Förstå någon gång att jag är TRÖTT!
Först vill jag säga att jag bryr mig jättemycket, att jag är generös med både tid, ork och pengar efter utrymme och att jag älskar mina barn och barnbarn gränslöst. Och att jag tagit mina svärsöner/döttrar till mitt hjärta.
Men... jag orkar inte ställa upp i tid och otid.
Jag är inte pensionär ännu på ganska många år. Jobbar heltid i ett fysiskt arbete.
Jag är alltså 50+ och har jobbat sedan jag var 16, med uppehåll för studier och föräldraledigheter.
Det gör ont i själen att säga nej när någon ringer och undrar om jag kan komma "gärna direkt efter jobbet, ett par timmar bara..." och jag inte orkar. Jag är TRÖTT!
Jag gick upp halv fem, jag har jobbat oavbrutet i åtta timmar. Ja. minus lunchrast då.
Min kropp säger nej, mina armar, axlar och rygg skriker NEJ. Jag orkar inte bära och lyfta mer idag.
Jag kommer mer än gärna och hälsar på, vi lagar ofta middagar ihop. Vi åker på små weekendresor då och då, och då hjälper jag så gärna till med de små. Men när jag har jobbat... nej då orkar jag inte.
"Vi ska bara", är för mig x antal timmars belastning extra på min redan trötta kropp.
Jag vill vila, jag har inga småbarn. Jag känner att jag gjort klart mina plikter när det kommer till småbarn. Jag hjälper gärna till, men INTE när jag har jobbat.
Varför är det så svårt att bara acceptera?
Krisar det så gör jag givetvis undantag!