Hur når jag fram

Jag var själv den mannen tills min kvinna sa bara helt plötsligt det är slut. Ingen anledning gav hon mig jag blev tvungen att tänka och leta efter problemet själv. När jag kom på vad de var och bad om ursäkt så kom hon hem igen. Skön kännsla och nu förstår jag hur jobbigt hon har haft det med barn jobb och alla syslor. Usch vad trög man varit:(

När man bor ihop så blir det svårt att hitta tiden (märkligt men sant)

Man kan be om barnpassning och prata ut, gå i terapi, ignorera och se problemet växa eller bli förbannad och få ett utbrott under vilket man redogör sin mentala lista av allt man tycker är fel. Gör inte det sista!

Men om han klagar på varför det ligger klädhögar får du väl säga "för att ingen röjt undan dom än". Ni har alltså inte avtalat att tvätten är ditt jobb, så det kan väl lika gärna han göra istället för att klaga?

Han verkar inte förstå att han gör nästan inget i hemmet och du gör nästan allt. Du får förklara att det är det som är det stora problemet.
Inte bara säga "vi måste göra lite förändringar". Utan säga "jag orkar inte vara den som gör allt hemma/jag vill att vi gör hälften var här hemma".
Då kommer han väl försvara sig och säga att ni redan gör hälften, eller att han redan hjälper till. Då får du vara förberedd på hur du ska förklara för honom att det inte är så, att "hjälpa till då och då" inte är hälften och inte räcker.
Byter han ämne och klagar på att du inte är GLAD, så får du väl svara att du inte orkar vara glad eftersom du inte är klar med hushållet förrän kl 22. Du kommer orka vara glad igen när ni har fått struktur på uppdelningen av hemarbetet.
Lycka till!

Bara det att han använder uttrycket "hjälpa till" om sysslor i ert hem är ju oroväckande. Han anser ju uppenbarligen att det är din uppgift att sköta hem och barn och han hjälper till lite då och då. Bara det att han ligger i godan ro på soffan och ser dig slita skulle få iaf få mig att ifrågasätta hur mycket han egentligen bryr sig om dig och hur mycket han respekterar dig.
Har det alltid varit så?
Sätt er ner och skriv upp alla sysslor och bestäm vem som gör vad och när !

Håller med

Det har inte alltid varit så nej. Utan detta är de senaste månaderna. Jag har ifrågasatt precis det du säger. Han blir inte defensiv då utan snarare sårad av att jag skulle tro att han inte bryr sig om mig eller respekterar mig. Varpå han kan (ibland) lista precis och exakt vad det är han älskar med mig och vilken tur han har som har mig och vårt barn, och hans ända ursäkt (som han själv säger inte är en ursäkt egentlihen) är att det trappats upp på jobbet avsevärt senaste tiden. Och visst det har det. Det kan jag inte neka. Att han är så slut och sliten när han kommer hem att han inte orkar med något.

Han visar kärlek och ömhet varje dag. Till både mig och barnet. Han går aldrig hemifrån utan att vi båda fått en puss och kram och han talat om att han älskar oss. Somnar aldrig utan detsamma.

Men sen har han stunderna i TS där han uppenbarligen känner sig inträngd och påhoppad och kommer med 10 årings kommentarer och man inte når fram alls.

Och dessa stunder blir fler och fler.

Vad jag menar med (ibland) är att han inte gör det som något sorts mantra stup i kvarten.

Då kan du i stället be honom lista vad han faktiskt gjort i hemmet sista veckan! och så slänger du fram en lista med vad DU gjort. 
Sen säger du att det är DETTA som är problemet! Förstår han inte det vet du inte vad du ska göra, och så bollar du över det till honom. 

Eller om han är så sliten att det går ut över familjen, kanske han ska uppsöka läkare. 

Man säger ibland att action speaks louder than words och det är ju sant. Det är det han gör som betyder något nu, inte vad han säger. Att säga att man äskar någon och att den är ens allt, det är enkelt. 

Pussar,kramar och fina ord i all ära men i min värld är det handlingar som betyder något och bekräftar att någon bryr sig om mig och älskar mig. Har han ett så tungt jobb att han inte orkar med sitt liv för övrigt får han helt enkelt byta jobb eller gå ner i tid om han inte tycker jobbet är viktigare än dig.

Försök ha lite bra svar på lager. När han frågar varför det ligger klädhögar eller varför disken inte är gjord, svara bara vänligt att det är för att du inte sorterat tvätten/diskat/etc. När han pratar om att "hjälpa till" så tala om för honom att han inte hjälper till i sitt eget hem, han tar sin del av ansvaret.

Sedan behöver du sluta curla honom. Bara tala om för honom att idag är det din tur att diska och gå därifrån. Tala om att nu får du vika tvätten och lägga in i skåp och lådor, och sedan rör du inte ett klädesplagg.

Gör upp ett rättvist schema (jag vet, inte rättvist att du ska behöva göra det) där du stolpar upp alla hushålls-sysslor. Om du lagar mat varje dag så får han diska varje dag. Om du sorterar tvätt och tvättar så får han vika och lägga i rätt garderob. Om du dammsuger så får han svabba. Skriv upp vem som gör vad, vilken dag och tid det ska vara färdigt.

Lite drastiskt även om jag ser din poäng. Det är eget företag, som just nu är i en spurt. De expanderar. Inget han någonsin ska ge upp för mig eller för någon annan.

I alla år har han stöttat och pushat mig till min dröm. Gjort avkall för min skull och mina studier och vad det inneburit. Så nej, kan inte hålla med dig helt. Hade varit en annan femma om detta pågått alla år vi varit tillsammans. Det har det inte.

Mitt bekymmer nu är hur jag ska nå honom nu och hur vi ska komma ur den svacka vi har nu.

Inte komma med ultimatum. Och det var inte heller fina ord som var poängen i förra inlägget. Fina ord är inte mer än just det, ord. Det är massa andra handlingar som gör att jag är helt övertygad om hans tillgivenhet och kärlek till oss. Men just nu verkar han inte riktigt "där". O jag vet inte hur jag ska nå fram. Då han verkar känna sig påhoppad så fort jag nämner något.

Tråkigt när de ska behöva gå så långt. Jag hoppas och vill inte ta det så långt!!

Skönt att ni fann varandra igen!

Det borde jag göra. En lista!

Det ska jag faktiskt göra! Tack!

Grejen är att jag får skylla mig själv eller vad man ska säga. Jag har inget emot att ta största lasset i hemmet. Jag jobbar inte lika mkt som han gör utanför hemmet. Så jag tycker det faller sig naturligt att jag då också tar ett större lass hemma.

Tidigare har vi delat på allt. Utan listor eller dylikt. Vi har inte behövt sånt. Vi har hjälpts åt. En diskar. Den andra hänger tvätt. En dammsuger. Den andra svabbar. Hjälps åt byta lakan och örngott etc och så var det klart typ. Jag har alltid lagat mat. Han har tummen mitt i handen där. Inte mig emot. Jag gillar att laga mat.

Men det som gör mig ledsen nu är att han verkar ha tappat sin "ansvarskänsla" eller vad man ska säga. Det verkar ha smugit sig pp lite under min del av föräldraledigheten. Jag curlade nog honom då rätt mkt under den perioden. Det var inte ofta "hans" sysslor var ogjorda. Hade jag tid så gjorde jag det.

Men nu jobbar jag, om än inte heltid, o vi väntar en till. Och denna grav har tagit hårdare på mig. Jag har inte ork. Och han verkar inte se det. DET gör mig ledsen. O när jag nämner något så blir han defensiv. Jag når inte fram. Detta är de senaste 4-5 mån. Det har inte varit så innan.

Listor pp vad som ska göras o av vem är inte riktigt min grej. Inte något vi/jag haft tidigare och inte något jag känner mig bekväm med att införa.

Tror du att det skulle kunna funka med någon sorts par/familje-terapi? Ha en opartisk kunnig utomstående som kan hjälpa er kommunicera och ge er verktyg i vardagen. Med planerad och avsatt tid för att kunna prata med varandra utan att bli avbrutna av barn, telefon, bingolotto eller vad det nu kan vara. Det låter som om ni kört fast i ett spår och behöver hjälp att komma på rätt väg igen.

Det är just det jag tänker att vi behöver. Avsatt tid för oss! Vi har väldigt få i vår närhet som kan avlasta oss med barn. Egentligen ingen. Våra föräldrar bor 4-5 h från oss. O de gör så gott de kan. Ringer vi dom så kommer de helgen därpå. I princip. De försöker finnas där. Men de har ju också sina liv. Maken sa häromveckan att han gärna skulle vilja att bara jag och han åker iväg någonstans på en lång weekend innan bebis 2 kommer. Vi har aldrig varit iväg bara jag o han sen första barnet kom som är 2 år o någon månad. På höjden varit ifrån barnet 1 dag nu när jag tänker efter.

Parterapi skulle kunna vara något. Men jag tänker att det vi borde göra först är att få tid bara jag och han, ett par dagar iaf. O sen utgå från det.

Frågan är bara när?! När båda jobbar (och jag har svårt att ta semester nu innan bebis 2 kommer) och vi inte har någon nära som kan passa vårt barn. Min mor har erbjudit sig. Vi kollade ett datum o då krockar det för henne.

Sen har drt bara blivit lagd åt sidan...

Om det finns mor/far-föräldrar som ni känner er trygga med och som är villiga att ställa upp som barnvakt så tycker jag att ni ska komma överens om att ta en hotellnatt i stan. Ni behöver inte åka bort liksom, ni behöver en liten break att få vara ett par och ha tid till varandra.

Min partner och jag gör det ett par-tre gånger om året, tar en natt på ett hotell i stan, äter middag på restaurang, kanske går på bio eller någon annan aktivitet, äter lyxig frukostbuffé, drar oss tills vi måste checka ut, eller gör någon aktivitet på förmiddagen tillsammans. Eller åka inte så långt, jag bor i Skåne så vi har bott på värdshus/B&B på Österlen, åkt över till Köpenhamn också.