spelar värderingar roll i de beslut man tar. Vissa ser det som du som ansvarslös att inte besluta att avsluta en påbörjad graviditet på grund av saker som fast relation mm medan andra ser det som det bästa och mest ansvarsfulla att ta ansvar för påbörjad graviditet och barn. Folk resonerar olika där precis som i andra större och mindre frågor i livet.

Det framgår dock ingenstans att hon inte praktiskt kan ha ett barn. Vad menar du med det?

2. Tja människor är väl själviska i största allmänhet, tror inte att folk blir mer själviska bara för att de blir gravida. Varför vissa inte kan handla efter barnets bästa skiljer sig ju från situation. Iblanda ligger missbruk och liknande bakom . I ert fall låter det snarare som att ni kanske har olika syn på vad barnets bästa är? Att hon reagerar protentionistiskt mot barnet kan ha med hormoner art göra men också ett allmänmänskligt behov av att skydda sitt barn. Med tanke på att du aktivt verkat för abort är hennes reaktion inte jättekonstig och du behöver kanske visa henne att du ändrat dig och vad det innebär i praktiken.

Bedrövlig situation för dig. Tycker det är väldigt orättvist gjort mot dig. Jag förstår att du reagerade i början och tvivlade men du bevisar ju ändå att du var villig att, tillsammans med henne, sätta detta barn till världen eftersom du valde att försöka och stanna kvar. Du säger heller inte att du inte vill flytta utan att du inte kan få ett arbete för stunden. Gav hon dig ens en chans/tid till att söka jobb till den ort eller runtomkring den hon nu flyttar till eller ? Många glömmer att man är två om graviditeten även om det är kvinnan som bär på barnet. Och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att stå bredvid som "åskådare" och försöka hålla tungan rätt i mun för att inte såra sin gravida partner bara för att vi är hormonstinna. Jag och min sambo är gravida i v.19 så jag tror ungefär jag och ditt ex är lika långt gånga. Jag har haft väldiga svängningar i mitt humör och min partner har accepterat det och låter mig vara påverkad av mina hormoner men när jg går för långt så är han snabb och noga på att säga ifrån och det uppskattar jag för han ska inte rå ut för att mina hormoner spökar - samtidigt dom det inte är nåt vi rår för men han tillåter mig för det mesta, 8 av 10 gånger att vara det. Men skulle jag säga der din tjej sa så skulle min sambo bli vansinnig och ledig tolerera der. Du kommer orka ta striden för ditt barn. Om inte nu så iallafall när hon eller han kommer till världen och du får träffa din lille kärlek. Men som tidigare nämnt - när man inte vet om regler / lagar så blir man maktlös. Läs på och hör dig för så du vet va du har rätt till för du har lika stor rätt att ha ditt barn som hon har. Ingen kan neka dig det. Du är barnets pappa. Hon valde att skada barn med dig. Ibland är det karlar som tänker oresonligt bär det kommer till barnfrågor men i detta fall låter det som att hon bara ville bli gravid. Faktist. Hur länge var no tillsammans innan? Och hon kan absolut inte kräva att DU ska ta lån till hus eller lägenhet bara för att hon inte har fast tjänst!? Jobbar hon ens?

1. Hur lätt eller svårt är det för dig att skaffa jobb och bostad på den nya orten? Hur svårt är det att skaffa jobb och bostad där du bor nu? Ifall det inte skulle fungera på den nya orten. Du får hyra ut din bostad i andrahand under minst ett år för jobb på annan ort.

2. Bor du på samma ort när barnet föds finns det en större chans att få gemensam vårdnad även om mamman kräver enskild.

3. Vilket liv har du tänkt dig att leva? Det finns risk att du känner att ditt liv blivit liksom kidnappat om du väljer att flytta till en ort du egentligen inte vill bo på för en potentiell relation till ett oplanerat barn. Å andra sidan, hur kommer du att känna kring att stanna och leva med vetskapen om att du valt bort relationen till barnet?

4. Du måste inte flytta nu. Mamman lär få enskild vårdnad men om du flyttar sedan och visar aktivt intresse för barnet samt stämmer mamman på halva vårdnaden. Ju längre tid det gått desto mer kommer du att rota dig där du är nu med jobb och nya relationer

Du väljer inte bort relationen till ditt barn genom att stanna kvar där du bor. Mina föräldrar bor i olika städer. Har alltid bott hos mamma men pappa har alltid vart närvarande även om det inte var att man sågs mer än varannn helg. Det finns lov, helger, semester så sådant ordnar sig. Pappa hade oss alla lov och varannan helg. Det går att lösa.

Hej!

Jobbig sits!

Jag kan inte det juridiska i detalj, men i min värld innebär gemensam vårdnad att ni båda har "rätt" till barnet och barnet till er. Det betyder inte nödvändigtvis att barnet ska bo hos er varannan vecka, men det gör att du inte kan nekas umgänge, information från skola, sjukvård osv och du kan vara delaktig i alla beslut som rör barnet. Beslutet om gemensam vårdnad är inte mammans. Du skriver att du inte orkar med vårdnadstvist, men det måste du nog. Även om du inte orkar flytta eller pendla, är det viktigt att du inte förlorar vårdnaden redan från början. Det kan göra att du framstår som oengagerad.

Jag skulle föreslå att du på ett tidigt stadium INNAN förlossningen ser till att ordna möte angående fastställande av faderskap. Det är inte säkert att mamman går med på det, men ta initiativet! Du kan gå dit ensam, utan henne. Sker antagligen via familjerätten/kommunen. Ring och fråga! Då har du visat ditt engagemang och din intention och det är nog så gott det går i denna situation. Ser självklart bra ut inför ev tvist. Om ni väntar till efter att barnet fötts kan hon förhala det hela och du kan förlora flera månader av umgänge, "pappadagarna" i samband med barnets födelse kan hon "ge" till någon annan anhörig osv.

Jag känner med dej. Lycka till!!

Jag vet att tråden är lite gammal... Men jag måste bara ställa en motfråga; Varför har män sex med tjejer de knappt känner utan skydd, när de inte vill ha barn?

Ta lite ansvar själv och skyll inte allt på henne. Du måste ju ha vetat att hon kunde ha blivit med barn? (iom sex utan skydd).

Sen är det ju väldigt bra att du vill träffa ditt barn; men å andra sidan så orkar du inte pendla några timmar.
Tror att du borde ta reda på vad du vill själv, sen kan du ju prata med mamman och försöka komma fram till ett rationellt beslut angående hur ni ska göra. Annars är det vårdnadstvist, eller att inte träffa ditt barn som gäller.

Kan ju också vara så att skydd har används men brustit. Jag och min sambo fick en oplanerad graviditet som nu är jättevälkommen. Kondom användes. Min brors underbara dotter var inte planerad men p-pillrena min svägerska åt gav inte optimalt skydd. Så skydd kan mycket väl ha funnits

javisst kan det vara så, men i hans fråga på slutet: "Varför skaffar vissa kvinnor barn med män dom knappt känner bara för att deras biologiska klocka ringer och när dom rent praktiskt inte kan ha ett barn?" så lät det ju som att hon hade själv valt att skaffa barn? Men visst kan jag ha fel och i så fall ber jag om ursäkt TS!